Sara Arnald: Nya uttryck – eller nya prylar

Ja, kanske inte i matbutiker, men i alla fall i klädaffärer och allsköns platser där det erbjuds varor. Jag tror att min garderob innehåller minst tre par smala svarta byxor för mycket, ändå är det mot hyllan med de svarta byxorna jag först styr kosan.

Vita eller svarta t-shirts med grafiska mönster, jo de finns minsann i överflöd. Jag försöker intala mig att en liten detalj i mönstret eller en festlig liten applikation förändrar plagget så mycket att det skiljer sig från alla jag redan har och DET är en köpimpuls som heter duga. Naturligtvis är det samma tröja jag köper om och om igen.

Jag tänker att det kanske bara är jag, att det är ett stört beteende som jag är helt ensam om? Mängden rutiga skjortor i min mans garderob skvallrar om motsatsen. En kollega köper ständigt nya analoga kompaktkameror (utan att egentligen använda dem) och en väninna hoardar läppstift i nästintill identiska nyanser.

Trots att jag numera sällan använder gamla hederliga anteckningsböcker kan jag inte låta bli att köpa nya vid varje tillfälle som ges. De är ju ändå så söta och praktiska och de kanske kan ge mig bättre ordning på mitt liv bara genom sin blotta existens? I sportbutiker handlar jag vattenflaskor som om det inte fanns någon morgondag och ut från en elektronikhandel kommer jag sällan utan ett par nya hörlurar (fastän jag med all säkerhet hade lurar i öronen redan när jag gick in). Jag borde kanske spara pengar till ett nytt objektiv till kameran, men istället passar jag i fotobutiken på att investera i ytterligare en väska, jag menar hur kan man NÅGONSIN ha för många kameraväskor?

Något liknande tycks pågå i min bildvärld: När jag sitter och semestersanerar bilddatabasen för att lösgöra lite hårddiskutrymme ser jag oroväckande många porträttbilder där jag utnyttjat trappor och dörröppningar som inramning. För att inte tala om mängden grönska, jag verkar ha en fäbless för att stoppa in människor bland buskar, blommor och blad. »Med ögon känsliga för grönt«, jo det tycks vara lika tydligt som det metadataspår som visar att jag, i alla fall när jag är ledig, helst vandrar runt med en kamera med ett 50mm-objektiv över axeln…

»Kill your darlings« heter det ju, ­

när man måste ifrågasätta sina favoriter – och visst gäller det även ens favoritbildlösningar i olika situationer. Kanske är det inte svårare än att byta kamera, byta objektiv, ställa sig på en stege, lägga sig på marken eller bestämma sig för att inte köra samma ljussättning två gånger i rad?

Vi behöver byta riktning ibland för att utvecklas, det gäller bara att identifiera sina medvetna och omedvetna käpphästar och släppa ut dem på grönbete. Alla blir gladare av det: din garderob, din plånbok, din bilddatabas, du själv – och inte minst dina uppdragsgivare.Dessutom kan det ju vara värt att fundera på om det inte är bättre att jobba på sitt uttryck än att köpa ytterligare en pryl.

Ja, alltså, det är bara en tanke.