Troy Enekvist: Problemet med papper

Det har varit ett stort arbete som startats med tusentals bilder för att till slut vara en dryg handfull. »Less is more« brukar man säga när det gäller bildurval när det gäller att bygga en story med bilder. Vilket jag – liksom säkert många andra – är otroligt dålig på. Samtidigt som detta har jag arbetat med att uppdatera min portfolio. Ja, jag är så pass old-school att jag fortfarande använder en fysisk portfolio för att presentera mina arbeten. Vissa skulle nog kalla det: Ett analog-glorifierande hipsterbeteende, från någon som helt saknar verklighetsuppfattning.

När jag först införskaffade mig min portfolio jag i dag använder, ville jag ha den som – utan att egentligen veta – konstnärer och arkitekter har sina portfolios. Någonting stort med stora bilder, som riktigt slår en i ansiktet när man öppnar den. Men min andra lite mindre excentriska sida sa nej. Det blev istället ett dåligt mellantingi A3-storlek.

Med tiden har bilder kommit och gått i portfolion. Men det har alltid funnits en utveckling som konstant gått i samma riktning i och med att nya bilder kommit in. Bilderna har blivit allt mindre – rent fysiskt alltså. Det har helt enkelt att göra med min snålhet, då jag hela tiden printat bilderna lite mindre varje gång. Problemet, eller möjligheten, som då uppstått med att bilderna blivit mindre är att det till slut får plats två bilder per sida. Det har i sin tur lett till att jag helt har behövt tänka om gällande urvalet. Att göra ett urval som är linjärt med en bild per sida är en sak, och relativt enkelt. Men att lägga på ytterligare en dimension, att sätta ihop bilderna så de både ska passa i horisontellt och vertikalt led, samtidigt som de bygger vidare efter varandra, är svårt.

Då jag nu har utgått från min portfolio när jag valt ut bilder till utställningar så har allting blivit fel. Bilderna som då hänger ihop i både vertikala och horisontella led funkar i många fall inte alls om man bara sätter dem bredvid varandra. Ett par bilder som sa mycket när de var placerade tillsammans, var inte alls lika intressanta placerades var för sig.

För att göra det ännu mer komplicerat så består min portfolio av ett par större projekt jag jobbat med under några års tid. Där är bilderna printade i olika omgångar – och med det i olika storlekar. Sekvensen har då ändrat sig ordentligt och innebörden i serien har blivit väldigt annorlunda efter hand. De äldre bilderna är större och står mer för sig själva, och har en karaktär mer som singelbilder, medan de nyare är mer som en homogen serie. Det har gjort att jag tycker att delar saknas från båda delarna av historien. När jag valt ut bilder för en utställning har många kommit från delen med fler singlar, medan jag själv tycker att delarna med de mer homogena – mindre bilderna – är starkare rent historiemässigt.

Egentligen borde jag här ta och printa ut hela projekten igen – i samma storlek – för att se vad som händer. Skulle det leda till en helt annat flyt, kanske en annorlunda historia?

Tyvärr kommer dock detta av uppenbara skäl aldrig att ske, då problemet i grunden bygger på att jag är för snål med mina egna bilder. Och vad är egentligen vitsen med att hänga kvar i gamla bilder när det finns så många bättre bilder kvar som man ännu inte tagit?