Tar fotoprojekten till nästa nivå – med Noor

Gardinerna är fördragna mot det kalla vattnet och det sista svaga dagsljuset utanför för att inte dra fokus från det som händer på den stora skärmen. Luften i det mörka mötesrummet högst upp i Fotografiskas hus på Stadsgårdskajen i Stockholm har andats många gånger den här dagen.

– När jag blir intresserad av ett ämne brukar jag ganska snabbt bli besatt. Jag försöker an­gripa det på alla sätt jag kan, fotografera, läsa böcker och gamla tidningsklipp, vad filosofer har skrivit om ämnet.

Det är Noor-fotografen Arko Datto som visar några av sina pågående projekt. Han berättar om hur han under många år följt livet vid den bengaliska kusten och sett hur havet tagit samhälle efter samhälle och tvingat människor allt längre upp på land. Arko Datto visar sina projekt om djur i fångenskap och hur människor i slummen längs järnvägsspåren firar religiösa högtider. Två timmar utan paus flyger iväg där i mörkret medan han berättar om sin metod för att strukturera bokprojekt med hjälp av Instagram.

– För vissa projekt startar jag instagramkonton och postar bilder, filmer, texter som relaterar till ämnet. Jag använder taggar för att dela in materialet i kapitel. Ett exempel på detta är @captivecams, säger Arko Datto.

Gardinerna dras åt sidan och den kalla luften från Saltsjön virvlar in och blåser liv i rummet. Deltagarna sträcker på sig och slingrar sig ut mellan stolarna och borden till ­kaffet i loungen.

Hampus Andersson är en av de sverigebaserade deltagarna i Noor-Nikon Sweden Masterclass.

– Det är inspirerande att se hur mycket Arko Datto har på gång samtidigt! Jag gillar också tanken att han inte har bestämt sig att projekten ska ta slut över huvud taget. Han verkar bara starta fler och fler som på något sätt hänger ihop med det han gjort tidigare. Det är kreativt och smart, säger Hampus Andersson.

För ett år sedan tog han examen vid Nordens Fotoskola och har sedan dess arbetat för bland annat Dagens Nyheter och Dagens Industri.

– Jag ansökte om att vara med här för att träffa andra fotografer och få nya idéer. Det är så lyxigt att någon kollar på ens grejer så här noga men också att lyssna på de andras grejer. Det är inte samma som att kolla på en föreläsning på nätet eller kolla i en bok.

Hampus har med sig sitt projekt »Everyday in the People’s Republic of Donetsk«. Det är hans examensprojekt men han har inte hunnit med något annat större projekt sedan förra våren.

– Jag hoppas att de kan hjälpa mig att se något nytt i bilderna, något som bättre berättar hur det är att leva i en krigszon med rättsosäker stat som många har flytt ifrån. I mitt tidigare urval var jag mer ute efter att göra rena nyhetsgrejer och jagade den stora storyn och missade att pussla med detaljer och miljöer.

När de går in i det vädrade konferensrummet en stund senare samlas de i grupper om fem deltagare kring varsin Noor-fotograf. Vid ett av borden börjar den Chicago-baserade amerikanska fotografen Jon Lowenstein gå igenom Hampus bilder. Veckan började med att deltagarna presenterade sitt material enskilt för noorfotograferna men efter att ha inspirerats av olika presentationer har Hampus ­kompletterat sitt urval med bilder som han inte visat tidigare. Jon bläddrar bland i den nya bunten, stannar upp och tittar frågande på Hampus.

– Vänta lite … Jag är förbryllad … När jag plockade upp dem trodde jag att de var tagna av en annan fotograf. Varför visade du inte upp dina starkaste bilder från början? Du sa att du ville göra ett reportage och att de var därför de här bilderna inte kunde vara med. Men det här är ju ditt reportage. Kanske att vi lägger till några av de andra bilderna, de som du egentligen kom med.

– Det är som att du tänkt på två helt olika sätt när du fotograferat de här bilderna. Bilderna som du visade först är fina men de ser ut som att du tänker på hur du ska göra dem. De nya bilderna som du tog med idag känns som bilder som du bara tar för att du upplever dem … alla är bra … jag är bara förbryllad, glatt förbryllad. När gjorde du det här nya urvalet? Igår kväll? Bra!, säger Jon och fortsätter:

– De första bilderna är vackra bilder som passar bra ihop visuellt. Men vad vill du säga med dem? Osäkerhet? Rädsla? Vad?

– Jag vill berätta om livet i en påhittad stat, säger Hampus.

– Men vad kände du? Jag försöker förstå vad du kände när du var där.

– Det kändes konstigt.

– Konstigt, som konstigt jämfört med ditt liv eller konstigt på något annat sätt?

– Som att de inte har någon framtid.

– Så de här personerna på de här bilderna har ingen framtid? Bara för att du inte förstår det betyder det inte att … Jag tittar på det här urvalet och jag är inte nöjd. Jag försöker förstå om de är representativa för vad du säger att du vill berätta. För när jag ser på de nya bilderna som du tog med idag ser jag en annan berättelse. Till exempel i bilderna från baletten ser jag att livet fortsätter, att folk försöker göra något mer än att överleva. Det finns en motståndskraft i det. Jag är mer intresserad av den berättelsen.

Noor, som betyder ljus på arabiska, började med gratis utbildningsprogram för fotojournalister i länder utan pressfrihet. Idag har programmet kompletterats med Nikon-Noor Academy, som hjälper fotografer i Europa att utveckla både sitt visuella berättande men också att hitta sitt syfte med berättandet.

15 av totalt 350 sökande fotografer har tagits ut att delta i Nikon-Noor Sweden Masterclass. Alla har med sig ett pågående projekt som de vill ha hjälp att utveckla.

– Vi tränar dem genom att visa hur vi gör och genom att motivera dem. Syftet är att de ska tillgodogöra sig kunskap och verktyg för att bli framgångsrika fotojournalister, säger Pep Bonet, en av tre Noor-fotografer som agerar lärare under veckan.

Vid första bildgenomgången letar han framför allt efter vad som saknas i materialet och ber dem gå hem och hämta mer.

– Jag brukar vara tuff i början. Det är svårt för vissa att inse hur mycket arbete det ligger bakom en bra edit. Men de som faller vid den första genomgången brukar komma tillbaka starkare senare under veckan.

– Ett bra reportage behöver olika typer av bilder, men framför allt behöver man göra olika edits för olika kunder. Ett större projekt består ofta av många olika berättelser som alla relaterar till varandra. Med olika edits kan du berätta olika berättelser från samma projekt i till exempel dagstidning, magasin och galleriutställning, säger Pep Bonet.

Enligt honom måste man nästan vara besatt för att lyckas med ett projekt. Och för att bli det måste man veta vad som driver en och lyssna på det.

– När vi pratar om hur man lyckas handlar det till 90 procent om att gå igång på något och bli besatt. En viktig del av vårt uppdrag är att försöka knuffa deltagarna dit, säger Pep.

Den göteborgsbaserade fotografen Nora Lorek har tagit med sig en story om kvinnor i Bidibidi, ett av världens största flyktingläger, med 270 000 människor i nordvästra Uganda, för att få hjälp med en nya edit av Pep Bonet.

– Jag har redan en edit på den här storyn som ska publiceras i National Geographic i maj. Men jag känner att jag behöver konkret återkoppling på vad jag kan utveckla. Jag är intresserad av att gå in mer på det som jag vill berätta. Jag vill visualisera en annan bild av flyktingläger och flyktingar, inte det man redan sett tusen gånger. Jag vill visa styrkan hos de kvinnor jag träffar. Vad vi har gemensamt istället för att visa utanförskapet. Jag upplever det så starkt när jag är där, även om det självklart är mycket som skiljer oss åt också.

Pep råder Nora att låta hjärtat ta större plats vid bild­urvalet och hoppa över beskrivande bilder med förklarande bildtexter. Att ge sig hän åt sitt bildspråk med starka färger och mycket mörker.

– Det är kul att se hur bilderna slängs runt och hur en skicklig editor kan få ihop många storys i en. Det är väldigt svårt. Begreppet editor används också helt annorlunda i Sverige än internationellt. I somras när jag jobbade på National Geographic såg jag bildredaktörer som skulle veta allt som fotografen vet om situationen i landet och titta igenom i princip alla ens bilder. Alla är experter på sitt. Bara för att man är skicklig fotograf betyder inte det att man är den som är bäst på att göra en edit av materialet, säger Nora Lorek.

Vid bordet bredvid håller Noor-fotografen Jon Lowenstein på att gå igenom Juliette Roberts bilder. Hon är stockholmsbaserad fransk fotograf som dels bevakar Sverige för franska magasin men som också regelbundet reser till Centralasien för olika projekt. Det projekt som hon har med sig till Noor-Nikon Sweden Masterclass handlar om HBTQ-rörelsen i Kirgizistan.

– Jag har tagit med mig ett projekt där jag är lite »lost« för att förhoppningsvis kunna bli lite klarare om vilken väg jag ska ta.

– Målet för mig med det här är att hitta 10–15 riktigt starka bilder som jag kan använda för att söka efter pengar för att åka tillbaka och fortsätta projektet. Jag vill att redaktörerna och de som delar ut stipendier ska känna sig engagerade och nyfikna på att få reda på mer, säger Juliette Robert.

Jon Lowenstein börjar med att dela upp bilderna i tre högar: In, maybe och out. Out-högen blir större och större. Han frågar gång på gång om Juliette känner människorna på bilderna. De utan relation hamnar ofta i out-högen.

– Det är många bilder av människor som du inte har någon relation till just nu. Men det ser ut som att du har någon sorts koppling till vissa av dem. Särskilt de här aktivisterna är spännande. Här finns många fina bilder och dessutom en story som inte är berättad. Flytta på kaffe­kopparna så att vi får plats att lägga ut bilderna!

Jon börjar lägga ut bilderna i en rad, skuffar runt och gör luckor mellan bilderna för att få plats med någon ny.

– Vi behöver en övergång här mellan de mörka bilderna från den hemliga festen och bilderna när de är ute i na­turen.

Under 45 minuter flyttas bilderna runt otaliga gånger på bordet. Alla deltagare deltar. Jon styr framför allt med frågor. Vad bidrar just den här bilden med? Finns det inget bra svar på den frågan hamnar bilden i maybe-högen. Många gånger för att rotas fram igen och inkorporeras i serien på bordet allt eftersom berättelsen.

– Om du kokar ner din story så har du en bättre chans att sälja in den till en redaktör eller för en stipendieansökan. Du gillar kanske vissa bilder av olika anledningar, men du måste fråga dig själv hur viktiga de är för berättelsen. Å andra sidan kan ett för snävt urval göra att du förlorar känslan för platsen, säger Jon.

– Noor-fotograferna har olika stilar och egna starka visioner. Jag ser upp till dem mycket. Jag tror att det är viktigt när man inte riktigt vet var man ska ta vägen yrkesmässigt att få feedback från människor som vet hur man förbereder sig för att göra böcker och stora utställningar. Bildredaktörer har inte tid med det idag, säger Juliette och fortsätter:

– Här får man tillgång till folk som svarar väldigt direkt på frågor som: Hur avgör du när ett projekt är klart? Vad

blir du besatt av? Hur bygger du ett projekt? Hur fick du access?

– Man får reda på deras metoder, något som man inte bara kan mejla stora fotografer och fråga. För mig känns det som ett fyradagars mentorskap, en möjlighet för mig att lära känna mig själv bättre och få en tydligare bild av var jag är just och nu och hur jag kan gå vidare. Det jag tar med mig härifrån är en vilja och ett mod att våga riskera att slösa tid och pengar för något som jag är nyfiken på att prova.