Test: Nikon A1000 & Sony HX99 – två funktionsrika småttingar

Funktioner som råformat, manuell fokusering och elektronisk sökare är numera inte något ovanligt i kompaktkameror. Visserligen är det fortfarande något som hänger ihop med att tillverkaren ser modellen som riktad till mer avancerade användare, samtidigt som det finns allt färre enkla kompaktkameror kvar på marknaden.

I dessa två kameror, Nikon A1000 och Sony HX99, har det tryckts in ett objektiv med ett minst sagt rejält zoomomfång. Tyvärr innebär det att sensorn är tvungen att vara av den minsta typen som används idag. I annat fall skulle objektivet inte kunna vara så litet och kamerorna inte i fickformat.

Nikon-kameran är ett snäpp större och kan sägas att bara precis rymmas i fickan, medan Sony-kameran har en given form för fickan. Denna skillnad märks tydligast i att sökaren ryms på baksidan hos A1000 men inte på HX99, där den måste fällas upp. Jag tycker att denna uppfällning är ett bra sätt för att slå på och av kameran. Det känns mer robust än att trycka på en mindre tydlig knapp, men helt smidigt är det inte.

Värre är det att båda sökarna är av typen 0,2 tum. Det är för litet. Nikon A1000 har en något högre upplösning än Sonyn, men då Sony-kamerans sökare ger en lite större bild och är av OLED-typ, så föredrar jag den låga upplösningen i Sony HX99.

Resekameror

Ju mindre en kamera är, desto naturligare ter den sig som lämplig reskamrat. Speciellt när zoomomfånget är stort. Även om de här kamerorna inte är de bästa bildskaparverktygen så är de utmärkta för att få med sig minnesbilder hem. En viktig del av en »minnesbild« är att veta var bilden är tagen. Detta går att få till genom att med bluetooth para ihop en telefon med kameran.

Lösningarna Nikon och Sony valt skiljer sig åt. Nikons variant är smidigare medan Sonys ger en mer exakt position. Så länge Nikon-kamerans på-indikator lyser betyder det att den har kontakt med telefonen. Om kameran väljer att gå ur detta läge dyker det upp en notis på telefonen. Det räcker då att starta appen i telefonen för att aktivera kopplingen igen.

Sony-kamerans koppling upplevde jag inte som lika stabil, men det är väldigt tydligt när den är igång. Appen i telefonen notifierar nämligen varje gång kameran slås på och av. Om appen inte notifierade var jag tvungen gå in i appen och slå av och på valet att länka. När länkningen är aktiv slås telefonens GPS igång. Som jag tolkar det används inte GPS-funktionen av Nikon-appen då inte plats-ikonen visas på telefonen. Jag tyckte mig även få det bevisat genom att positionen inte blev lika exakt som med Sony-kameran.

Det lär nog gå att höja precisionen även med Nikons lösning om man har igång gps-funktionen i telefonen hela tiden. För egen del lutar det åt att jag trots allt hellre använder en separat loggning för att pyssla in positionsdatat i bilderna i efterhand. Självfallet inte lika smidigt, men utöver att jag får bättre kontroll så lagrar jag ju hela resan på ett sätt som kanske kan vara kul att ha, även om jag inte har testat det i praktiken, än.

Båda kamerorna går även att ansluta med wifi för att kunna få sökarbilden visad i telefonen. Med Nikon-kameran går detta att göra helt utan att man rör kameran då man sätter igång den via bluetooth. Jag tycker att Nikon lyckas vinna över Sony, som man annars brukar ligga långt fram med tekniska funktioner.

Jag symboliserar detta med ett citat från Sonys Android-app som jag inte kunde uttolka: »Du måste ställa in Bluetooth till Av på din smartphone när tagningsskärmens rörelse inte är flytande.«

Handhavande

Nikon A1000 är större än Sony-kameran vilket gör att knappar och reglage av naturliga skäl blir bättre. Däremot föredrar jag ringen kring objektivet på Sony-kameran jämfört med det extra zoomreglage som finns på Nikon-kameran.

Sony HX99 har fått en bufferthantering som liknar sina storasyskon. Kameran blir inte låst annat än för menyändringar, under tiden bilder sparas. Nikon A1000 klarar inte av detta, den låser sig. Att fota råformat med serietagning blir därmed inte så lyckat. Som tur är rymmer inte bufferten fler än fem råbilder så med ett halvsnabbt kort tar det inte alltför lång tid för kameran att bli redo igen.

Fler brister med Nikon A1000 är att den vid bildgranskning inte klarar av att växla bild i inzoomat läge och att den inte har någon disp/info-knapp. Jag förstår inte hur de kan hoppa över två sådana självklara funktioner. För tagningsskärmens info går det i alla fall att göra inställningar via meny, men för bildgranskningsskärmen lyckas jag till exempel inte få upp något histogram för den tagna bilden.

Bildkvalitet

Nikon A1000 är något skarpare än Sony HX99 både på vidvinkel och tele. Skillnaden är så liten att jag först trodde den berodde på att Nikon har lite mer skärpning i standardinställningen, men skillnaden fanns även när jag jämförde råfilerna.

Nikon väljer även att brusreducera jpeg-bilderna mer. Jag tycker det är trevligt att Sony inte är lika rädda att visa att det syns brus även på lägsta ISO-känsligheten, men som alltid gäller att man bör fota råformat för bäst kontroll och resultat.

En fördel med objektivet i Sony-kameran är att det inte har lika mycket färgfel kring konturer som Nikon-objektivet. Sony vinner även på utseendet för 4K-film, men Nikon är inte långt efter. Nikon imponerar med att erbjuda ett 4K-läge med beskuret utsnitt för extra elektronisk bildstabilisering som även det är skarpt.

Sony har bara extra bildstabilsering tillgänglig för HD-film. Dessutom beskär Sony 4K-filmen lite, lite medan Nikon har utsnittet helt bevarat vid normal bildstabilisering vald.

Slutsats

Min upplevelse av dessa två kameror är att objektiv och sensor inte matchar den i övrigt höga tekniska nivån, med funktioner och så vidare.

Speciellt gällande Sony HX99 som har en väldig massa inställningar i menyn. Där är Nikon A1000 betydligt mer spartansk, men samtidigt klarar Nikon-kameran mycket saker ändå.

Sony HX99 är dessutom ordentligt dyr. Att priset blir högt när en massa teknik tryckts in är kanske rimligt, men det vill verkligen till att man har nytta av det lilla formatet och att man inte har de högsta kraven på bildskärpan.