Sara Arnald: Ett jämlikt samarbete

Om jag bortser från att Eskil Fagerström generaliserar grovt genom att påstå att en bidragande orsak till att det är svårt att få det att fungera beror på skillnader i »utbildning och klassbakgrund« (vi är faktiskt en hel del fotografer som har fler akademiska examina och högskolepoäng än de journalister vi arbetar med, och jag vet inte alls hur klassbakgrund skulle vara relevant) så är det ett intressant ämne som berör alla som jobbar tillsammans med text och bild.

Fagerström söker kontakt med en fotograf med vilken han kan »etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade«. Och det är något vi alla strävar efter, eller hur? Trots att Fagerström olyckligt nog känner att han behöver vara »chef över uppdraget« och att han har en lite märklig vanföreställning om att det är hans »ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder« så ger jag honom fullständigt rätt i att alldeles för många fotografer inte visar tillräckligt intresse för något annat än själva bildlösningen. Tyvärr är det också så (som Fagerström också nämner) att journalister kan vara okunniga kring bilder och arbetet runt att skapa ett bildmaterial – och det finns numera sällan varken utrymme eller resurser för större bildreportage. Men visst kan vi fotografer bli bättre på samarbete. Och jag hävdar att ett större engagemang ger bättre bilder!

Naturligtvis beror det på vilken typ av uppdrag vi skickas ut på, och vilka förutsättningar som finns, men jag lovar att ett större deltagande innebär att det blir roligare att gå till jobbet och jag vet att vi då skapar intressantare bildmaterial.

Lösningen stavas förstås research. Och för att göra bra research behöver du arbeta upp ett ärligt intresse för den fråga eller situation du ska illustrera.

Som frilans gör jag tillsammans med journalister en del längre resor som resulterar i ett antal reseberättelser, personporträtt och omvärldsreportage för lika många beställare. Det är så det ser ut 2015, det finns inte tillräckligt mycket pengar i en enskild story för att det överhuvudtaget ska bli några kronor över efter att övernattningar, biljetter och omkostnader betalts.

Visserligen skiljer det sig en del mot att vara anställd, men vi jobbar alla under samma typ av press: gör så många och så bra jobb du kan på så kort tid som möjligt.

Oftast får vi lika mycket i ersättning, journalisten och jag. Och visst vore det arrogant av mig att bara dyka upp på Arlanda med zoomen på axeln, glida runt i fjärran land och skörda frukterna av hens researcharbete?

Jag kan inte nog poängtera det viktiga i att förbereda sig så väl som möjligt: allt från att bildgoogla tidigare bildlösningar, platser och väderrapporter till att läsa artiklar i respektive ämne och att diskutera ämnet med journalisten och kanske även redaktören. För att inte tala om allt det praktiska förarbete som krävs för ett lyckat uppdrag: kolla busstidtabeller, boka hyrbilar, ordna boende och hitta kontaktpersoner och intressanta platser och företeelser som kan förbättra slutresultatet.

Och det allra viktigaste: att förkasta din idé om att perfekta bilder är ditt främsta mål. Det är slutresultatet som räknas; text och bild i symbios.

Och att journalisten och du har en god relation.