Intervju
Thomas H Johnsson: Svärta som smärtar
»Den första kameran vi hade var en Instamatic, 24 bilder per rulle, en sådan med filmen i kassett. Där skulle brorsans och min födelsedag och andra högtider rymmas. Jag såg en vas och morgonljuset föll så fint så jag slösade fem, sex rutor på motivet. ›Vad fan är det här?‹ sa farsan när rullen blev framkallad.«
Då var Thomas H Johnsson nio år. Han föddes 1972 som en av de sista på Landskrona BB innan det stängdes. Pappa var maskinoperatör och mamma arbetade på konditori och sedermera i hemtjänsten.
– Snart blev det jag som fotograferade familjen, på semestern till exempel.
Han har kommit att förknippas med Landskrona efter de två böckerna »En blues från Landskrona« och »Mer blues från Landskrona«.
– Jag är inte säker på att jag vill ha den etiketten. Jag älskar Landskrona, men ibland tror folk att jag är någon officiell landskronatyckare, vilket knappast är sant.
De båda böckerna innehåller klassiskt svartvitt dokumentärfoto men är till sin natur olika. Medan den första botaniserar bland yttre villkor och visar världen innehåller den andra symbolladdade bilder som beskriver mänskliga inre stämningar.
Thomas växte upp och präglades av tidsandan som fanns på många platser i Sverige då.
– Det fanns en öppenhet, till exempel byggdes en skola om till rep-lokaler. Det var tiden efter punken och jag kände ett självförtroende som innebar att man satte igång med saker trots att man inte riktigt visste hur det skulle göras, att allt var möjligt om man tog tag i det själv – en cool känsla. Visst, det fanns en del skit som hasch, fylla och annat bus, men vi var rädda om varandra och det var i den miljön jag utvecklades.
– Jag gjorde allt möjligt, tecknade, målade, skrev och spelade musik men var dålig på det. Jag skaffade en Praktica, en gammal östtysk kamera, stor och klumpig med skitdålig optik och jag köpte en billig begagnad kopieringsapparat. Skolan var jag ointresserad av och jag skolkade väl en del, till exempel för att tillbringa en dag med att fota de vattenringar som bildades när jag kastade ner sten i havet. Jag var ju tvungen att lära mig slutare och bländare – och det kunde jag inte göra i skolan. Min enda formella fotoutbildning, förutom assistentarbete, är Hola folkhögskolas filmlinje. Jag började arbeta med olika uppdrag åt Landskrona museum och Helsingborgs Dagblad (dåvarande Landskronaposten) och på den vägen är det.
Så har det fortsatt, Thomas är i dag en av de etablerade, självständigt arbetande fotografer som också verkar för att stärka bildens ställning i Sverige. Han har flera böcker på gång, undervisar, håller workshops och föredrag och är verksam i Agitera, en bildgrupp som startades år 2003.
– Det är så här jag vill ha det. Inom exempelvis pressfoto har man en stund, klick, klick, klick, och det är säkert bra men jag vill arbeta på mina villkor, jag vill ha kontroll över resultatet och min utveckling. Jag har aldrig haft ett cv och jag står inte med mössan i hand och söker uppdrag men tar alltid intresserat emot förslag på spännande samarbeten. Jag arbetar hårt, det fungerar om man lär sig överleva på lite stålar.
– Mitt arbete sker intuitivt, jag vet inte alltid riktigt vad jag gör och var jag kommer att hamna, men ur ett tekniskt perspektiv har jag full koll. En bra bildskärm är avgörande för en fotograf då det är ett måste att ha koll på hela kedjan – från exponering, skanning, bildredigering och färghantering fram till tryck. Jag gör allt själv. Anledningen till att jag investerat i en dyr skrivare är för att kunna vara spontan. Jag skriver ut, ordnar ramar – så är jag färdig att ställa ut!
Thomas är en modern nomad som rör sig över hela Sverige. Han sover ibland i Köpenhamn, hänger ibland i Berlin. Ungefär vart tredje år gör han film, just nu tillsammans med Bengt Andersson och Martin »Sture« Vikingsson. Bengt är producent och Martin, som även är sångare i reaggebandet Svenska akademin, fungerar som filmens ciceron. Filmen har arbetsnamnet Sverigeresan.
– Jag är naiv, jag gör det till min styrka, så öppnas många dörrar. Jag förutsätter att det går att närma sig människor och då gör det det. Under Sverigeresan reser vi ofta planlöst och låter händelser inträffa i samband med möten. Filmen blir till i samarbete med de människor vi träffar vilket ger en särskild stämning som jag gillar.
Boken »Lilla Landet« kommer att färdigställas i Paris under hösten. Thomas arbetar alltid parallellt med flera projekt, om det blir glapp riskerar han att bli deprimerad.
– Jag måste ha något i luften för att må bra. »Lilla Landet« är en reaktion på allt det mörka som tar plats i media; extremhögern, mord, trafficking. Jag vill visa en ljus, mänsklig bild men jag värjer inte för svärtan, den är en del av mig.
Angående svenskt fotoklimat säger Thomas så här:
– Jag har gapat och skrikit. Tidigare var jag mer debattbenägen, numera tänker jag att det är mer produktivt att koncentrera sig på och anstränga sig för att göra sin grej. Men visst jag kan uppleva att i Frankrike är det »fan vad kul om du vill ställa ut«. Här är det mer »du ska vara jävligt glad att du får ställa ut«.
Thomas känner ett släktskap med det amerikanska och det svenska dokumentärfotots ursprung, men den som betytt mest för hans fotografiska utveckling är Ralph Nykvist, en annan Landskronafotograf.
– Ralph visade mig vad bild kan vara, det var han som först visade mig den amerikanske fotografen Robert Franks bok »The Americans« och han sa saker till mig som behövde sägas. Ralph har betytt mer för mig än vad han förstår, han förlöste mig på något vis.
Men inspiration finner Thomas överallt, av eleverna han undervisar och mer av musik och litteratur än av andras foto.
– Jag lyssnade mycket på Dylans Blood On The Tracks vintern och våren jag sammanställde Mer blues från Landskrona. Annars gillar jag Cornelis Wreswijk, Annika Norlin och Säkert, författare som Karin Alvtegen, P O Engqvist och Sigge Eklunds »Den sista myten« – människor som uttrycker sig som jag själv försöker göra.
En av Thomas favoritförfattare, Birgitta Stenberg, ska skriva förord till Agiteras projekt Just Like You som ska visas på bokmässan i Göteborg och senare bli en utställning och bok.
– Jag träffade en hemlös man i Malmö för några dagar sedan, hans blick var så kärleksfull. Det intresserar mig vem han är och hur han hamnade där. Inte så att jag vill göra politik av det även om jag alltid har ett socialt perspektiv. Bilderna kommer ur situationer som uppstår i möten som sker – det är vad mitt foto handlar om.