Ulrika Ekblom: Lockar fram smak med bilder

Hade jag intefått instruktioner om var jag skulle gå hade jag varit övertygad om att jag hamnat fel. Innanför dörren på den pittoreska innergården i slutet av den centrala gågatan i Uppsala ligger en skönhetssalong och jag ser inget som ser ut att vara fotorelaterat. Men efter att ha klivit upp för de tre trappor som leder upp till den översta våningen tycker jag mig se en inredning som stämmer mer in på syftet med mitt besök.

Ulrika Ekblom

Ålder: 42 år

Bor: Uppsala

Gör: Fotograf med fokus på mat

Utrustning: Canon 5D Mark III, främst fasta objektiv, 85 och 50mm samt en mellanring, Elinchrom studioblixtar, dagsljuslampa, stativ och diverse reflexskärmar. 

Webb: www.ulrikaekblom.se, www.leparfait.se, ulrikaekblom på Instagram

 

När jag kliver in i studion som Ulrika Ekblom delar med bland annat matstylisten Liselotte Forslin står ett bord uppdukat i det mjuka fönsterljuset som faller in genom de stora fönstren på ena väggen. På bordet står skålar och fat med mat vackert upplagd och noga placerad rekvisita.

I dag är det dock inte Ulrika som ska fotografera utan det är hennes studiopartner som lagat mat och en annan fotograf som står för bilderna. Men Liselotte är en av de matstylister som Ulrika arbetar mest med, och dessutom driver bloggen Le Parfait tillsammans med. I motsatt ände av rummet ligger köket där Liselotte just står och ska pudra en varm kaka med florsocker, något som verkar frammana vissa bekymmer då sockret kommer att smälta på en gång.

Längs väggarna står mängder med olika attiraljer, gamla slitna trädörrar, målade skivor, en marmorskiva på golvet, stora plåtbrickor, vaser, fat, muggar, glas, lådor och så vidare.

– Det behövs en del rekvisita till fotograferingarna och det är bra att ha saker nära till hands, berättar Ulrika. Ofta är det stylisten som tar med sig rekvisitan, men det har blivit allt vanligare att fotografen också bidrar, det är ju en stor del av bilden som jag gillar att vara en del av, fortsätter hon.

Men var får ni allt ifrån?

– Ja, alla möjliga ställen. Men vi har bland annat varsin skrot som vi åker och tittar på ibland. Ibland kan man gå förbi något ställe som håller på att rivas eller någon gammal skräphög, då brukar jag fråga om jag får kolla igenom grejerna. Sen har jag några loppmarknader på väg hem från jobbet så jag brukar svänga förbi där också.

Vad är det som gör att du köper eller plockarmed dig något då?

– Man får tänka i bilder hela tiden, försöka komma på vad man kan tänkas behöva eller om man ser något som ger en idéer. Men jag har hållit på så pass länge att jag fått en rätt bra känsla för vad jag behöver. Ofta kan det vara att jag håller på med en bok med en viss stil och då håller jag ögonen öppna för just dom grejerna. Sen får priset avgöra rätt mycket också, man kan inte hålla på och köpa en massa dyra grejer hela tiden. Till vissa plåtningar så får vi låna grejer, det kan vara för att ge tidningarna lite möjlighet att lägga ut lite köptips eller om det inte ska vara en gammal känsla i bilderna. Men det fungerar inte att låna saker till varje plåtning, det tar för mycket tid, förklarar Ulrika där hon sitter i sin kontorsstol i sitt eget rum i lokalen.

Även här inne ligger det rekvisita och attiraljer lite varstans. Man förstår att grejerna är en stor del av matfotografering. Ulrika säger också att hon har en fördel av att bo i Uppsala. Här är inte trycket på loppisar och second hand lika stort som det är i Stockholm så konkurrensen är mindre om godbitarna.

Som många andra som valt en kreativ yrkesbana hade Ulrika under hela sin uppväxt varit intresserad av måleri, färger och kreativa uttryckssätt. Under gymnasiet läste hon en fotokurs, men det var inget hon fastnade för just då. Efter gymnasiet läste hon några konstkurser och bland annat engelska. Hennes föräldrar hade i olika omgångar arbetat i usa, och när Ulrika var 20 år gammal fick hennes föräldrar ytterligare ett tillfälle att arbeta i landet på andra sidan havet. Så Ulrika sökte en konstutbildning på Corcoran School of Art i Washington dc där föräldrarna skulle arbeta.

–Första året var ett grundår, då fick man läsa in alla möjliga olika konstformer. Efter det året så valde jag att flytta till Paris och gå en fortsättningsutbildning på Parsons School of Design, som finns i både New York och Paris, berättar Ulrika.

När hon skulle börja i Paris var hon tvungen att välja inriktning.

– Jag funderade på att läsa måleri eller grafisk design, men jag valde foto istället för att det kändes som om man hade större chans att kunna arbeta med det. Det är klart att det hade gått att försörja sig på måleri också om man verkligen hade velat, men foto kändes lite tryggare och det är ett så stort område, det finns så mycket man kan göra, resonerar Ulrika.

När hennes två år i Paris var över flyttade hon hem till Sverige igen och började assistera. Hon assisterade i en sommar hos en matfotograf. Där hon lärde sig hur en fotograf jobbade och efter det året började hon, tillsammans med en skribent, sälja in lite idéer till olika tidningar. Men den första tiden plåtade hon lite allt möjligt, hästar, smink, porträtt, mode med mera. Även en del inredning.

– Inredning och mat hänger ju ihop på något sätt, tycker Ulrika.

Bygger en känsla i bilderna

– En av sakerna jag gillar med matfoto är att det handlar om att plocka fram de känslor man vill förknippa med maten utan att man kan vare sig smaka eller lukta på den. Att man med hjälp av rekvisita och miljöer kan locka fram smakminnen och bygga upp en hel känsla för maten. Man har ju bara synen till hjälp när man tittar på bilderna och då måste man förstärka alla de andra känslorna med hjälp av ljuset, rekvisitan och uppläggningen. En annan del jag gillar är hur man bygger upp små historier med bilderna. Jag tänker mig ofta in i vem som skulle kunna äta just det som är i den bilden jag håller på med. Man läser in så mycket i bilder med hjälp av små detaljer, berättar Ulrika.

Extra kul tycker hon att det är när hon får ta kringbilder på miljö, detaljer och människor. Ett sådant projekt är en kokbok som Ulrika fotat i Nashville.

– Av de 250 bilder som antagligen hamnar i boken är det bara runt 50 bilder som är på mat. Resten är bilder på miljöer och olika människor som fanns där. Det gör stor skillnad för känslan i hela boken. Man får en bättre känsla för maten och miljön den kommer ifrån, berättar hon glatt.

– Jag vill oftast att det ska kännas riktigt, förklarar Ulrika. Att det ska kännas som om det uppdukade bordet liksom fortsätter och att man får en känsla av hur rummet som maten står i ser ut. Det kan vara att man låter fat eller andra grejer sticka ut ur bilden och berätta att det finns mer, fortsätter hon.

Liksom inom andra former av fotografi så finns det olika trender även om inom matfotograferandet.

– För några år sedan var det mycket pastellfärger som gällde, men nu har det svängt om och är lite mörkare, mer naturligt och rustikt. Det hänger ihop med mattrenderna också, att maten ska lagas från grunden och på ett naturligt sätt. Det passar mig. Men det finns många parallella trender, så man kan välja lite vad som passar för just det projekt man håller på med. Om jag har gjort flera projekt med ett visst utseende vill jag ofta göra något annat efter ett tag för att få testa något nytt, förklarar hon.

Ulrika jobbar mest med matskribenter och inte så mycket med kockar. Det gör också att maten ser lite mer hemlagad ut, inte lika perfekt, då ser den mycket mer levande ut.

En annan trend är att bilderna får allt längre skärpedjup.

– Förut var det väldigt vanligt att man använde ett kort skärpedjp och gärna fotade i motljus. Nu tycker jag att skärpedjupen blir allt längre och att ljuset oftare kommer mer från sidan. Jag tycker att det kan vara bra med kort skärpedjup när det är en plottrig bakgrund, då blir bilderna lite lugnare. Men jag använder gärna längre skärpedjup också, då får man göra en lite enklare uppläggning så att inte rekvisitan tar för mycket uppmärksamhet.

Men finns det inte risk att den personliga stilen får stååt sidan om det är starka trender som råder?

– Nja, visserligen måste man följa de olika trenderna för att tidningarna ska vilja publicera ens bilder. Men så är det ju inom andra genrer också. Sen vill olika tidningar ha olika typer av bilder så det finns oftast utrymme att göra det man vill ändå. Sen passar nog den här naturliga trenden mitt fotograferande ganska bra, förklarar Ulrika.

Samtidigt tycker Ulrika att det är kul att prova nya saker och lära sig nya knep både vad gäller mat och vad gäller fotografi.

– Vissa av sakerna man lär sig när det kommer till fotograferandet är det kanske bara jag som ser om det är små detaljer. Men det gör sitt till för helheten.

Ulrika berättar att hon gillar att arbeta tillsammans med andra människor, men hon har på sista tiden blivit allt mer sugen på att göra något på egen hand.

– Det skulle vara kul att göra något eget, inte bara att göra bilderna och lämna dem ifrån sig. Så jag har startat en liten webshop på Etsy.com där jag har börjat sälja lite affischer och vykort av några av mina bilder. Just nu ligger det inte så mycket där, men tanken är att det ska bli mer med tiden. Jag började med bilder från ett projekt jag gjorde i Paris. De bilderna verkade populära när jag laddade upp dem på Pinterest så det verkade smart att börja med dem, men det kommer som sagt mera med tiden, berättar Ulrika om sitt nya projekt. Webshoppen är en av delarna i Ulrikas önskan att vilja göra något mer av sina bilder, men vad mer det ska bli vet hon inte riktigt än. Men hon hoppas att det gör att hon kan bestämma lite mer över vilka bilder hon tar i framtiden.

I vintras fick hon ett stipendium från författarfonden som gjorde att hon kunde avsätta tid för den nya shopen. Hon funderade ett tag på vilken typ av produkter hon ville sälja i butiken, det fick inte vara för dyrt. Därför fick hon hoppa över de mest exklusiva tryckvarianterna. Men fine art-printarna i stora format och vykorten fungerade bra och går att hålla på en lagom prisnivå. Ulrika rullar upp en rulle med olika bilder och visar några av de motiv hon säljer i sin butik.

Men oavsett hur bra det går med nätbutiken säger hon att hon kommer att fortsätta med matfotograferandet.

Fotade Sveriges Mästerkock

Hur Ulrikas uppdrag tar sin början skiljer sig åt från gång till gång. Oftast blir hon kontaktad av en uppdragsgivare som frågar om hon kan och vill göra ett visst jobb. Då kan tyglarna vara olika långa, ibland är det bara några stödord som ska utgöra grunden för det som slutgiltigt ska bli ett reportage eller en bok och ibland är det ett färdigt koncept. När hon gör böcker är det oftast förlaget som kontaktar henne och säger att de vill att hon fotograferar, om det inte är någon hon arbetat med tidigare, då kan han eller hon höra av sig direkt till Ulrika.

I höstas var Ulrika med och fotograferade de kokböcker som deltagarna i Sveriges Mästerkock skulle presentera för juryn.

– Det var roligt, men det var lite svårt också. Jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle hjälpa till. De hade redan plockat fram alla grejer de ville ha med, så jag fick säga till lite om vad som fungerade eller inte. Jag tänkte att jag skulle göra ungefär som när jag jobbar vanligtvis, berättar hon.

– När jag såg förra säsongen tänkte jag att det där skulle ju vara roligt att göra. I år kunde inte den fotografen som gjorde det ifjol men hon rekommenderade mig istället, och det var ju roligt, säger Ulrika med ett skratt.

De gånger jobben inte kommer utifrån så att säga är det oftast Ulrika och Liselotte som funderar ut koncepten själva och hör av sig till de kunder de tror skulle vara intresserade.

– Liselotte brukar ofta utgå ifrån maten, medan jag kanske utgår mer från en känsla eller hur jag tänker mig att bilderna ska se ut. Sen jobbar vi fram ett koncept som passar bådas idéer. Oftast så tänker matskribentetn eller stylisten på bilderna redan när de börjar bestämma tillbehör och sådant till maten. Det kan vara saker som något med en komplementfärg eller en extra färgklick i maten. Men det måste givetvis passa in ändå.

Innan den digitala eran letade Ulrika inspiration i utländska mattidningar, men nu har nätet tagit över mer som inspirationskälla även om hon fortfarande köper tidningar

– Förr kunde man köpa en brittisk eller australiensisk mattidning och titta i den och det kändes nytt och spännande. Sen försökte man ta efter deras grepp lite grann, men nu händer allt överallt samtidigt. Det är inte lika tydliga gränser längre, säger hon.

Men det där fortfarande vissa länder som är bättre än andra på att göra mattidningar, Australien och England är Ulrikas favoriter när det kommer till den internationella marknaden.

– Man skulle kunna tro att Frankrike och Italien, som är stora matnationer, skulle vara långt fram, men de är kanske lite mer konservativa när det kommer till trender jämfört med till exempel Sverige, vi är väldigt duktiga på att ta till oss nya trender.

Det ökade matintresset i samhället märks också för Ulrika, det ger mer jobb eftersom det dyker upp nya tidningar och nya kokböcker behöver bilder hela tiden. Hennes uppdelning mellan böcker och tidningar är ungefär 50/50, men hon gör även en del reklam. Något hon gärna skulle göra lite mer.

– Det vore roligt att göra fler reklamjobb då de ger lite mer betalt. Då skulle man få lite mer frihet eftersom man inte behövde göra lika många jobb. Som det ser ut nu har jag ungefär 2–3 plåtningar i veckan, säger hon.

Kryddar med ljuset

Det allra viktigaste med en matbild är så klart att maten ser god ut. Och en av de viktigaste komponenterna för att uppnå det resultatet är att ljuset blir bra. Ulrika jobbar som du tidigare kunnat läsa främst med naturligt ljus, helt enkelt för att det oftast blir bra. Men det naturliga ljuset kommer ju i tusentals olika varianter så det gäller att vet vad som passar bäst för det som ligger på tallriken just då. Fungerar inte det solen har att erbjuda så åker blixtarna fram.

– Även när jag använder mig av blixtar så brukar jag försöka få det att se så naturligt ut som möjligt. Ett undantag är en bok med partymat som Liselotte och jag håller på med nu, där har jag gjort ljuset lite mer tydligt. Men det kändes som om det passade in i konceptet, och det är kul att göra något annorlunda. När jag fotade för en bok om franska bakverk som jag gjorde tillsammans med Mia Örhn byggde jag ett litet tält i rummet vi fotograferade i, sen gjorde jag ett hål i tältet där jag lät blixtljuset komma in, då såg det ut ungefär som fönsterljus, berättar hon.

En fördel med att ha naturligt ljus är att reflektionerna i maten blir naturligare. En liten glansig yta reflekterar då rummet med fönster och annat istället för stora ljuskällor i form av blixtar eller dylikt.

När Ulrika började fotografera på heltid för 17 år sedan var det analogt som gällde, hon har fortfarande kvar en av sina gamla kameror.

– Jag har en mellanformatskamera kvar, en Mamyia och en halv kasse film. Det vore roligt att använda den ibland, jag har tänkt det flera gånger men det har inte blivit av, säger hon och drar bort ett draperi och visar kameran. Jag ångrar lite att jag inte sparade min Pentax 6x7 istället, fortsätter hon.

För nio år sedan skaffade hon sin första digitala kamera och det tog inte lång tid innan hon var inkörd på det digitala arbetsflödet. Redan innan hade hon scannat sina analoga bilder och redigerat dem i Photoshop. I dag fotar hon alltid med kameran kopplad till sin laptop för att kunna se bilderna stort direkt och kunna göra små justeringar av det dukade bordet. I dag fotar hon med en Canon 5d Mark III på vilken det oftast sitter ett 85 eller 50mm objektiv, ibland med en mellanring för att komma tillräckligt nära.

En fotografering innefattar många förberedelser. Innan maten är färdig så ska bordet dukas upp och all rekvisita ska läggas på plats, sen kollas ljuset med hjälp av något annat än maten. Sen när allt i stort sett är injusterat så läggs maten upp och de slutgiltiga bilderna tas. Det krävs oftast några justeringar även när maten ligger på tallriken. Men det beror så klart vad som serveras. Vissa saker håller sig längre än andra.

– Förr hörde man ofta att folk gjorde en del konstiga grejer med maten för att den skulle se bra ut. Men jag brukar sällan göra mer än kanske spraya lite vatten på den om den blivit torr eller kanske skvätta på lite olivolja. Jag tror att det hänger ihop med den här mer naturliga trenden.

Finns det något som är svårare att fota, och vad är roligast?

– Jag tycker att räkor knepiga, de har en färg som är ganska svårdefinierad vilket kan göra det knepigt vid efterbehandlingen av bilderna. Roligast är kanske bakverk, de brukar vara ganska lätta att få att se goda ut, men jag gillar att fotografera allt.

Testar nya råvaror

Eftersom Ulrika spenderar dagarna med människor som är duktiga på att laga mat är det svårt att inte snappa upp saker.

– Jag tänker ofta att jag ska försöka ta mer tid för att lära mig mer om matlagningen under plåtningarna, men man fastnar lätt i fotograferandet och då är jag så fokuserad på att bilderna ska bli bra att jag glömmer bort att jag skulle försöka lära mig mer. Men jag lär mig ändå ganska mycket. Och jag testar gärna nya råvaror och lagar gärna mat. Det kan bli lite tråkigt hemma ibland när man har två barn som inte alltid uppskattar när man experimenterar i köket, men när man bjuder över vänner brukar det gå bättre, säger hon och skrattar.