"Vilken vacker bild, men är det på riktigt?"

Naturfotograferna/N, Photo Natura och andra föreningar för naturfotografer har tydliga etiska riktlinjer för vad som får göras med bilderna. Det är en dokumentär gren där äktheten och riktigheten är av central betydelse. Riktlinjerna bygger på att alla medlemmar följer dem. Reklambilder och konstfotografier är öppna och fotograferna kan och får i stort sett göra vad som helst för att föra fram en känsla eller ett budskap. Ingen ifrågasätter om bilderna manipulerats för det spelar ingen roll, redan i uppsåtet är en sådan bild en tolkning av verkligheten. En dokumentär bild eller ett naturfoto ska däremot visa eller vittna om att något speciellt hänt där och då när bilden togs. Att lodjuret faktiskt stod där i skogsbrynet och kisade exakt vid det tillfälle då kamerans slutare slog igen och händelsen registrerades på minneskortet.

Det handlar om uppsåt och presentation. Vad man vill när man tar bilden och hur och i vilket sammanhang man visar upp den.

Terje Hellesø har i många många år inspirerat andra fotografer och visat bilder som tagit andan ur betraktaren. Han är välkänd och välrenommerad. Därför slår det också hårdare när han gör någonting förbjudet, än om han varit en fotograf i mängden.

Likväl som det här handlar om en fotografs (kraftiga) misstag, om en persons tragedi, handlar det om att hela naturfotografin i Sverige blir ifrågasatt.

Naturfotograferna i Sverige sliter och kämpar för att kunna hålla på med det de älskar, det blir svårare och svårare att ta ett nytt grepp, visa en ny stil och nå ut brett och stort. Ytterligare ett ok läggs till deras axlar när de dessutom måste slåss med de i allmänheten sådda tvivlen. "Vilken vacker bild, men är den på riktigt?"

För några dagar sedan bläddrade jag i en fotobok med bilder på djur och en pust av tvivel rörde sig genast någonstans perifert i mitt huvud. Jag slog snabbt bort frågan, ville inte tänka på fusk utan bara njuta av magiska bilder. Vill och tänker inte låta det här överskugga upplevelsen av underbara bilder från naturen. Men jag tänkte på vad naturfotografin kan eller måste göra för att återvinna förtroendet i betraktarens ögon.

Cykelsporten lever med dopningsrykten på i det närmaste daglig basis. Måste naturfotografin nu leva med fusket som ständig följeslagare? Jag hoppas inte det, för de flesta naturfotografer är sanna sitt uppdrag. Och på vilket sätt naturfotografin kommer att skadas kommer nog inte att vara överblickbart på ganska lång sikt. Jag skulle vilja påstå att det kommer ta år innan det går att summera. Just nu är dyningarna efter "bomben" fortfarande allt för kaotiska.

Kanske kommer vi om en tid se tillbaka på det här och tänka att det var bra att debatten uppstod och att naturfotografin faktiskt gått starkare ut ur krisen? Eller att det här avskräcker andra fotografer från att göra samma sak. Oavsett klyscha så ges, egentligen alla fotografer, möjligheten att konstruktivt ta upp diskussionen om bildetik. Men frågan är om det räcker att befästa gällande regler kring vad som får inte får göras i efterbearbetningen...

En annan viktig fråga för naturfotografernas olika föreningar är hur de ska verka för naturfotograferna i stort i Sverige. Det är svårt att endast leva på sina naturbilder i dag, många måste ha ett annat jobb vid sidan om. Och den här historien är inte sprungen ur ingenting. Terje nämner prestationsångest och ekonomiska bekymmer. Även om det inte gäller alla, så kanske frågan om hur man gemensamt kan stärka varandra, måste tas upp än mer på agendan. Så att vi som betraktare ska få fortsätta njuta av vackra, tankeväckande bilder av djur och natur. Så att fokus kan flyttas till alla de grymma (och äkta) naturbilder som ju faktiskt tas dagligen av vårt lands naturfotografer.

Samtidigt är det tragiskt hur detta överskuggar hela Terjes gärning som naturfotograf. Det sår tvivel om alla hans bilder. Precis som Ludmila Engqvist dopningsavslöjande i den udda sporten Bob 2001 sådde tvivel om hon faktiskt var ren när hon sprang hem guld åt Sverige i 100 meter häck på OS 1996 och VM 1997. Från älskad och hyllad till totalt misstänkliggjord.

Och jag lider med Terje, även om jag inte någonstans tycker att det han har gjort är bra. Framför allt lider jag med honom av den anledningen att han över huvudtaget såg sig tvungen att "dopa" sina bilder, oavsett anledning. "Han är ju för tusan så pass duktig och driven att han inte behöver göra detta", var det första jag tänkte när jag läste om de manipulerade lodjursbilderna. Men det är lätt att hamna i en ond cirkel om man börjar, lögner föder lögner som till slut blir verklighet. Alla kan hamna där av en eller annan orsak.

Det som är bra är att han valt att tala ut om det som hänt. Men det sätter inte punkt för historien. Terje har fortfarande många kort att lägga på bordet… Total öppenhet gällande vilka bilder han manipulerat, innebär även en chans för honom att återställa åtminstone ett uns av förtroende. Och för att återställa förtroende för andra naturfotografer.