Theodor Paues fotograferade ett träsk: ”Mystiken intresserar mig”

För en naturfotograf kan det vara en utmaning att hitta spännande foto­miljöer kring Stockholm, menar Theodor Paues.

Theodor Paues

Ålder: 47 år.

Bor: I Enskede i södra Stockholm.

Gör: Naturfotograf som framför allt fotograferar de lite mindre landskapen, med scener från skog, kust och träsk. Drev under flera år podden »Fotografen och landskapet« där han samtalade med andra naturfotografer. Dessa går fortfarande att lyssna på via hans hemsida. Till vardags jobbar Theodor som pr-konsult på »Paues Åberg Communications«.

Aktuell med: Fotoboken »Träskets gåta« med bilder från ett och samma avgränsade träskområde i Stockholmstrakten. 

Utrustning: Sony A7R II med objektiven 24–70mm och 70–200mm. För »Träskets gåta« har nästan 85 procent av bilderna fotograferats med 24–70:n.

Webb: theodorpaues.se, på Instagram: theodorpaues

– Det finns inte någon fascinerande »canyon« som i Abisko, inga dimmiga bokskogar som på Söderåsen och inte så många vattenfall. Det är ganska lite dramatisk natur i Stockholmsområdet, kanske långt ut i skärgården, säger Theodor.

Men det var i en någorlunda närhet till bostaden i ­Enskede han ville hitta en plats att fotografera – och som han skulle kunna återvända till gång efter gång.

– Jag försökte hitta ett sätt att fotografera där jag inte springer runt så mycket. Det var en process i min egen fotografiska utveckling. Att gå ifrån det här att jaga spännande platser, där man tar någon bild och sedan jagar vidare efter nästa. Jag var så otroligt trött på det och kände att jag bara ville vara på en plats.

Det blev ett avgränsat naturområde på cirka 200 gånger 350 meter, som är ganska mörkt eftersom det ligger inbäddat i skogen. Fallna träd, grenar i alla riktningar och gyttjigt vatten är andra ingredienser som platsen bjuder på. Theodor valde att fotografera ett träsk.

Varför då? undrar jag.

– Jag har alltid tyckt att det är lite spännande med mystiska platser. Jag har en bakgrund inom rollspel, vilket jag även håller på med i dag. Mystiken intresserar mig, det som är lite som en saga. Ett träsk ger sådana associationer, att man inte riktigt vet vad som finns under ytan eller bakom nästa knotiga träd. Det är en typ av miljö som är spännande och som dessutom har tillräckligt många grejer för att man ska kunna göra mycket på samma plats.

Under ett drygt år återvände han till den här platsen uppemot 70 gånger för att fotografera. Ju mer han för­djupade sig i träsket desto mer intressant blev platsen.

– Hade jag valt en annan plats hade det kanske varit samma sak. Det finns i allmänhet väsentligt mycket mer potential i alla platser om man väljer att fördjupa sig i dem, säger Theodor som nu har kommit ut med boken »Träskets gåta« med bilder från detta avgränsade område.

Förordet är skrivet av den välkända landskapsfotografen Hans Strand som tycker att Theodors bilder »uttrycker en sällsynt närhet till denna svårbegripliga naturtyp, och det är en fröjd att se bilduppbyggnaden«.

Linjer och färger

När Theodor har besökt träsket har han varit där i tre till fem timmar vid varje tillfälle. Klädd i vadarbyxor och med kameran på ett högt stativ, har han sökt efter sina bild­utsnitt.

– Kompositionerna har lite grann fått komma till mig, tycker jag. Men något jag hela tiden har tänkt på är att försöka skapa någon form av ordning i den här väldigt röriga miljön. Det är en ständig utmaning, så att det inte bara ska se ut som kaos, säger han och tillägger sedan med ett skratt:

– Många gånger kan själva motivet vara ganska intetsägande. Det är inte så att jag letar efter något jättespännande motiv, för de finns inte riktigt där på det sättet. Det är mer att jag försöker hitta kompositioner som kan säga något.

Hur gör du då? För att det ska bli enbilduppbyggnad som väcker ett intresse?

– Hur de spretiga grenarna organiseras upp, det är något jag tänker mycket på i fototillfället. Eller så försöker jag få någon detalj att separera från resten genom att den avviker färgmässigt. Många bilder bygger också på att det är grenar som pekar inåt från olika hörn och på så sätt skapar någon slags balans, förklarar han.

Det handlar alltså mer om linjer och färger än att skapa en dokumentation av platsen, när Theodor fotograferar. Naturens beskaffenhet har han begränsade kunskaper i.

– Jag är ingen biolog och har ingen aning om vilka arter som finns och varför saker växer på det sätt som det gör. Det har aldrig varit viktigt för mig. Jag tittar på en bit natur och ser mönster, färger och linjer – som jag genom att komponera på olika sätt kan placera ut i en bildyta.

Theodor ger ett konkret exempel på hur han kan se ett motiv:

– Jag visade en bild för en bekant som sa »ah, fint asplöv« och jag hade ingen aning om att det var ett asplöv – på den nivån är det. För mig var det en röd fläck som jag ville ha i bilden.

Men träskets röra blev inte övermäktig? Detgick att skapa bilder trots allt kaos, tycker du?

– Ja absolut. Det var det som var spännande. Att få den här miljön som nästan är lite överväldigande i sin brist på tydlighet, att få den att bli tydlig. I vissa bilder är det jätte­mycket stök, men det finns också något som är tillräckligt tydligt för att stöket ska bli som en bakgrund. Det har varit kul, men det har också funnits gånger då jag kommit hem och känt »det här går inte«.

Fördelen då har varit att han snart har kunnat återvända, för att testa på nytt. Blev det inga bilder en dag kanske det gick desto bättre en annan.

– Jag har varit på den här platsen så extremt många gånger nu, att jag känner den till nästan varje gren. Efter ett tag såg jag nyanser som jag inte hade sett tidigare. Många bilder tog tid innan jag såg dem.

Omslaget till »Träskets gåta« är en sådan, som dök upp först i åttonde månaden av projektet. Från ett håll såg ett fallet träd inte mycket ut för världen, från ett annat framträdde något betydligt mer fängslande.

– En dag bestämde jag mig för att gå en lite annan väg runt det där. Och då såg jag att det blev ett mycket mer intressant motiv. Det hade jag aldrig sett om jag bara hade varit där en gång, fem gånger eller tio gånger. Men när jag var där den 25:e gången dök det helt plötsligt upp en annan grej. Det sammanföll också med att det var kavlugnt och att det fanns möjlighet att göra en bild som innehöll en reflektion i vattnet.

Miljön i träsket förändrades dessutom ständigt, beroende på att vattenståndet gick upp och ned. Platser som hade varit torrlagda kunde helt plötsligt vara täckta av vatten, och tvärtom.

– Motiv jag fotograferade förra gången kanske inte fanns mer. Det gjorde platsen mer dynamisk. Och på vintern frös det till och jag kunde helt plötsligt gå till platser som varit hopplöst svåra att nå tidigare, förklarar Theodor.

Du har gjort det här under alla årstider, är det någonårstid som har varit mer tilltalande för dig att fotografera?

– Vintern tycker jag var den mest utmanande perioden att fotografera under, för då var det så reducerat. Nästan alla nyanser försvann, det var bara svart och vitt. Och med snö var alla mönster ganska frånvarande. Jag fotograferade inte heller särskilt mycket under sommaren för då var det så grönt. Därför är merparten av bilderna tagna på hösten och under den delen av vintern som inte hade snö, samt på våren. Under våren när växtligheten håller på att slå ut ser naturen mer intressant ut, och under hösten finns det en hel färgpalett att jobba med. Men sommaren tycker jag är svår rent allmänt inom naturfoto, i alla fall när man fotograferar växtlighet. Det blir så massivt grönt, vilket tar över.

»Naturen har inte synpunkter«

Att Theodor hamnade i ett träsk är en resa som påbörjades för drygt tio år sedan, då han gick en fotokurs under ledning av fotografen Emma Svensson på Fotografiska. Där lärde han sig grunderna i foto med en vad han kallar »fram- och baksidan på kameran-kurs«.

– Jag har alltid varit nyfiken på foto men det var först i vuxen ålder som det blev något, berättar han.

Lite senare följde han med samma lärare på en fotoresa till Island. Där besökte de flera klassiska platser för landskapsfoto, men resan handlade egentligen om modefoto med modeller och makeupartister. Det var dock något som intresserade Theodor måttligt, som där på Islands svarta stränder insåg att naturfoto var hans grej.

– Jag har alltid tyckt att det känns lite udda att fotografera människor. Naturen har den fördelen att den inte har synpunkter, den blir inte stressad av att man fotograferar den.

Utifrån teorin om att det tar 10 000 timmar att bli bra på något, började han efter resan att fotografera rejält mycket. Ett mål sattes upp i form av en vernissage ett år framåt i tiden, och med hjälp från fotografen Patrik Larsson kom Theodor att allt mer behärska naturfotograferandet.

– Patrik pushade mig och jag var ute och fotograferade jättemycket. Sen blev det en vernissage och därefter har det utvecklats över tid.

I dag är fotograferandet något han ägnar sig åt vid sidan av jobb som pr-konsult inom »Paues Åberg Communications«. Han har en magisterexamen i nationalekonomi och har bland annat jobbat som ekonom på Riksbanken, varit rådgivare och talskrivare på arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv samt blivit utsedd till Årets Lobbyist av tidningen Resumé 2003. Dessutom jobbade han en tid som journalist efter att ha gjort lumpen på Värnpliktsnytt. ­Vikariat på DN, Sydsvenskan och Expressen hanns med innan Theodor insåg att han hellre ville jobba med kommunikation och opinionsbildning.

Många järn i elden, alltså. Jag frågar om han fotograferar för att få ett avbrott?

– Det har fått den funktionen. Det är väldigt tilltalande att vara för sig själv och skapa i avskildhet. I mitt vanliga jobb är det ganska mycket ansvar, medan foto blir fantasi, form och känslomässiga uttryck. Jobbet handlar mycket om att skapa tydlighet i förvirring, fotot handlar om att för­djupa mysteriet.

Det inre landskapet

Tillbaka till träsket, platsen som enligt Theodor rymmerett mysterium. Men mystiken finns inte enbart i miljön han har framför kameran, utan även inom honom själv – i hans inre.

– I det här fotoprojektet har naturen blivit som spegel in i det inre landskapet. Om det för mig började med att jag ville ta fina bilder av naturen, har det allt mer blivit att jag vill avtäcka inre tankar och känslor som jag inte riktigt har satt ord på.

Han förklarar närmare hur han resonerar:

– Ett landskap är på något sätt det som blir kvar efter att hjärnan har rensat bort en massa saker. Landskapet har passerat genom hjärnans filter av vad som är intressant och vad som är brus. Den processen är också en spegling av vad jag tycker är viktigt, vilket jag inte alltid är medveten om själv.

Du menar att det sker undermedvetet?

– Ja, verkligen. Hela det här projektet om träsket har haft som tema naturens koppling till det undermedvetna. Vad är det egentligen man ser i den här stökiga och i viss mån svårtolkade miljön?

Theodors åttaåriga dotter har redan ett förslag på en titel till hans nästa bok. »Träskets svar« tycker hon att den ska heta eftersom en gåta måste ha ett svar enligt henne. Men Theodor är inte lika övertygad. För honom är det gåtan som är det centrala, att varje betraktare kan se olika saker i bilderna – ungefär som ett rorschachtest.

– Bläckplumparna på ett papper som psykologer i tweedkostymer på 40-talet gav till patienter och sa »vad ser du när du tittar på bilden?«. Som psykologisk analysmetod har den inte riktigt blivit kvar, men själva tanken tycker jag är intressant. Jag har betraktat träsket på ett liknande sätt, det är mitt rorschachtest. I allt det här kaoset – vad ser jag?

Nyfiken på platsen

Som Theodor redan har nämnt finns det ofta en fotografisk potential i alla platser om man väljer att fördjupa sig i dem. Men samtidigt menar han att det krävs något mer, för att få det att fungera.

– Alla människor är olika, men jag tror att man måste hitta en plats som har en lockelse från början. Det är svårt att slumpmässigt välja en plats och fotografera den, även om det finns de som gör det också. Men för att det ska bli kul måste man vara nyfiken på platsen från början. Annars blir det svårt att vilja fördjupa sig i den. Känner man efter första gången att det var spännande, är det antagligen också spännande gång två, tre och fem. Det är lite som att man har en bra dejt, då är det värt att ha en till. Om det känns helt fel första gången är det kanske inte läge att ha en till.

Blir det ytterligare en dejt för dig med träsket?

– Det kommer jag nog att ha vid något tillfälle, men det ska få pausa litegrann nu. Det här har varit ett extremt intensivt projekt, att få ihop bildmaterialet och sätta ihop det till en bok på bara lite drygt ett år. Nu känner jag att jag vill låta det där träsket vila ett tag, och pröva att fotografera andra saker.

Kommer du att göra fler projekt på det härsättet, med ett avgränsat område?

– Kanske, men framför allt kommer jag göra fler projekt där jag sätter upp ett mål och har en avgränsad tidsperiod. Det viktiga är att man har någon form av avgränsning, så att man inte fotograferar vad som helst. I det här fallet var avgränsningen en plats, men det hade också kunnat vara något annat.

Att skala av, är det något som öppnarför andra möjligheter?

– Det finns det här uttrycket »think outside the box«, men jag tycker att kreativitet ofta handlar om att »define the box and think inside it«. Det blir lätt spretigt och inte så intressant om det handlar om allting. Men om jag avgränsar mig och försöker göra det så intressant som möjligt, då går det att vara kreativ och hitta på något nytt och spännande.