Sara Strandlund: »De här kvinnorna är så stolta«

Sara Strandlund bor i Stockholm och arbetar som fotograf mot framför allt dagspress. Men hon har ett blött för­flutet. Tillsammans med sina lagkamrater har hon ägnat tiotusentals timmar åt att förädla konstsimprogram till perfektion under vattnet i Forsgrénska badets bassäng.

Sara Strandlund

Ålder: 29 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo.

Gör: Frilansfotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Umgås med vänner och familj, reser så mycket och ofta jag kan.

Utrustning: D4, D3s, D800e, Ikelite undervattenshus, GoPro. 

Webb: sarastrandlund.com 

Nu har hon förenat de två intressena i projektet Vattenliv, »ett projekt om kvinnor i alla åldrar, storlekar och former som till musik förtrollar världen för en stund«.

Hon har under fem år framför allt följt ett amerikanskt lag, Ramapo Aquamasters. Det här laget, som håller till utanför New York, består av konstsimmerskor i åldrarna 28 till 85 år.

– Ska du bli framgångsrik inom elitkonstsim måste du vara stark, explosiv och uthållig. Du måste ha smidighet och flexibilitet som en gymnast och styrka som en simmare. Det är väldigt få personer som ryms inom den begränsningen, men så finns det också en klass som kallas masters där det finns plats för alla. Både alla kroppar, men också alla åldrar.

Det började som ett examens­arbete på bildjournalistprogrammet på Mittuniversitetet 2010. Men Sara kunde inte sluta fotografera konst­simmarna.

– De här kvinnorna är så stolta. Det var det som gjorde att jag fastnade och har återvänt nu i fem år.

Vad vill du berätta med bilderna?

– Jag har ju varit mycket i den miljön själv. Det är en annan värld under vattnet, ett eget rum med väggar och golv och vattenytan som ett tak. Jag skulle inte säga att det är långsammare, men det är tyngdlöst. Som publik ser du bara det som händer ovanför vattenytan. Men det krävs mycket samarbete där under för att få upp en person i luften ovanför. Jag vill visa den världen.

Under mästerskap i konstsim har Sara även fotograferat andra lag, och då träffat utövare som är över 90 år.

– Det är så stor gemenskap och de fortsätter hur gamla de än blir. Den äldsta är 92 år. Hon parkerar rullatorn vid poolkanten och får hjälp ner i vattnet. Sedan genomför hon ett helt program. Hon kan inte gå men hon kan simma. Det ger mycket livskvalitet att känna att man faktiskt kan.

Mastersklassen är också ett sammanhang där gamla och unga som inte känner varandra kan prata och ha något gemensamt. Sådant är ovanligt.

Är viljan att vinna lika stor bland de äldre utövarna som de yngre?

– Ja, bland många äldre är den det. Det är roligt att se hur de sitter och har koll på de andra lagen under tävlingarna. Och hur de så stolt bär sina medaljer. En av kvinnorna bär alltid sina medaljer på bröstet på väg hem från tävlingarna. Hon säger att det är enda chansen, hon kan ju inte gå runt med dem hemma.

Sara Strandlund arbetar mycket mot dagspress, där man gärna försöker få med kvinnor på alla sätt.

– Jag vet hur svårt det är att få kvinnor över 30 år att ställa upp på bild. Och i baddräkt är det nästan omöjligt. Men de här kvinnorna är stolta över sina kroppar och sinaprestationer. Jag tycker att det ärvik­tigt att få se vanliga människor ­och vanliga kroppar.

Hur har din egen bakgrund inom konstsim påverkat bilderna?

– Det är som med alla sporter eller händelser som du kan mycket om. Jag kan i viss mån förutse vad som ska hända och den kunskapen kan jag använda för att kunna placera mig bra. Jag kan vara närmare, utan att vara i vägen eller störa, än vad jag hade kunnat annars.

– Konstsim bevakas nästan bara under OS och då ser vi bilder på lyft och mönster i perfektion. Det är det som sportfotograferna söker i konstsim. Men med min bakgrund ser jag också allt som sker bakom till exempel ett lyft. Många av mina undervattensbilder skildrar transport mellan olika positioner. Istället för det perfekta mönstret söker jag tyngdlösheten mellan perfektionen.

Vad imponeras du mest över?

– 80-åringarna. Att ett lag med bara 80-åringar har ett lyft i sitt program. Flera av de som jag följt har haft cancer. En av dem simmade till och med medan hon tog cellgifter. Hon visste att konstsimningen gjorde henne bra. Jag kan förstå det tankesättet hos en yngre person, men här gäller det även de äldre. Simmarna har en otroligt stark drivkraft.

Hur har du finansierat projektet?

– Till största delen själv. I början fick jag låna ett undervattenshus av min mentor Jonas Lindkvist (fotograf på Dagens Nyheter, reds. anm.). Det betydde väldigt mycket för att jag skulle kunna komma igång, som student är 16–17 000 kronor mycket pengar.

Varför valde du svartvitt?

– Det var ett sätt att binda ihop den här utställningen. Jag var ute efter känslan under vattnet och då fungerade det svartvita på ett bra sätt. När man har ett väldigt stort material som jag har här efter fem års fotograferande, då måste jag göra vissa val. Jag tänkte inte svartvitt när jag plåtade men med många bilder ser jag nästan direkt att det är en svartvit bild.

– Vatten tar ganska mycket ljus ­och kontrasterna blir annorlunda under vatten. Därför är utomhus­poolerna bäst där det finns mycket, och kontrastrikt, ljus. Så många av bilderna i Vattenliv är fotograferade utomhus, solsken kan bli väldigt spännande under vatten.

Hur har du tänkt när du bearbetat bilderna? Vad har du förstärkt och hur?

– Jag tycker att det är viktigt med svärta i svartvita bilder, att det finns något som är helt vitt och att det finns ett spektra däremellan. Det är tråkigt när det blir för grått, då får det hellre vara lite stuns. Olika nyanser av blått kan vara väldigt snyggt och effektfullt i sig, men blir inte alltid snyggt i svartvitt. Vattnet gör att det blir för grått, för låg kontrast helt enkelt.

Vad var svårast?

– Att ta hänsyn till att jag själv rör mig i vattnet och ändå lyckas sätta skärpan. Jag använder autofokus så det är bara att trycka av många gånger. Ibland har jag monterat en kamera i poolen för att kunna fotografera tävlingar när jag inte får vara med i vattnet och då har jag fått tänka ut avståndet till det område där jag tror att det kommer hända spännande saker och sätta skärpan där i förväg.

– Jag har fotat en hel del över vattnet också men det är bilderna under vatten som jag tycker är annorlunda och som visar något som man inte annars ser. Bilderna ovan ytan behövdes för att ge hela berättelsen.

Saras utrustning

Sara har fotograferat med Nikon D700/D800 med fasta 24 och 28mm-­objektiv i Ikelite undervattenshus.

– Det finns enklare och billigare hus men i det här kommer jag åt alla knappar och rattar. Jag använder simglasögon och näsklämma. Jag har inte klockat hur länge jag kan vara under vatten men i och med min bakgrund kan jag alltid vara lite längre om jag behöver.

– Jag har använt GoPro också. Det är ett väldigt enkelt och billigt sätt att fotografera under vatten. Men då kan jag inte exponera manuellt och dessutom blir det väldigt vidvinkligt.