TEST: DxO One – Häng på skärmen

Att fotografera med mobiltelefonen är något som vi alla gör av ett eller annat skäl. Den vanliga orsaken till att vi gör det är att det ska gå undan, och den vanliga orsaken till när vi väljer att inte göra det är när bildkvaliteten blir för dålig.

Det här har fransk-kaliforniska DxO tagit fasta på, som nu breddar sin inriktning från mjukvara till att även göra hårdvara.

Ett liknande koncept har vi sett förut hos Sonys nu två år gamla QX10 och QX100. Den största skillnaden vi ser mellan dessa två och DxO One är att den senare är fast uppkopplad och har en mindre sensor, medan Sonys lösning var uppkoppling via wifi.

Men visst borde det bli bättre med en sensor på 1 tum, alltså 2,3 gånger större sensoryta än den inbyggda hos exempelvis Iphone 6s. Den fasta brännvidden motsvarar 32mm i småbildsformat, och det finns möjlighet att zooma 3x digitalt i appen. Film spelas in i 1080p/30 och bilder sparas i jpg, dng eller DxO:s egna råformat DXO »SuperRAW«.

Skapad för Iphone

Konceptet är skapat enbart för Iphone och Ipad med lightning-kontakt, vilket innebär att du helt enkelt kopplar in DxO-kameran med en kontakt som du klickar ut genom att öppna linsskyddet. Du kan ta bilder med själva kameraenheten utan att ha telefonen inkopplad, då är det enda som sedan behövs att ha appen installerad i telefonen. Om du väljer att ta bilder utan telefonen kan du kan växla mellan film och foto genom den ytterst lilla pekskärmen på baksidan – svep och byt.

Det är också det enda man kan göra med skärmen förutom att se aktuella inställningar.

Men när du väl monterar kameran på telefonen så startar den tillhörande appen av sig själv, och telefonen fungerar då som en enda stor skärm. Härifrån styr du alla inställningar, och kan välja mellan att fota, filma, olika lägen och inställningar, samt se bilder och föra över dessa till telefonen.

DxO One har även plats för ett minneskort, så du behöver alltså inte vara rädd för att fylla telefonen. Detta är också smart om du snabbt vill få in bilderna i datorn.

Ungefär som en kamera

Kameran sitter också fast förvånansvärt bra i telefonen med enbart kontakten, även om den i vissa lägen kan kännas nära att lossna, exempelvis när jag håller hela konstruktionen i en hand – så båda händerna är att föredra. Men det är helt klart denna detalj som är den sköraste och mest problematiska med hela kameran.

Greppet på själva kameran känns också rätt bra, men den största nackdelen är att det inte finns någon flik eller utbuktnad på framsidan som långfingret kan vila mot – det som händer nu är att fingret ständigt skymmer objektivet, och det kan man lätt bli irriterad på – i alla fall jag.

Smart är däremot de olika steg som man kan rotera kameran med – eller mobilen – för att vinkla runt skärmen beroende på hur man fotograferar. Den går inte att vinkla helt runt, men om man vill fota exempelvis selfies så är det bara att vända på kontakten för att få kameran åt andra hållet där du då kan se dig själv.

Att fotografera med DxO One är ändå rätt kul. Kontrollerna på skärmen är genomtänkta. Nedtill ser du info om inställningar, på högersidan kan du ställa in bildkvalitet, tidsutlösning, blixt och fotoläge så som auto eller manuell inställning, scenlägen eller bländar- slutarprioritet. På vänstersidan växlar du mellan film och foto.

Hanteringen är snabbjobbad och enkel, möjligen kan jag tycka att man varit något snål med storleken på ikonerna för att göra alla inställningar, men det hör nog till det grafiskt snygga, vilket får göra lite avkall på funktion, även om allt fungerar som det ska. Hur som helst så når man det mesta med sina tummar när man håller i kameran.

Autofokus

Autofokusen känns ungefär som hos en mobiltelefon, och det är förståeligt att det inte är lika snabbt som i en systemkamera, då hela paketet med kameradelen är rätt slimmat (och snyggt med, faktiskt). Men trots detta så är den rätt bra på att fokusera, även när det är dunkelt ljus, vilket är riktigt positivt.

Är du en sådan fotograf som gillar manuell fokus så finns möjlighet till det också – genom ett reglage på skärmen kan du justera fokus för varje centimeter, samtidigt som du ser en förstorad ruta med var fokusen ligger. Funktionen är riktigt smidig och lättanvänd.

En extra bonus är också att det finns en ikon för oändlig skärpa, eller den så kallade hyperfokalen. Genom att trycka på den ställer kameran in fokusavståndet för den valda bländaren så att man får så långt fokusdjup som möjligt. På så vis kan du få maximal skärpa när du fotograferar inom vissa avstånd, utan att behöva fokusera gång på gång. Kul!

Bildkvaliteten blir som förväntat av en sensor med denna storlek på en tum, alltså klart bättre än bilderna direkt från exempelvis en Iphone med mindre sensor.

Att använda sig av DXO-råfilerna ger förvisso något bättre möjligheter till brusreducering och ökad skärpa, men frågan är om det är värt den fyra gånger större filstorleken och efterbehandlingen som behövs, jämfört med resultatet.

Och för den som komponerar hela bilden i kameran så finns risken för att den slutliga bilden blir något annorlunda – när vi undersöker bildfilen ser vi att bilden är något större än bilden man ser i sökaren.

Objektivet är raktecknande och har låg distorsion, vilket är bra.

Slutsats

Smart och rolig eller trist och onödig? Ja, när det gäller just DxO One har jag hört diskussioner som drar åt båda hållen. Själv är jag rätt kluven, eftersom den finns en stor charm med produkten.

Det jag gillar är att man får en stor skärm till en liten kamera – en skärm som man redan bär med sig – och att bildkvaliteten är mycket bättre än den man får med kameran i sin telefon.

Men jag förstår också kritiken kring varför man ska köpa en pryl och hänga på för att få bättre bilder, när man lika väl kan använda en »riktig« kamera.

Det finns inga rätt eller fel, utan snarare så att DxO är en publikdelare, och kanske en pryl som främst attraherar inbitna entusiaster som gillar att ta till sig ny teknik.

Men hur som helst så är innovationen häftig, och ännu ett steg åt sammanföra mobiltelefoner och fotografering.