Sara Arnald: Kläderna gör fotografen

Att bli påkommen med att inte ha matchat färgen på bältet med skorna betyder ju inte att man saknar förmåga att skapa bra bilder och att göra uppdragsgivaren nöjd. Men det skadar inte att tänka lite på sin egen yta när man har som jobb att avbilda andras.

Jag menar inte att man måste vara nyklippt och lägga en perfekt eyeliner om man ska plåta ett modereportage och det är inte meningen att det är du som ska stjäla showen från modellen, men att piffa upp sig en aning är sannerligen ingen nackdel. Vi skaffade oss kanske ett yrke bakom kameran för att i möjligaste mån slippa att behöva bli fotograferade – men i dessa sociala medier-tider hamnar vi nästan alltid själva på bild när det görs »bakom kulisserna«-material som ska spridas för att öka intresset för produktionen. Och man vill ju inte vara den som skyggt hukar bakom pelarstativet när man plötsligt inser att man ser ut som en tufsig trädgårdstomte jämfört med resten av teamet.

För eller senare behöver du också marknadsföra dig själv genom att gå runt till potentiella uppdragsgivare för att visa din portfolio och berätta om hur du arbetar. Då får du lämna studiotofflorna och cykeltightsen hemma och istället plocka fram något som påvisar någon form av estetiskt sinne. Slappna av en aning kan du göra när du etablerat ett samarbete.

Erik Axel Karlfeldt skaldade om att han var mannen som »talar med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin« och dessa rader går utmärkt att översätta till den känsla för klädkod som man kan önska att många fotografer hade. Nog för att långklänning är en opraktisk mundering om man ska fotografera trailrunning, kosläpp eller förlossning, det är också ofelbart så att om man inte tar seden dit man kommer uppfattas man som okänslig och dåligt påläst – och därmed antagligen också inkompetent. Än värre blir det om man klär ner sig, hur ska man kunna ta en fotograf på allvar som tänker plåta ett VD-porträtt iförd fleecetröja eller fotoväst och med utrustningen i plastpåsar?

Det kanske låter självklart men när jag ibland springer på kollegor ute på uppdrag så blir jag fundersam. Om det påtalas får jag inte så sällan en oförstående och lite irriterad blick i retur, det är som att det skulle vara ett intrång i integriteten att behöva vara lite finklädd på en styrelsefotografering. Som att en frilansande fotograf är en fri varelse som helt tappar kreativiteten om man måste släppa sin »sköna stil« och anpassa sig till en outtalad klädkod.

Visserligen är varken högklackat eller långkjol speciellt praktiskt om man måste bära utrustning eller klättra på studiostegar. Men självklart finns det alternativ som både är praktiska och snygga i de flesta situationer.

Jag tror faktiskt också att man plåtar lite bättre om man inte ser ut och känner sig som en påse skridskor. Det är alltså dags att ta garderoben på lika stort allvar som utrustningsväskan!