Tom Svensson - De vita lejonens sanna vän

Jag har precis parkerat bilen och vandrar upp för den avsmalnande grusgången. Runt mig böjer sig både buskar och träd, och det känns nästan som att kliva in i en regnskog när det starka solljuset stängs ute av alla täta löv och kvistar. Visst – Tom hade sagt att han bodde vackert och nära naturen, men att ha en sex kvadratmeters »regnskog« bredvid huset hade jag aldrig tippat på.

Tom Svensson

Ålder 46 år.

Utrustning Canon 1Ds Mark III och IV, allt från

17-40mm/4 till 500mm/4 plus många konvertrar.

24-70mm/2,8 är helt underbar, liksom 300mm/2,8.

Bor Fjällbacka.

Aktuell Boken De vita lejonen.

Hemsida www.tomsvensson.se

När jag kommer fram till dörren hinner jag inte ens knacka innan jag hör två hundar som skäller där innanför.

– Hej! Tom! Välkommen in, säger Tom samtidigt som han öppnar dörren med ena handen, hälsar på mig i den andra och försöker hålla de två nyfikna hundarna borta från mig med ena benet. Vi hinner precis skaka hand innan jag hör hur hundarnas skällande övergår i djupa lejonvrål, som verkar komma från rummet bredvid. Min första tanke är att han tagit med sig ett lejon hem från sin senaste resa till Afrika som han tidigare berättade om när vi talades vid i telefon. Det har han inte. I stället tar han upp telefonen och svarar, samtidigt som han motar iväg hundarna till ett annat rum.

– Men tjenare Brutus! Hur går det? Kollat något? Visst, har besök här, vi får höras lite senare, hej!

Tom avslutar telefonsamtalet och förklarar att det var fotografen Brutus Östling som ringde.

– Det är Brutus som ska hjälpa mig att få ut min nya bok, han är väldigt rolig att diskutera böcker med, och är ju också förläggare. Men välkommen hit, kom så går vi till köket och fixar lite kaffe!

Fortfarande förvirrad över allt som just hände kliver jag in i köket som är inrett med omsorg för att skapa en inbjudande och något lantlig känsla. Medan Tom fixar kaffet passar jag på att fråga honom hur allt egentligen började, det starka djurintresset och det här med djurfotograferingen.

– Jag tar det från början. Jag är ursprungligen född i Danmark, men växte från tre års ålder upp i Göteborg. Där har jag alltid haft en närhet till naturen och djuren, ett stort intresse som jag haft från första början. Bland annat lärde jag mig i ung ålder att visa samma respekt för djur och natur som vi visar mot våra medmänniskor. På så vis har jag alltid haft en koppling till djur, säger Tom.

Men ändå var det inte detta som Tom valde att jobba med. I stället blev det en inriktning mot försäljning och marknadsföring.

– Men kvar hade jag ändå mitt starka intresse för djur och natur. Och i mitt arbete reste jag mycket, och hade även tid att fundera över vad jag faktiskt gjorde med mitt liv. Så en dag satt jag och funderade, ungefär som när man sitter i gungstolen och sedan ska gå vidare – vad har jag åstadkommit, egentligen? Inget. Nu räcker det, tänkte jag. Så jag slutade mitt jobb.

– Bara så där?

– Bara så där. Men så fick jag en lunta tidningar av svärmor, och jag brukar egentligen inte ens läsa tidningar eftersom jag tycker att de tar för mycket resurser från naturen. Och så fick min son en hundvalp, Nikkita, i samma veva. Så en dag så kissade Nikkita på golvet. Det bästa jag kunde komma på var att lägga på lite tidningar för att torka upp kisset. Precis då mörknade en annons från Nordens Ark, om att de sökte en förman för den zoologiska delen. Arkens arbete är att se till att utrotningshotade djur överlever, något som jag tycker är viktigt. Men den annonsen hade jag nog aldrig någonsin sett om det inte vore för Nikkita eftersom jag inte läser några tidningar.

– Det låter som en otrolig tillfällighet?

– Absolut. Och »det ska du söka«, sa min fru, som tyckte att jag skulle ringa direkt – vilket jag också gjorde. Jag pratade mycket med chefen, och det kändes jätteroligt. Men det drog ut på tiden och inom världen för marknadsföring går det här med beslut väldigt fort. Jag behövde ju ett arbete, så efter tre månader var jag på väg in i ett annat jobb. Men innerst inne kände jag ändå att jobbet på Arken var det jobb jag ville ha. 2004 ringde chefen därifrån och sa att jag fick jobbet om jag var intresserad. Jag släppte allt och åkte raka vägen dit.

Vi lämnar köket och sätter oss i vardagsrummet. Samtidigt kan jag inte undgå att förundras över hur till synes slumpmässiga händelser faktiskt kan påverka oss mer än vi tror är möjligt och leda till något nytt och utvecklande. Och jag märker på Tom att han själv ser tillbaka och funderar över det han just berättat, och att det var detta tillfälle som han letat efter i hela sitt liv – att få jobba med och vara nära djur. Passionerat börjar han berätta om Nordens Ark, och syftet med att betala tillbaka det vi en gång lånat av naturen.

– Att få vara del av Arken är helt fantastiskt, framför allt när jag tänker på vad vi försöker åstadkomma. Vi är egentligen inte en djurpark, och inte heller vinstdrivande. Syftet är i stället att rädda utrotningshotade djur genom avel och uppfödning, att forska och öka förståelsen för djuren och berätta om deras situation. Denna inriktning gör oss unika eftersom det inte är så många i världen som gör just detta. Och på Arken har vi allt från reptiler till fjällgås, pilgrimsfalk och vitryggig hackspett – Sveriges just nu mest hotade fågel. Och när jag tänker på hur eländigt det ser ut för vissa arter så blir jag rädd. Vi bara tar och tar av både djur och natur, men vad ger vi tillbaka?

Tom kliver upp från stolen och går ut till köket samtidigt som jag börjar bläddra i hans tidigare bok om de utrotningshotade lejontamarinerna. Bilderna är fantastiska, och blir ännu bättre av att ingen annan tidigare lyckats få bilder av dom.

– Kaffet är klart. Vill du ha något i, mjölk? frågar Tom.

Jag funderar en sekund på mitt svar samtidigt som jag slår igen boken och ser texten på framsidan: »Snart går solen ner«.

– Svart … svart, säger jag snabbt. Och inser i nästa sekund vad Tom försöker åstadkomma. Jag hinner inte ens ställa nästa fråga innan han själv svarar.

– 1,2 miljoner. Ungefär så många arter finns det i världen. 45 000 av dessa försvinner från jordens yta. Varje år. Sverige har ungefär

65 000 arter. Skulle samma sak ske i Sverige skulle vårat land vara totalt tomt på djurliv efter ett och ett halvt år. Det här får mig att tänka men vafan, hallå, kan man inte ens förstå vad som händer med enkel matematik – mindre än 30 år, sedan är det tomt. Vi äger inte naturen, vi lånar den av våra barn, och vi sköter det förbaskat dåligt. Det känns inte okej att våra barn inte kommer att få se vissa av de arter som lever i dag. Så jag kände att nu måste jag ut. Ut och påverka. Ut och visa det vackra. Ut och skaka om och få människor att vara rädd om det vi faktiskt har.

– Det var därför du började fotografera djur?

– Ja. Jag förstod att jag kunde använda bilder för att påverka. När jag jobbade på Arken började jag att fota landskap, som senare

utvecklades till djurfotografering. Jag lyckades till och med få bilder som jag inte förväntade mig, och kände då att det här är rätt, det här fungerar. Därför insåg jag att om jag kan få sådana här bilder här hemma, så kan jag även få bra bilder i det vilda. Och för två år sedan gick jag över till marknadssidan på Arken för att få möjlighet att påverka rätt personer. Så jag började fundera. Då hade jag även kontakt med direktören på Köpenhamns zoo, som hade sett mina bilder. Han sa egentligen samma sak som jag tänkt, rakt ut – gör någonting som är rätt. Men vad, tänkte jag samtidigt som han gav mig svaret: lejontamarinerna. Jag hade en helt annan tanke, om de vita lejonen som få känner till. Jag tänkte nog mer marknadsföring: att nå ut med en bild som berör. Det finns nämligen en logisk tanke med att rädda lejon och tigrar, eftersom man först måste man rädda miljön för att rädda dom. Då blir det som en dominoeffekt eftersom man också räddar de djur som bor i samma miljö. Men lejontamarinerna var ändå intressanta eftersom det inte fanns några bilder på dom.

– Så lejontamarinerna fick gå före?

– Så blev det. Jag började planera en expedition till Brasilien i helt egen regi. Och efter tre och en halv vecka i den Atlantiska regnskogen kom jag hem med 15 000 bilder. Jag tror det var min naiva inställning som gjorde att det fungerade, och resultatet blev en bok, som är viktigt för att nå ut. Men jag skulle inte göra om just det i dag, och det hade aldrig gått utan lokalbefolkningen som hjälpte mig hitta djuren. Samtidigt såg jag också förödelsen när man kommer mycket nära områden som olagligt skövlas i en rasande takt. Och det håller man tyst om. Det är farliga områden med farliga människor, och det enda man kan göra är att notera gps-koordinaterna och meddela myndigheterna.

Tom går i väg till köket för att hämta mer kaffe och jag börjar fundera på frågor om hans nya bok, »De vita lejonen«, som ska komma ut nu i september. Men än en gång verkar Tom ligga steget före.

– Ah, just det, du måste ju se, säger Tom samtidigt som han öppnar locket på sin Mac-dator.

– Så otroligt bra, användbart och smidigt, så ska det se ut, säger han samtidigt som han pekar flera gånger på sin dator och poängterar lyriskt att det är det nyinstallerade operativsystemet OS-X Lion som han menar. Det är svårt att inte skratta till, för visst, jag hade tänkt mig få se några lejon i datorn, men kanske inte just det lejonet. Tom vrider datorn mot mig och klickar fram en fantastisk bild på några vita lejon som tittar rakt in i kameran.

– Men kolla här, så här blir den, du blir den första som ser den nya boken om de vita lejonen. Som jag sa tidigare så var den här boken den första jag ville göra, jag ville bo med lejonen på savannen. Men det är inte bara att åka dit, man behöver tillstånd och prata med myndigheter. Just därför kom lejontamarinerna före. Men de vita lejonen är så extremt utrotningshotade att något måste göras nu. Totalt finns runt 300-400, varav 20 lever semivilt, alltså i vilt tillstånd men i ett stort och inhägnat område. Bara två stycken lever vilt. Så jag började planera och åkte till slut i väg till ett reservat i Sydafrika för att lära känna de vita lejonen närmare, och på så vis få möjlighet att ta de där bilderna som faktiskt berör.

Så breder ett enormt vrål ut sig över hela vardagsrummet. Det är Brutus som ringer igen.

– Men då mejlar jag pdf:en, fick du den senaste? Kolla där, har ändrat några saker. Låter bra, perfekt, hej! säger Tom och viftar runt med fingrarna på sin dator.

– Grejen var att jag träffade Brutus på en föreläsning, och då frågade han hur det gick med min lejonbok. »Den ligger i byrålådan«,

sa jag eftersom det inte gick så bra för boken om lejontamarinerna. Brutus hade sett mina bilder och sa att »den ska jag ha!«, så nu samarbetar vi rätt tätt, och jag håller just på att slutföra boken. Fullt upp alltså.

– Apropå fullt upp – du kom i väg till savannen, och hängde med lejonen i sin semivilda hemmiljö, men hur vågar man det när de är så många, och du bara en? Har man inte fullt upp med att se var alla befinner sig? säger jag till Tom samtidigt som han letar upp fler bilder på de vita lejonen på sin dator.

– Visst är det så. Den här lejoninnan litade jag till exempel aldrig på, det var alltid henne som jag kollade på när jag fotograferade. Men så var det också hon som började plocka sönder min bil på slutet. Just den här bilden är tagen med vidvinkel när jag stuckit in min kamera genom staketet – staketet som utgörs av trästavar som är nedbankade i marken. Då var jag kanske en halvmeter ifrån det närmaste lejonet. Men då gäller det att man lärt känna dom som individer, och lärt sig deras uttryck och arbetat fram en relation med dom. Det är enda vägen för att få bilder när de har sitt naturliga beteende. Och det är också då man kan få de där bilderna som påverkar, som berör.

– Det handlar alltså om att lära känna djuren?

– Det handlar om att jobba med djuren, inte mot dom. Problemet med fotografer är att de är så ivriga att få »bilden«. Det handlar om att klura ut hur man ska arbeta för att bli en del av deras tillvaro, och det tar oftast tid. Detta arbetade jag med under tre veckors tid, och det började med en vanlig traditionell jeep. Den var ganska hög, något som jag inte kände passade mitt bildspråk. Jag arbetar alltid i nivå med djuren och kan inte ta bilder uppifrån – det måste vara i ögonkontaktshöjd för att kunna få den där äkta känslan. Och dessutom så var den ju öppen, så de skulle antagligen försöka använda den som utkiksplats. Jag började leta efter en annan jeep och hittade till slut en som var rätt så rostig, men den fick duga. Så jag skruvade på ett galler på baksidan och begav mig ut till lejonen.

Jag bläddrar runt bland bilderna och förstår precis vad Tom menar. Man kan nästan se lejonens speciella relation med Tom, och hur bild-erna är tagna på samma nivå. Ljuset är blandat, men många gånger varmt och ibland kontrastrikt med skarpa siluetter.

– Men när du är på väg till lejonens territorium, på väg in i deras värld, hur går tankarna då och hur klurar du ut vilka bilder du ska ta?

– Många säger att jag har ett speciellt bildspråk. Men ofta letar jag efter en känsla, och den hittar jag bara när ljuset är helt rätt. Det är ju också ljuset som är skillnaden mellan en bra och dålig bild, och jag gillar det dova ljuset. Själv tycker jag att jag vandrar mot en lite mer mystisk känsla i bilderna, lite halvmörk. Jag tycker att det är skithäftigt när vissa delar av djuret är i ljus, när man bara lätt skymtar vad det är för djur. Samma sak med motljusbilder och siluetter. Och med mina bilder är jag tvungen att göra mycket i kameran, jag måste fixa nästan allt vid fototillfället.

– Är inte det svårt? Jag menar du kan ju inte direkt flytta på djuren hur som helst.

– Precis. Jag väntar på det bästa ljuset, det som infinner sig bara 40-50 minuter per dag, under morgonen och kvällen. Men visst kan det bli svårt – som när den dominanta lejonhonan började med att alltid lägga sig i skuggan av jeepen på morgonen när jag kom fram till dom. Samtidigt satt ju alla de andra runt omkring. Vanligtvis vevade jag ner rutan och plåtade, men nu funkade ju inte det. Men grejen var att jag hade en rätt så stor glipa mellan dörren och golvet. Det var en så häftig upplevelse, att vara så nära och känna lukten. Men jag fick ju inga bilder och den rackaren sabbade mitt schema. Jag visste inte hur jag skulle göra för att få henne att gå därifrån utan att bli arg på mig, utan att förknippa mig med något som var farligt. Jag var nära att ge upp, men så fick jag en fantastiskt bra idé om att nypa henne i sidan som jag såg genom glipan – om jag skulle hinna få in handen vill säga. Jag trodde att hon kanske skulle få för sig att det var något under bilen som gjorde det och inte koppla smärtan till mig.

– Så du nöp alltså ett lejon – på riktigt?

– Jag nöp henne så in i satan – hon skrek allt hon kunde, for upp och vände sig. I samma sekund insåg jag att det här kanske inte var så begåvat ändå. Men hon gjorde ändå som jag misstänkte – tittade under bilen och förknippade smärtan med stället, inte med mig. Det handlar om att lista ut hur djuret fungerar. Och det funkade ju, jag fick mina bilder till slut.

– Men du nämnde också tidigare att det finns de som inte har någon aning om hur djur fungerar. Vad var det som hände?

– Ja, bara nu för någon vecka sedan. Jag var och tältade i fjällen för att fota fjällrävar, och var väl någon kilometer från grytet när jag vaknade vid femtiden på morgonen av att fjällräven skrek för att den var rädd, och för att varna sina valpar. Så jag sprang dit. Där satt fyra män utan-för grytets öppning med kamerorna i händerna, medan tiken sprang runt och skrek. Då blev jag rejält upprörd och bad dem gå därifrån. Man måste förstå hur man ska göra, att man måste sitta på avstånd och ligga fyra-fem timmar i stöten. Det är djuren som bestämmer. Backar de så backar jag. Det är då de kommer fram. Så var det på slutet för mig – rävarna tittade inte ens på mig när de hörde något. Och så händer det – en av dem går fram någon meter ifrån mig och pinkar, vandrar runt mig och sätter sig ned och tittar ut över dalen. Det är den känslan man vill förmedla. Men man måste låta djuren komma i första hand. Alltid.

– Men hur kan man uppnå det?

– Bilderna blir bara mer och mer fantastiska, och man flyttar hela tiden gränserna. Jag tror att vi professionella fotografer måste säga vad som är okej eller inte. Då inser också hobbyfotograferna att om de professionella inte gör det här eller så här – så ska jag inte heller göra det. Sedan finns det också andra fenomen som man måste ta sig an. Mitt nästa projekt är en extrem grej som är rätt farlig, men det är dags att någon gör den nu.

Tom stänger sin dator och vi går ut för att prata vidare om både djur och fotografering. På vägen möts vi av Nikkita, som springer runt och leker med Bella, Toms dotters hund. Samtidigt kommer katten Viggo balanserandes på ett räcke och lägger sig ned för att ta det lugnt i det kvava vädret. Vi leker lite med hundarna och jag fortsätter att tänka på de otroliga historierna om både tamariner, lejonnyp och fjällrävar. Samtidigt som jag säger hej då och går i väg på grusgången från huset är jag uppfylld av både glädje och sorg, liv och död blandat med tankar om både djur och människor och deras förhållande till varandra. Och när jag åter går igenom Toms alldeles egna lilla regnskog tänker jag för mig själv: Låt inte denna vara den enda som finns kvar om några år.