Sophie Odelberg: Allt för bilden

Illamåendet till följd av höjdsjuka, efter dagens 12 timmars vandring med 12 kg fotoutrustning, sköljer över mig och jag kastar mig ut och hulkar upp maginnehåll för femte gången på bergssidan utanför. Jag är i Peru, högt upp i Anderna för ett foto- och filmjobb. Vi har varit ute i 3 dagar och om två timmar börjar nästa arbetspass. Tolv timmars vandring över ett bergspass på 5 000 möh. Helt slut på energi och vimmelkantig på grund av syrebrist sätter jag mig på en sten. Med huvudet hängandes mellan knäna och med nästa spya på väg upp ur matstrupen kan jag inte låta bli att fråga mig själv, »Varför gör jag det här«”?

De allra flesta fotografer, proffs som amatörer, delar en och samma dröm om att någon gång få ta den där drömbilden som ingen annan har tagit. Vi söker tillfredställelse och ­fantiserar om priser och utmärkelser och vi är villiga att göra vad som helst för att få det. Vi offrar sömn, mat, timmar och dagar. Vi jagar det perfekta ljuset, spenderar tusentals kronor på utrustning, söker bäst location och motiv för ett ögonblicks tillfredsställande klick på kameran. Men trots hundratusentals exponeringar och försök så är det bara ett fåtal som faktiskt lyckas. Förresten är jakten på »drömbilden« som olycklig kärlek och ett livslångt antiklimax. Men tanken på att drömbilden faktiskt inte är omöjlig att ta gör attvi fortsätter.

Det är lite som elitidrottarens förhållande till sin sport. Den hårda, tunga, långa träningen mot medaljen. Som sprintern som spenderar hundra tusentals timmar på löparbanan, slipandes teknik, kondition och styrka. Tränandes inför ett lopp som är slut på några få sekunder. Eller längdskidåkaren som är ute på sitt andra pass för dagen, på sin fjärde mil på rullskidor i spöregn. Som först om 6 månader får stå på snö igen och tränar inför ett OS som sker först om två år.

Jag vet inte hur många timmar jag övat i Photoshop, suttit framför foto-tutorials på Youtube eller hur många gånger jag har googlat på »hur blir man fotograf«. Jag vet inte hur många dåliga bilder jag tagit och inte hur många som är bra. Jag vet inte heller hur många gånger jag har pressat min gräns både fysiskt och psykiskt för att försöka fånga drömbilden eller hur många gånger jag har misslyckats. Men jag vet att det är många. Det sägs ju också att det är 10 000 timmar som gäller innan man är riktigt bra på något.

Och det är just det, vetskapen om att det ska gå som får mig att fortsätta. För bara den känslan jag känner när jag får komma hem efter en riktigt tuff plåtning och har fotat en riktigt bra bild, den känslan slår allt.

Tänk då hur det skulle vara att fota sin drömbild. Det måste vara som att vinna ett OS.