Intervju

Tommy Ingberg formar om verkligheten

De historier han vill berätta har aldrig hänt. De motiv han vill fånga på bild existerar inte. Därför blandar Tommy Ingberg bilder från verkligheten med sina egna abstrakta och surrealistiska idéer. På så vis ger han betraktaren möjligheten att besöka en omformad verklighet.

Genom sina surrealistiska bilder plockar Tommy Ingberg fram det som han aldrig någonsin kunde fånga med kameran. För honom har fotograferingen alltid varit ett sätt att uttrycka sig, att skapa något. Men verkligheten räckte inte till.

Tommy Ingberg

Ålder 30 år.

Bor Upplands Väsby.

Gör Surrealistiska fotomontage.

Utrustning Canon 7D, 24-70/2,8L, Elinchrom-blixtar.

Webbsida www.ingberg.com

Foto: Dawid Norrvi

– Jag har alltid tagit bilder. När jag var 15 år fotograferade jag mycket med min gamla Praktica, men med det analoga fotograferandet tar det så lång tid innan man ser resultatet. Egentligen var det inte förrän jag skaffade en digitalkamera som jag på riktigt började intressera mig för fotografering och samtidigt kunde utvecklas, säger han.

Tillsammans med en kompis startade Tommy en firma för att satsa på foto som frilansare. Inriktningen var event- och konsertfoto.

– Vi provade ett tag och kom en bit på vägen, men efter ett tag kände jag att det nog inte var så jättekul ändå. Jag ville göra något som var mer kreativt. Och hela tiden har jag ägnat mig åt gatufoto och gjort olika försök till konstfoto. Problemet var att det aldrig blev precis som jag ville. Samtidigt blir man insnöad i fotobiten och tänker att man inte kan skapa på något annat sätt än direkt i kameran.

Tommy hittade inte något metodiskt sätt att arbeta fram det han ville ha direkt i kameran, utan började i stället att fundera på andra vägar för att göra om sina bildidéer till verklighet. En dag såg han någon som höll på med fotomontage på ett fotocommunity. Och i mars 2010 satte sig även Tommy ned för att göra sin första abstrakta bild i datorn.

– Jag hade en idé som jag kunde skapa med mina arkivbilder, och kände att det var dags att ge det ett försök. Jag hade en studiobild på en tjej och en annan bild på stadsmiljö som jag satte samman. Det var inget superavancerat, men jag fick en bild som jag aldrig någonsin kunde få med bara kameran. Nu fick jag i stället en bild som hade det uttryck jag ville den skulle ha. Det blev mycket starkare än bilderna direkt ur kameran.

För Tommy handlar det om ett behov av att skapa, och att ha något som han vill förmedla. Hans bilder berättar en historia, sammansatt av enkla element som betraktaren själv får fundera kring. Därför tycker Tommy att slutresultatet också är det viktiga med bilderna.

– Ibland har man en massa måsten. Man klipper och grejar och arbetar, men kanske inte med hjärtat, och då kan det bli riktigt dåligt ibland. Då kan det falla även om det är jättebra tekniskt eftersom man inte har något man vill förmedla.

En stor personlig grej för Tommy var när han fick sina bilder accepterade på fotocommunityn One Exposure, en sajt där inte alla bilder som laddas upp läggs ut.

– Då kändes det som om det jag gjort var bra, och jag fick fin respons från andra. Samtidigt utvecklades mitt uttryck och min stil något. Jag tittar allt mindre på traditionellt foto och allt mer på fotohistorien, för att hitta symboler som återkommer inom surrealismen. Hatten är en sådan symbol, och det är roligt att se hur andra använder dessa symboler för att skapa en viss känsla.

För att bygga upp en surrealistisk miljö tittade Tommy också på kända konstnärer som Dali. Allt för att hitta ursprunget till allt, och klura ut den återkommande symboliken. Sedan började det stora projektet med att få till rätt bilder.

– Jag började fota mer källbilder i studio och komponera samman dessa med bilder från verkligheten. Det tar mycket tid att plåta källmaterial, och mycket blir dåligt som man får slänga. Men då är min kompis Marcus till enorm hjälp. Han har alltid ställt upp när jag ville plåta, ofta fyra, fem timmar i sträck i konstiga poser. Men jag tar också källbilder när jag är ute och reser. Ibland har jag en lista med vad jag vill ha, men man hittar även intressanta saker när man är ute – till exempel häftiga träd. Plus att det är enklare om man gör allt själv så att ljus och vinklar stämmer från början. Så uppstod serien Reality rearranged med ursprung ur många källbilder på Marcus.

I början jobbade Tommy väldigt intensivt och det blev lätt 20 timmar i veckan, kvällar och helger. Han kan hålla på en till två veckor med att försöka göra en bild, och då blev det många bilder på vägen som han inte gillade.

– Man kan inte bara vänta på att det lossnar. Ibland kan jag sitta i flera dagar med en bild, men på den åttonde dagen när jag ska lägga mig så kommer jag på precis hur jag ska göra. Ibland utgår jag från en källbild på Marcus eller en bild på en sten eller ett träd. Men ibland har jag en färdig idé som jag plåtar flera olika bilder utifrån.

Och det var just en sådan idé som fick Tommy att tre dagar i rad åka in till Stockholm för att sätta sig på en parkbänk och bara titta upp mot himlen. Han ville få bilder med en mjuk ljuskälla som är lättare att använda till det nya projektet City of my dreams.

– Därför väntade jag på att ljuset skulle bli det rätta – och när det blev det så tog jag en massa bilder, packade ihop kameran och gick vidare till nästa ställe jag ville fota. Folk kollade lite konstigt på mig och måste nog tro att jag var dum i huvudet.

Men det gäller att både ljus och vinklar blir rätt, även om det i detta fall gick ut på att vinklarna inte skulle se helt verkliga ut. Därför blandar Tommy bilder tagna med olika brännvidder, på olika avstånd.

– Min idé City of my dreams var nämligen att skapa en stad som inte finns på riktigt, med utgångspunkt från hur jag upplevde Stockholm som liten – en magisk plats med stora hus som fascinerade mig. Sedan tänkte jag att det skulle vara roligt att gå in i den där låtsasstaden och berätta historien där inifrån, med flera andra bilder. Det är nästa stora projekt.