Leica X: En riktigt elegant kamera

Som så ofta här i livet är det är det enklare att klaga än att ge beröm. Anledningen är väl att det normala är att saker och ting är bra och fungerar. När det sedan dyker upp något mindre bra blir det oproportionerligt irriterande. I mitt fall nu gäller det alltså en kamera. Men för att komma i en bättre stämning börjar jag med att titta på vad som är bra med Leica X.

Fokuskänsla på topp

De två egenskaperna som avgör bildkvaliteten har man inte prutat på. Sensorn är stor och objektivet rejält. Känslan i fokuseringsringen är på topp och det är en riktigt finurlig lösning för att slå om till autofokus. Du vrider fokuseringsringen förbi ett distinkt hack just till höger om oändligheten.

Det är objektivet som är största skillnaden mot systermodellen X1/X2/X-E. Utöver att ljusstyrkan har förbättrats från f/2,8 till f/1,7 så är det inga delar som skjuts ut när man slår på kameran. Därmed är kameran större när den avstängd samtidigt som den är klart snyggare när den är påslagen. Jag tycker faktiskt det är ganska viktigt att en sådan här kamera har en stor och snygg objektivfront att visa upp när man fotograferar.

Irriterande detaljer

Men för att börja från början – det första jag gör är naturligt nog att slå på kameran och ta av objektivlocket.

Redan här dyker de två första sakerna jag irriterar mig på upp. På/av-reglaget styr även om man vill ha enkelbildstagning eller serietagning. Om jag inte är väldigt försiktig ställer jag alltid reglaget i sitt slutläge, vilket är serietagning. Objektivlocket sitter för bra, det tar den där irriterande lilla extra tiden att ta av det. Må vara att det går att öva upp förmågan att snabbt slita av locket.

Bra är i alla fall att objektivlocket har fäste för ett tappa inte bort-snöre.

Sökare Reglage

Den manuella fokuseringen är som sagt bra, men förstoringshjälpen som går att få är ett uppförstorat lågupplöst utsnitt. Riktigt dåligt. Slopar man förstoringshjälpen så visas i alla fall bilden skarpt och fint på den högupplösta skärmen. Men om man vill använda kameran på ett sådant sätt att man jobbar lite mer med varje bild så rekommenderas starkt den separata elektroniska sökaren som fästs i blixtskon. Den är utmärkt högupplöst – och ordentligt dyr. Det är samma sökare som passar på Leica T, vilket innebär att det inte är samma som för X1/X2/X-E.

De två rattarna på ovansidan för slutartid och bländare saknar båda lås för A-läget. Det är en liten, men störande, fördröjning mellan att jag vrider på reglaget och att värdet på skärmen ändras. Med autoiso, och om ljuset inte räcker till för den inställning man valt, är enda indikationen att bilden blir för mörk att exponeringsvärdena visas i rött. Detta vid halvnertryck.

Det är endast vid manuell exponering som – vid halvnertryck – bilden visas så ljus eller mörk som den kommer bli.

Menysystemet finns inte på svenska och det är inte helt naturligt att använda om man är van vid andra kameror. Leica har delat upp att välja menyval och att bekräfta på två knappar (höger och mitt på flervalsknappen).

Korrekt enligt mig är att båda dessa gör samma sak. Det blir ännu underligare vid bildvisning om man zoomat ut till visning av flera bilder. Vid bildvisning ändrar nämligen mittknappen vilken info man vill ha för bilden. I flerbildsvisningen finns det inte några olika info-lägen att växla mellan. Därför vore det självklart att mittknappen ska välja markerad bild. Men icke, man måste vrida på tumhjulet och zooma in (inget fel i det) eller trycka på bildvisningsknappen (ologiskt). Dessutom saknas inzoomad bildväxling.

När Leica X1 presenterades i september 2009 var det den första kompaktkameran med en sensor på 24  x  16 mm (det som kallas APS-C). Idag finns även Fujifilm X100, Nikon Coolpix A och Ricoh GR som alla är betydligt mer attraktiva val än Leica X.

Är man ute efter maximal bildkvalitet är det istället den ännu dyrare Sony RX1 som gäller.

Slutsats

Att Leica X – i och med sitt pris – endast är en kamera för den som inte kan motstå frestelsen att fotografera med just en Leica är en extremt förutsägbar slutsats och något jag hade kunnat skriva utan att testa kameran.

Byggkvaliteten uppfyller mina förväntningar när det gäller att ge en exklusiv känsla. Grundförutsättningarna för en bra bildkvalitet är också uppfyllda i och med en stor sensor och ett rejält objektiv. Men det där extra saknas.

Det jag tänker på är att riktigt dyra prylar ofta har någon rent prestandamässig egenskap som kan locka en entusiast. När det gäller Leica X är det objektivet som ligger närmast till att vara en sådan egenskap. I övrigt hittar jag mest saker jag irriterar mig på.