Sophie Odelberg: När minnen får nytt liv

Mina morföräldrars glada ansikten kikar på mig från de fastklistrade bilderna och jag kastas tillbaka till min barndom. Genom de kronologiskt sorterade fotografierna får jag återuppleva middagar, lekar, fester, jul, påsk och sommarlov i skärgården med mina kusiner och morföräldrar och så många minnen jag glömt bort får plötsligt nytt liv. Jag återupplever känslan hur det var att få krypa upp i en varm famn som liten. Jag minns starkare än på länge hur det var att ha ett liv utan bekymmer, bortsett från de färska skrubbsåren på knäna, och hur det var att glömma bort vilken dag i veckan det var. Allt det tack vare att mina morföräldrar valde att trycka på avtryckaren på sin kamera, en dag för 20 år sedan.

När jag fotar privat är det alltid för att minnas. Jag vill fånga det där ögonblicket, händelsen och känslan för att kunna få uppleva det igen, som om jag var där. Jag tror jag fotar minst en bild om dagen i dag. Det blir många minnen varje år. Men ändå lyckas jag inte fånga alla minnen med kameran. Inte ens alla de som betyder något extra. Ibland kan man inte veta, förrän efteråt, att vissa ögonblick kommer att betyda mer än andra. Som sista gången jag höll i min mormors hand. Det var en vacker sista gång, bara en vecka sedan.

Vi satt och pratade länge. Hon var precis som alltid lika intresserad av allt som hände runt henne och ställde 20 frågor. Vi skrattade lite och hon klappade mig försiktigt på kinden när jag satt vid kanten av hennes säng. Jag log och sminkade henne så som hon önskade och jag tittade på hennes rödmålade naglar och sa att jag skulle måla om dem på måndag när jag skulle komma förbi nästa gång. Hon ville alltid vara fin. Hon sa att hon var trött och jag höll henne i handen och kliade henne i håret tills hon somnade. Efter ett tag vaknade hon till och sa att det var okej, att jag kunde gå. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och gav henne en puss på pannan. Innan jag stängde dörren sa jag att jag älskade henne och gav henne en slängkyss. Det var en vacker sista gång. En sista gång jag önskar jag kunde få uppleva om och om igen genom en bild. Men det finns ingen, bara mitt minne.

Det är lätt att det bara pratas om jakten på den perfekta bilden i fototidningar. Men man glömmer bort att prata om att de bilder som är de allra bästa är de som faktiskt blir fotade. Allt för många avstår många gånger att fota på grund av rädslan över att misslyckas eller på grund av lathet och missar till följd av det ovärderliga ögonblick med till exempel familj, släkt och vänner. Situationer då det inte spelar någon roll om bilden är perfekt eller inte, bara ögonblicket förevigas.