Sara Arnald: Vad är det som händer?

Tack och lov är fötter för det mesta dolda, kanske nedstoppade i strumpor och skor. Jämfört med andra kroppsdelar är fötter sällan speciellt välvårdade (förvånande nog inte ens hos människor som har som jobb att ständigt vara med på bild) och det kan ställa till estetiska problem för en fotograf.

Eller så är det kanske så att jag inte är speciellt förtjust i fötter.

Faktiskt är jag inte så glad i händer heller.

Vid vissa tillfällen måste händer vara med i bild av en speciell anledning – det kan handla om att smycken och nagellack måste synas i bild eller att fotografen har en kreativ (men oftast uttjatad) idé som inbegriper placering av händer på ett speciellt vis. Det kan utvecklas till en estetisk mardröm eftersom få människor medvetet kan placera sina händer enligt given regi utan att händer och fingrar ser ut som döda bläckfiskar. Eller ännu värre: som panikslagna krabbor.

Händers färg och allmänna skick ställer också till problem. Våra stackars händer tillhör kroppens tappraste kroppsdelar, oskyddade och oinsmorda får de stå ut med isande kyla, värme, sol och UV-strålning. Förutom att de åldras och blir skrynkliga mycket snabbare skiljer hudtonen sig ganska mycket åt mellan händer och övriga kroppsdelar. Händer (förvisso även öron och fötter) är många gånger mycket rödare och kan kräva lika mycket makeup som ansiktet för att inte sticka ut.

En av mina elever som just nu är ute på praktik hos en flitigt anlitad fotograf konstaterade stolt att hen under sin tid i studion blivit något av »en expert på att retuschera fyrtioplussares händer«. Det finns ju en del att göra och det är kanske ett framtidsyrke.

Händerna måste ändå vara med i bild, det ser ju mycket märkligt ut att ha dem helt undanstoppade när man fotograferar ett porträtt. Och det är alltid händerna – eller snarare deras placering – som ställer till problem för den som ska fotograferas. Trots att många är ovana framför kameran intar de allra flesta snabbt en pose som känns rimligt naturlig, men frågan kommer direkt:

»Men VAR ska jag ha händerna?«

Är jag på skämtsamt humör kan jag snitsa till det med en erbarmligt dålig ordvits: »Vad sägs om längst ut på armarna?« – men empiriska försök visar att det bara blir en temporär humörhöjare.

Problemet kvarstår, händerna känns plötsligt överflödiga.

Det är uppenbarligen ett erkänt dilemma, en snabb googling i ämnet ger otaliga träffar där självutnämnda experter ger välmenande råd och illustrerade poseringsguider till fotografer som önskar ett enkelt recept. Skrattretande stela guider, måste jag säga, som om möjligt gör bilderna ännu mer tillkämpade än om någon näve råkar se lite bortkommen ut.

Mitt bästa råd är att få personen framför kameran att slappna av och tänka på något annat, då brukar händerna placeras mjukt och naturligt där de själva vill. Det kan räcka att prata om vädret (eller dra en usel ordvits).

Det är då det händer.