Sara Arnald: Minns du ditt första fotografi?

Efter att ha bevistat många artist talks och läst ett otal intervjuer med fotografer inser jag att jag kanske är ett undantag. Den ena fotografen efter den andra beskriver sin fotografiska uppväxt i romantiska ordalag; hur de vaggades till sömns i en balja i faderns mörkrum, eller att de lärde sig säga »Rolleiflex« långt innan de kunde uttala sitt eget namn. Hur de vantrivdes i skolan som barn och tog varje chans att fly iväg till bildskapandet. Att de har fotografin i blodet och inte kan tänka sig ett liv utan kameran i hand.

Det är inte utan att jag i skuggan av det känner mig lite som ett skämt. Det tog lång tid för mig att hitta fram till fotografiet, och ännu längre tid innan jag insåg att det kunde utvecklas till ett yrke och en identitet.

Mitt första, egna fotografi har jag alltså inget som helst minne av. Däremot tyckte jag att mekaniken i familjens snygga och sällan använda Agfamatic Pocket var spännande, och jag ville hellre demontera den än använda den (ett tecken på att mitt första yrkesval som ingenjör inte var helt fel ändå). Jag minns ett och annat foto från min barndoms fotoalbum, men i byrålådan fanns roligare skatter, bilder som inte blev som fotografen tänkt sig: avkapade huvuden, fingrar i vägen och en oavsiktlig bild på två giraffer i en väldigt intim situation.Nu är fotografiet på fullt allvar, på många sätt.

I våras när jag examinerades från masterprogrammet i fotografi höll jag en föreläsning om mina arbeten, min praktik och tillhörande teorier. Mot slutet fick jag av en professorerna en fråga om just den där första bilden. Kanske inte den allra första, men kunde jag minnas den bild som innebar att jag insåg att jag skulle bli fotograf?

Just detta ögonblick för lite mer än tio år sedan minns jag faktiskt. Och jag förstår att jag i föreläsningens högtravande anda bör svara något väldigt insiktsfullt som ska beskriva den där uppenbarelsen.

Jag säger: »En katt«.

Och det blir tyst. Det var inte vad de väntade sig. Men jag hör att det fnissas lite i publiken. Jag känner mig återigen lite som ett skämt.Men det var en bedårande liten albansk katt. Den låg på en mur, omgärdad av slingrande murgröna.Katter kan jag aldrig motstå och jag fick låna min pojkväns kamera. Det var en analog gammal systemkamera med mängder med spakar och rattar och jag fick hastigt förklarat hur det här med exponering fungerade. Att det fanns val att göra, här var det inte titta-tryck, jag fick bestämma skärpedjupet själv och det låg ett visst mått av matematik bakom. Mitt ingenjörshjärta svällde.

Hade jag fått frågan om när jag visste att jag skulle bli konstnär, då hade jag antagligen svarat något helt annat. Och det var ju kanske fotograf i en konstnärskontext som var underförstått, men för mig är »fotograf« fortfarande så förknippat med hantverket att jag alltid återkommer till kopplingen mellan teknik och estetik.

Det må ha varit en alldaglig bild, men den lilla katten fick helt ovetande min kreativa boll i rullning: Via hantverket fann jag ett enormt fält av fotografi som jag fortfarande vällustigt vältrar mig i.

Minns du ditt första fotografi?