Sven Persson: Naturfoto som meditation

– För mig är landskapsfotografering nästan som meditation. Jag går ner i varv och blir närvarande, tar in allt runt omkring, dofter, ljud och små detaljer. Jag känner av platsen på ett sätt som jag inte gör annars. Sen hittar jag mitt motiv, något som fångar in alla de känslorna och min upplevelse av platsen.

Så beskriver Sven Persson sitt tillvägagångssätt när han är ute och fotograferar landskap. Men det kanske är att gå händelserna i förväg.

Fotograferingen har följt Sven genom större delen av livet. Som barn var han konstnärligt lagd och under högstadiet kom han i kontakt med fotograferandet. Han fascinerades av att stå i mörkrummet och slabba med de olika vätskorna för att framkalla svartvita bilder. Sedan tonåren har kameran alltid följt med. Men det skulle dröja innan Sven bestämde sig för att ta steget och börja arbeta med fotografin. Fram till för 15 år sedan arbetade han som GIS-ingenjör. Men då hade fotograferandet börjat ta allt mer plats under hans fritid. Tillräckligt mycket plats för att han skulle vilja prova sina vingar. Samtidigt började han känna sig färdig med sitt vanliga arbete.

Fick förfrågningar om porträtt

Svens fotograferande hade utvecklats under åren. Från att främst ha handlat om landskapsfotografering hade han, som så många gör, börjat dokumentera livet i större utsträckning när han och hans fru fick barn. Det ledde i sin tur till att han började fota en del porträtt. När han bestämde sig för att gå ner i tid från sin vanliga tjänst hade han börjat få så pass många förfrågningar om att fotografera porträtt att han kände att det fanns en möjlighet att börja dra in mer pengar på fotograferandet.

– När man fotograferar människor får man ofta vidare kontakter, de man fotograferar arbetar ofta någonstans och på det sättet kan man skaffa sig nya kunder, berättar Sven och fortsätter:

– Efter ett tag lyckades jag få så pass många företagskunder att jag kunde sluta fotografera privatpersoner. Det var ganska skönt för då kunde jag arbeta lite mer vanliga tider, inte på helger och kvällar. Jag behövde inte ha en studio som hade vissa öppettider och så vidare, konstaterar han.

Fick en bra start

Sven menar att när han valde att slå sig in på fotograferandets bana var det fortfarande lite av en högkonjunktur för fotografer. Det fanns många kunder och han kunde välja de uppdrag som passade honom. Idag lägger Sven 60–70 procent av sin arbetstid på att fotografera lifestylebilder för olika företag och resten lägger han på egna projekt, vilket nästan uteslutande handlar om landskapsfotografering.

– Jag tror att alla behöver någon form av kreativ ventil där man själv får utforma sina uppdrag. Det är lätt att kreativiteten kvävs om man bara jobbar mot beställare som ­sitter med pengarna och bestämmer hur arbetet ska se ut.

Ibland menar en del fotografer som fotograferar flera olika stilar att de kan ta med sig något från den ena till den andra. Men Sven tycker inte att det fungerar så för honom. De två olika fotostilarna skiljer sig så mycket åt att han inte kan säga att han har nytta av det ena eller det andra. Där­emot fotograferar han gärna företag som har någon form av grön koppling.

Inte lalla runt

Den tid han lägger på sitt landskapsfotograferande styr han upp i projektform för att det ska bli något gjort.

– Det går ju inte att bara lalla runt med kameran som om man är ute och går med hunden. Tar jag tid från mitt vanliga arbete så måste det ju resultera i något i slutändan.

Han arbetar nästan alltid i projektform, oftast resulterar det i böcker eller utställningar. Oftast både och, som han sedan även kan använda sig av för att åka runt och hålla föreläsningar.

– Att ställa krav på sig själv är utvecklande, men det är nog också något som kommer med erfarenhet. I början är det kanske lätt att bara gå runt och fotografera det som faller en in. Men när man har hållit på ett tag så väljer man sina tillfällen noggrannare. Nuförtiden vet jag när jag kan få bra bilder, vilka förutsättningar som behövs. Då behöver jag inte lägga ner tid vid tillfällen som inte ger några bilder jag kan använda, menar han.

Sven menar att det är en ganska naturlig process, med tid kommer erfarenhet och erfarenhet gör att man kan jobba effektivare.

Projekt för att visa mångfald

Sven gillar som sagt att arbeta i projektform, men vad som blir ett projekt och hur han ska avgränsa det är inte alltid självklart.

– Ibland flyger det bara på en. Det kan vara aktuella ­frågor som man hittar en vinkel på, eller ett visst område man vill berätta om, säger Sven och ger ett exempel:

– Ett projekt jag jobbat med är bilder på Skåne i förändring. Det finns runt 4000 bilder som togs på 50-talet på olika platser i Skåne. Det nya projektet gick ut på att söka upp samma platser, ta samma bild och ha samma utrustning. Projektet gick ut på att visa hur mycket Skånes landskap hade förändrats under de senaste 60 åren.

Sven menar att fördelen med att jobba i serier eller i ­projektform är att det är lättare att skapa en berättelse när man kan använda sig av flera bilder. Det är svårt att berätta om en plats eller ett ämne med en bild.

– Hur visar du årstidernas skiftningar på en plats i en bild? Berättandet blir bättre och starkare med flera bilder. Men samtidigt måste alla bilder kunna stå för sig själva, säger Sven.

Jämfört med journalistiska bildreportage där man ibland använder sig av bilder som fungerar i sammanhanget men om de tas utanför reportaget kan tappa mycket av sin styrka, så vill inte Sven att hans bilder ska fungera.

När han startar ett projekt ger han sig alltid en tidsram inom vilken han ska avsluta. Men han säger också att han kan vara generös med att ge sig själv mer tid om han tycker att det behövs.

– Däremot kan min fru sätta ner foten ibland, hon är formgivare och vi arbetar tillsammans. Hon kan säga åt mig när något behöver avslutas. »Men jag kanske ska ge det här projektet ett halvår till« kan jag säga, varvid hon resolut säger »Nej«, berättar han med ett skratt.

– Men att bestämma när man är färdig kan vara svårt. Det är ju bara jag som vet vilka bilder som inte är med i projektet, alltså vilka jag valt bort eller inte tagit. Den som ser en utställning eller tittar i en bok ser ju bara just de bilderna jag valt. Det gäller att väga tiden det tar att fota nya bilder mot hur mycket bättre projektet blir med de bilderna, förklarar Sven.

Få bilder

I takt med att Sven lärde sig allt mer om när, vad och var han vill fotografera fick han med sig färre och färre bilder hem. Nuförtiden är det inte många bilder som följer med hem från skogen.

– Jag har kommit väldigt långt i processen innan jag tar fram kameran. När jag väl ställer upp kameran på stativet är jag ganska säker på hur jag vill ta min bild, berättar han.

Redan när han lämnar hemmet har Sven en föreställning om vad han vill ta för bilder under dagen.

– Jag har fotograferat här så pass länge att jag vet hur olika platser och områden ser ut i olika förutsättningar. Men när jag väl är ute så låter jag mig ofta vara ganska spontan inom de ramar som förutsättningarna ger. Det är inte så att jag packar ihop kameran och åker hem för att »dimman inte låg helt rätt idag« eller så, utan jag går runt och tittar och känner efter medan jag ser vad som kan bli en bra bild.

– För mig kräver landskapsfotografering att jag går ner i varv. Telefonen är långt borta och jag behöver vara ensam. Jag kan inte fota landskap om det är en massa människor i närheten. Jag kommer in i ett lugn där jag kan känna in allt, ta till mig alla intryck. Det är som att gå in i en meditativ bubbla, förklarar han.

Det är också den känslan han vill att bilderna ska förmedla. Ett lugn, en harmoni. Samma stämning som han själv upplever när han är ute och fotograferar. Sven berättar också att han tycker att landskapsfoto egentligen inte har så mycket med naturfotografering att göra. De två genrerna buntas ofta samman, vilket sannolikt beror på att båda oftast äger rum ute i naturen. Men i hans ögon har landskapsfotografering egentligen mer gemensamt med arkitekturfotografering.

– Man letar efter former och linjer på ett annat sätt än i naturfotograferandet, förklarar han.

De senaste åren har Sven blivit allt mer intresserad av att fotografera i skogslandskapet.

– Jag gillar att fotografera komplexa mönster i skogen, min fru kallar de bilderna för »trasselsuddar« det kanske säger något om hur de ser ut, säger Sven med ett skratt samtidigt som han fortsätter:

– Skogen är ju ett brännande ämne idag. Den ska lösa många av våra problem i samhället, men samtidigt ska den finnas kvar och bevaras för vår hälsas skull och för dess viktiga naturvärden.

Gillar att resa – men fotar helst hemma

Sven är minst sagt hemkär när det gäller fotografering. Han bor utanför Hässleholm och har många av Skånes finaste naturområden inom en timmes bilresa. Men oftast åker han inte ens så långt.

– Det är ju en stor fördel att bo här, Skånes landskap är väldigt omväxlande och jag har mycket att välja på alldeles nära där jag bor, säger Sven.

Samtidigt berättar han att han tycker om att resa och möta andra kulturer. Han tycker också att det är upp till var och en att ta ansvar för de avtryck man gör.

– Ska man resa för att fotografera ska man kunna motivera det. Det borde rimligen finnas duktiga fotografer även på de platser jag vill resa till. Är det inte bättre att de fotograferar miljön i sitt närområde och jag fotograferar miljön hemma hos mig och sedan arbetar vi båda för att sprida våra bilder så att alla kan se. Jag vill inte stå och peka finger åt folk och säga åt dem vad de ska göra, men alla måste ta ansvar för vad man gör och kunna motivera sina val.

Han menar också att det är lättare att utvecklas snabbt om man fotograferar mycket hemma, då är det ju lätt att ta sig ut och man hinner fotografera mycket. Håller man sitt fotograferande till enbart resor blir det inte lika mycket fotograferat.

Sven berättar också att frågorna kring hållbarhet tar sig in i många delar av hans arbete.

– Gör jag en bok så behöver jag ta reda på vad det är för papper, hur mycket transporter är det inblandade i produktionen och vad kan jag påverka? Det är sånt man måste tänka på.

Fotar med mellanformat

På min fråga om hur viktig utrustningen är för hans fotograferande svarar Sven med ett litet önsketänkande.

– Jag önskar att jag kunde säga »helt ointressant«, men så är det ju inte. För mig har landskapsfoto alltid varit synonymt med mellanformat. Jag började med småbild, men ganska snart gick jag över till mellanformat. Först använde jag Hasselblad, men när Pentax lanserade 645Z började jag använda den. Jag tycker att det blir ett bättre djup och en bättre 3D-effekt med mellanformat. Landskapsfotografering är väldigt lugnt för mig, då passar en lite långsammare mellanformatskamera bra. Den står på sitt stativ och man gör små justeringar tills man hittat sitt utsnitt. Sen gillar jag att den är vädertätad också, jag kan stå och huttra i mina regnkläder men jag behöver inte bry mig om att hålla kameran torr, det är skönt!

Som en förlängning på utrustningspratet frågar jag hur mycket Sven bearbetar sina bilder i datorn. Men det visar sig att det inte är mycket. Max tio minuter i Lightroom är hans egna bedömning och då handlar det om grundläggande saker som att sätta vit/svartpunkt, justera vitbalansen och ta bort potentiellt damm på sensorn. Men han är inte främmande för bildbehandling, då han i sitt vardagliga arbete gör det som krävs för att kunderna ska bli nöjda.

Sven är sedan 2014 medlem i Naturfotograferna /N, de har en hederskodex för vad man får göra med bilder som ska kallas dokumentära. Men om man inte vill kalla sina bilder dokumentära finns det inga begränsningar. Men ledordet är transparens. Den stora vinsten som medlem är för Sven att han fått tillgång till ett stort kontaktnät med andra fotografer som han delar erfarenheter med.

– Fotografer som jag tidigare aldrig skulle vågat kontakta och fråga om saker är nu enkla att kontakta och fråga. Det är väldigt trevligt och hjälpsamt, berättar han.

Oroad över sociala medier

Sven har ett Instagramkonto, men han har inte varit inloggad på länge och han är inte speciellt intresserad av vad som visas på Instagram heller. Dels för att han inte är så förtjust i sociala medier, men också för att han försöker att inte titta så mycket på andra fotografer.

– Jag försöker att inte färgas av andra fotografer, idag är det svårt att inte se andras bilder, det går liksom inte att värja sig. Men jag försöker i alla fall att inte påverkas, utan hitta mina egna vägar, säger han och fortsätter:

– Sociala medier är lite som ett gift, vissa verkar kunna stå emot men många blir helt uppslukade. Jag blir stressad av att titta på Instagram, det är så många intryck på så kort tid. Det ges ingen tid att reflektera utan man ska snabbt vidare. Det gör att jag är lite orolig för hur det kan påverka hur vi ser på bilder, om Instagram blir normen för hur bilder visas. Instagram är som lösgodis, det är färgglatt och tillgängligt. Sött och enkelt att äta massor direkt. Men det finns inget njutbart med det. Det är gott i stunden, men det lämnar inget bestående intryck.

Tips för nybörjaren

Jag frågar Sven om han har några tips för nybörjaren inom landskapsfotografering för att komma igång och vässa sina kunskaper. Här är Svens topp tre-lista:

– Ge dig ut mycket i närområdet. Årstiderna varierar och ger dig många olika motiv. Åk max 30 minuter bort och ansträng dig för att hitta motiv, ju närmare ditt hem desto bättre för man måste vara ute mycket.

– Hitta inspirationskällor i andra fotografer och konstnärer, försök förstå hur de bearbetar sina motiv och låt det inspirera din egen gestaltning.

– Det finns inget rätt eller fel. En bra bild är en bra bild. Den ska vara stabil och stå för sig själv. Men man ska kanske lära sig grunderna innan man börjar utforska allt annat.

Startat printstudio

Sven skulle gärna dra ner ytterligare på sitt vardagliga fotograferande för att kunna lägga ännu mer tid på landskapen. Men det gäller att kunna generera tillräckligt med ­inkomster för att det ska gå runt. En sak som varit ett steg i den riktningen är att han nu har en liten printstudio där han dels skriver ut sina egna bilder, men dessutom har börjat printa åt andra fotografer.

Men tills dess kommer Sven sannolikt fortsätta att gå ut och fotografera sin närmiljö. Det kan ju tyckas retfullt för andra fotografer att någon som har en halvtimme till klassiska områden som Söderåsen eller hela Österlen inte åker längre än runt knuten. Men det är så han vill ha det.