Sara Arnald: Smartare ergonomi

Visst förstod jag att tunga arbeten innebär ökat slitage på kroppen, men i smyg tänkte jag nog också att många var veka. Dålig ergonomi och repetitiva arbetsuppgifter, visst, men det måste ju ändå ha något att göra med dålig karaktär och allmän slöhet?

Inget av det där skulle kunna hända mig, jag har alltid varit frisk och stark – och dessutom tränat hårt. Stark och sund har varit mitt varumärke. Om det skulle gå så långt att jag började sucka högt av stelhet och ansträngning när jag klev in eller ut ur bilen, då vore livet förbi.

Så fick jag efter min utbildning ett skrivbordsarbete och man kan ju i alla fall inte kalla jobbtillvaron hos telekomjätten för fysiskt utmanande. Vi pratar inte om klättring i telefonstolpar här, utan snarare förflyttning medelst hasning mellan skrivbordsstol och kopieringsapparat. Även här garvade jag åt märkliga ergonomiska tillbehör som fanns att tillgå för att mildra olika typer av arbetsskador. Jag förstod ingenting och skuttade glatt iväg till gymmet efter jobbet för att leda grupper i konsten att hoppa högt och lyfta tungt.

Ett karriärbyte senare är det nu snart tio år sedan jag gjorde mitt första fotouppdrag. Jag kan inte säga att jag förrän nu har reflekterat över att jag skulle behöva någon typ av ergonomiskt tänk i mitt arbete. Det är klart att kameran kan kännas lite tung på axeln ibland, och visst är den oformliga väskan med blixtar ett rent helvete att bära – men jag är ju stark som en oxe och envis som en åsna.

Men det visade sig inte hjälpa, åldern och en uppenbart risig ergonomi tog ut sin rätt. Om du kunde se min ostkroksböjda ländrygg när jag halvsittande i soffan skriver krönika eller hjälper elever i klassrummet så skulle du förstå. Eller den sneda halvspagat jag allt som oftast tvingar mig ner i för att hitta rätt vinkel att plåta i.

Efter en hel dags monotont stillebenplock i golvhöjd förlorade jag plötsligt känseln i mitt högra ben. Efter några veckor uppkom en akut smärta i ländryggen.

Diskbråck.

Att inte kunna varken sitta, ligga eller stå utan smärta, att få så ont av att böja sig ner för att hämta upp kameraväskan att man bokstavligen faller ihop. Att släpa den ändå, eftersom jobbet måste göras, att sjukanmäla sig som frilans är katastrofalt för både omsättning och framtidsutsikter. Att bli så utmattad av smärta att man på några veckor slutar vara en person och istället presenterar sig som en trasig rygg.

Se dig omkring och studera fotografer i din närhet. Studera dig själv. Hur vi tålmodigt släpar utrustning över stock och sten och i trapphus konstruerade av djävulen själv. Hur vi tvingar våra kroppar att arbeta i löjeväckande positioner för att vi alltid prioriterar en bra bild, armen ständigt lyft med en tung kamera i handen. Axlar som gnisslar oroväckande.

Hade jag vetat att endast tio procent av min tid skulle ägnas åt kreativitet – och övriga 90 procent åt logistik och tunga lyft i märkliga vinklar – ja då hade jag nog låtit bli att bli fotograf. Men nu är det som det är och jag ger inte upp. Ryggen är nästan bra nu, efter lång tid av hård träning och ändrade arbetsmetoder.

Men låt oss alla göra smartare ergonomiska val i vår yrkesvardag.