Sara Arnald: Verkligheten bakom kulisserna

Ibland kan man ju bli glatt överraskad (en lyckad nätdejt) men påfallande ofta blir man lite besviken (maten ser inte alls lika god ut som bilden utlovar, ej heller dejten). Ändå har man blivit avtrubbad med tiden. Jag får exempelvis inte ett Falling Down-utbrott när jag öppnar kartongen på snabbmatsrestaurangen, eftersom burgaren aldrig någonsin liknat den i reklamen. Inte en enda gång, även om det var ganska nära en gång i Bangkok för 15 år sedan.

Ja, eller så var jag bara svältfödd på burgare. Men nu när jag vet mer om alla kluriga knep som används inom matfotografi (och för all del all annan fotografi) har jag i alla fall helt slutat att förvånas över bristen på överensstämmelse mellan reklamen och verkligheten.

Ni vet att jag brukar tjata om att en yrkesfotograf är en person som alltid kommer hem med bra bilder, oavsett förutsättningar. Det stämmer ju, men man ska ju komma ihåg att vi kommer hem med en hel del skit också.

Det är det ju förstås inte bara proffsfotografer som gör, men säg den kreatör som gillar att visa upp allt som blev dåligt. En och annan usel ruta tar upp värdefull plats på min hårddisk och kommer antagligen aldrig att se dagens ljus. Jag väljer därför att använda en magnifik och spännande bild i portfolion för att göra reklam för mig själv istället för att presentera en som ser ut som en kollapsad Big Mac med slapp sallad.

Fråga vilken berömd instagrammare som helst om huruvida deras dagar är precis så där glammiga som de beskriver. Om de alltid äter chiapuddingar ur egendrejade skålar och börjar varje morgon med solhälsningar? Om de alltid har fantastiska jobbmöten, ett perfekt hem och ett ansikte som gjort för den fulländade selfien?

Man anar att det ligger en hund begravd där någonstans. Eller i alla fall en svällande tvätthög med omaka strumpor, en misslyckad jobbpitch och en knäckemacka med messmör.

Allt är inte vad det verkar, men vi älskar att tro på illusionen. Det är en dröm, en verklighetsflykt som lockar oss att tro att vi är en del deras fulländade liv. Det är ju i alla fall enklare än att skapa det själv.

Allt som oftast tänker jag på det där när jag kollar på »bakom kulisserna«-klipp från fotografer och produktpresentationer från tillverkare. De visar alltid upp en situation som är så tillrättalagd att du endast kommer att uppleva den ett fåtal gånger under din karriär. Om det till exempel är en ljusformare som ska förevisas är lokalen enorm och perfekt för ändamålet: högt i tak och med neutrala, mörka väggar. Fotograferas det i miljö är den förstås spektakulär: en japansk trädgård, mitt i en vulkan eller på en guldpläterad mosaiktrappa i Nangijala. Modellen är självklart ung, vacker och har perfekt hy, med spektakulär styling och fulländad makeup.

Ljussättningen och tipsen, där­emot, är oftast ordinära och förutsägbara, möjligtvis är ljuset dramatiskt i sin karaktär men inte nyskapande eller intressant. Det ser helt enkelt ut som allt annat. Alltså är deras enda chans att skapa intresse att paketera det så glamoröst som möjligt, trots att det sällan är applicerbart i vår verklighet.

Det jag helst skulle vilja se är en produktpresentation som löser mina vardagliga problem: att ljussätta skrynkliga styrelseordförandei kopieringsrum och städskrubbar.

Jag bjuder på den idén.