Troy Enekvists bilder av en miljödrabbad befolkning

När bildjournalisten Troy Enekvist planerade för sin resa till Bangladesh var tanken till en början att han skulle vistas i en och samma by hela tiden. Men så blev det inte.

Troy Enekvist

Ålder: 26 år.

Bor: Uppsala.

Familj: Två systrar, mor och far.

Gör: Journalist.

Gör jag när jag inte fotar eller jobbar: Reser en hel del.

Utrustning: Nikon D750 med objektiven 24–70mm, 35mm, 50mm, 70–200mm och 105mm makro. 

Webb: troyenekvist.com och instagram.com/troyenekvist. På bildjournalistik.com kan du läsa Troys eget reportage från Bangladesh.

– Säkerhetsläget var för dåligt där jag befann mig. I början gick det väl okej, men sen var jag tvungen att eskorteras av poliser vart jag än skulle. Det gick inte att göra det jobb jag ville med beväpnad personal omkring mig, förklarar Troy.

Anledningen till det instabila läget beror på att islamistiska organisa­tioner med kopplingar till IS genomför olika sprängdåd i landet. Bara under de sju veckor som Troy var i landet inträffade ett antal självmordsbombningar.

– Det skulle inte vara så populärt för landet om det hände en utlänning något, därför vill de skydda en med hjälp av poliser. Tidigare har utländsk personal kidnappats, så det har hänt en del, säger Troy.

Men trots farorna valde han ändå att arbeta på egen hand. Lösningen blev att hela tiden se till att vara i rörelse och inte stanna för länge på samma plats.

Var du inte rädd för ditt liv?

– Nej, det var jag väl inte. Jag har varit på liknande platser tidigare. Och även om man inte vet när något kommer att hända, eller om, försöker jag hela tiden tänka på min egen säkerhet: hur jag rör mig och var jag är.

Fotograferade i slummen

I början av sommaren tog Troy examen från Mittuniversitetets bildjournalistutbildning. Resan till Bangladesh var en del av hans examensprojekt, där studenterna skulle utgå från något av de 17 globala mål för hållbar utveckling som FN antagit. Agenda 2030 är det övergripande namnet för detta och indikerar när målen ska nås, till exempel det om att »bekämpa klimatförändringarna« som Troy valde som utgångspunkt för sitt projekt.

– Jag är mest intresserad av att följa människor när jag fotar och vill därför skildra hur de påverkas av klimatförändringarna. Och om man ska visa hur människor påverkas måste man vara på en plats där befolkningen verkligen gör det.

Så är fallet i Bangladesh där livsvillkoren förändras i detta nu, på grund av klimatet. Problemet är komplext förklarar Troy, men handlar bland annat om att det låglänta kustområdet­ svämmar över när havsnivån höjs samt när mängden smältvatten från Himalaya ökar. Även antalet årstider har förändrats och gått från sex stycken till tre–fyra, där torrperioderna och regnperioderna är betydligt längre än förr. Mellanperioderna blir kortare och gör det svårare att bedriva jordbruk, eftersom det då krävs lagom med vatten hela tiden.

Resultatet av allt detta är att många flyttar till huvudstaden Dhaka för att söka lyckan där. Varje dag växer staden med 2000 personer, och de flesta hamnar i slumområdena.

– Jag har försökt att träffa folk som har drabbats för att sedan koppla tillbaka till klimatfrågan. Dels bönder på landsbygden som försöker överleva, och dels folk som tvingats flytta in i Dhakas slumområden.

Troy har också besökt garverier inom landets växande textilproduktion – något som även det är en miljöbov då de ofta släpper ut gifter ­i vattendragen.

Hur var det att fotografera i slum­områdena?

– Ser man rent fotografiskt så är det både tacksamt och tvärtom på något sätt. Det är bildmässigt en relativt tacksam miljö, även om det kanske är lite dumt att säga så. Samtidigt är det svårt att skildra verkligheten eftersom min närvaro påverkar omgivningen. Det krävs tid för att få någon norm­alitet, så att det inte bara blir springande och skrattande barn. Att få till det naturliga kan vara svårt, men det är det som är grejen med bildjournalistik – att fånga verkligheten utan att vare sig förfina eller förvärra.

Var det svårt att få kontakt med människor?

– Nej, det tycker jag inte. Jag blev väldigt bra bemött. Folk är intresserade av mig och jag är intresserad av dem. De berättade mycket om sina problem och ville visa mig saker.

Hur fungerade det praktiskt när du var i Dhaka, var bodde du?

– Några nätter var jag i slumom­rådena. Men för det mesta bodde jag inne i det diplomatiska området, som är en »gated community« med vakter. Sedan tog jag mig runt mycket på motorcykel, med taxi eller Uber. Men mina planer höll jag för mig själv så att folk inte visste att jag skulle dit eller dit. Jag försökte undvika att vara på samma ställe två dagar i rad – det hade varit en säkerhetsrisk.

I flera av Troys bilder från Bangla­desh framträder en livsmiljö som tycks vara rejält tuff. Men för honom själv var det viktigt att förhålla sig neutral inför det han mötte.

– Allting påverkar en, det kan man inte komma ifrån. Men jag försökte hålla borta mina känslor så mycket som möjligt. Känner jag för mycket är risken att jag visar upp en bild som inte riktigt stämmer.

Han ville även dokumentera människornas liv med värdighet.

– Jag kan inte bara komma dit och tycka synd om dem, med den typen av inställning blir det inte ett bra arbete.

Allting handlar för Troy om att visa vad som händer, på ett så äkta sätt som möjligt. Därför vill han att de människor han fotograferar ska kunna känna igen sig när de ser resultatet.

– Kan de relatera till bilderna så är det en verifikation på att de stämmer. Men känner de: »så här är det inte« – då skulle det för mig vara ett misslyckande.

Tänker på färgerna

Efter sju veckors vistelse i Bangladesh kom Troy hem med närmare 70 000 bilder. För att bland dessa hitta de mest intressanta tittade han både på komposition och på de ögonblick som skildras.

– Men de bilder som saknar det lilla extra i kompositionen väljer jag ofta bort i slutändan. Jag väljer hellre en välkomponerad bild än den spontana men jag vill bli bättre på att förena dessa två.

Projektet är helt och hållet fotograferat i färg, vilket Troy tycker är en utmaning. Även om han tidigare har jobbat med färgbilder, har han då inte tänkt lika mycket på färgens betydelse som han gjorde nu.

– Istället för att bara göra alla färger avmätta, som många gör i dag, har jag försökt tänka på färgerna vid fototillfället. Att jag redan då tänker på hur de samspelar och hur de kan bli som en extra dimension i bilden.

Någon omfattande redigering i efterhand har han inte ägnat sig åt. Det mesta är gjort med några snabba klick i Lightroom och det är »extremt få av bilderna« som Troy har arbetat med i Photoshop.

Med sig på resan hade han en Nikon D750 med objektiven 24–70mm och 105mm makro. Även en liten kompakt, Nikon A, fanns med för att fånga de lite mer spontana tillfällena.

– Den här utrustningen använde jag till allt. Jag är ingen telemänniska men jag har blivit lite kär i att fota porträtt med makro.

Hur gjorde du för att spara dina bilder under resan?

– Jag hade med mig en dator och dubbla hårddiskar som jag förvarade på olika ställen där jag bodde. Jag tankade även upp mot en server när jag hade tillräckligt bra internet. Att bli av med bilder – det skulle vara fördjävligt.

Flera utställningar

Under sommaren har Troys bilder visats på flera ställen i Sverige. Dels som en del av utbildningens examens­utställning men även med egna utställningar tillsammans med organisationen Svalorna som Troy kom att samarbete med inför sin resa. Nu hoppas han kunna återvända till Bangladesh.

– Det här känns som en bra start på ett projekt. Jag skulle vilja åka tillbaka snart, och eftersom jag nu har mycket kontakter skulle det vara relativt enkelt att fortsätta arbetet.

Även de människor som han fotograferade har fått se en del av bilderna, eftersom han skrev ut och gav till dem redan på plats. Det har gett honom nya vänskaper.

– En tredjedel av mina Facebook-vänner är från Bangladesh numera.

Hur tycker du själv att bilderna lyckas med att visa på klimatförändringarna?

– Miljöfrågan är ganska abstrakt och kan vara svår att visa i bild. Men jag har försökt så gott jag kunnat. Bilderna måsta säga något och vara förståeliga, men det är upp till varoch en att bedöma hur jag har lyckats med det.