Olympus E-M5 Mark II En proffsigare efterföljare

Micro four thirds-formatet har alltid varit lite styvmoderligt behandlat av de som är ute efter en »riktig« kamera. Men ju längre man kommit i utvecklingen ju större konkurrent mot de större formaten blir de mindre systemen. Olympus erbjuder nu till exempel ett läge där du får ut en bildfil med 40 megapixlars upplösning, detta delvis tack vare den nya processorn i kameran.

Högupplösningsläget är en av de större nyheterna i kameran, en annan är den tidigare nämnda processorn. Externt har vissa knappar fått ett lite kraftigare utstick vilket gör dem enklare och tydligare att hitta och trycka på.

Bildstabiliseringen har blivit ännu effektivare och den redan snabba autofokusen ska ha blivit aningen snabbare. Men mer om alla dessa nyheter kommer senare i testet.

Ny hårdvara ger ökade möjligheter

Processorn i Mark II är alltså ny, den är dock inte ny för Olympus, det är samma processor som sitter i toppmodellen E-M1. Den nya processorn ger så klart möjligheter att hantera mer data i högre fart än tidigare. Det betyder bland annat att Mark II till skillnad från föregångaren kan ta en bild mer i sekunden, vilket ger tio bilder i sekunden för OM-D E-M5 Mark II. Processorn ger så klart också extra precision till den fem-axliga bildstabiliseringen som enligt Olympus ska ha blivit ännu bättre. Under både filmning och stillbildstagning under testperioden kunde det konstateras att stabiliseringen fungerar väldigt bra. Framför allt under filmning där det numera inte är några som helst problem att få snygga filmsekvenser med kameran på frihand. Ett stort steg framåt.

Apropå filmning så ger den nya, ökade processorkraften också möjlighet till högre bitrate när man filmar. Upp till 77 megabit per sekund är nu möjligt, vilket är ett rejält hopp från föregångaren. Det innebär att man får större bildfiler vilket ger mer detaljer i filmerna. Full HD går att spela in i antingen 24 eller 60 bilder per sekund.

Okej, OM-D E-M5 Mark II är inte lågupplöst i sitt ursprungliga läge. Sensorn är likt föregångaren på 16 megapixlar. Det verkar svårt att trycka in fler pixlar i micro four thirds sensorformat, men jag blir gärna motbevisad.

I brist på mer högupplösta sensorer har Olympus kommit på en egen lösning för att kunna erbjuda användarna högupplösta bilder. Eftersom sensorn rör sig så kom teknikerna på att det borde ju gå att utnyttja genom att ta flera bilder och låta sensorn flytta på sig lite mellan varje bild sedan sätta ihop dessa till en ny bild med högre upplösning.

Sagt och gjort, tekniken implementerades i OM-D E-M5 Mark II och fungerar faktiskt förvånansvärt bra. Den tvingar dig att ställa kameran på ett stativ och kameran tar åtta enskilda bilder som sedan läggs ihop, så det är inte något som fungerar på rörliga motiv. Att bilden bara sparas i jpg kan kanske få några att rynka på näsan. Men.

Resultatet blir väldigt bra. Bilderna blir väldigt detaljrika och i stort sett utan negativa aspekter. För stillebenfotografen eller för den som gillar att fotografera landskap kan detta vara en smidig lösning om man ändå fotograferar på stativ. Det har dock ryktats om att Olympus är på gång med en variant av tekniken som ska fungera även när man fotograferar på frihand.

Fler knappar, bättre knappar

Till det yttre har Mark II förändrats en del. De grundläggande dragen är desamma när det kommer till design, men Mark II har fått ett något proffsigare utseende. Sökarhuset har fått en annan profil och greppet är aningens kraftigare. Men framförallt har det dykt upp fler knappar och några gamla knappar har bytt plats.

Strömknappen har flyttats upp på kameran och sitter nu lättåtkomligt vid programratten (som för övrigt har fått ett alldeles ypperligt knapplås där man kan välja om den ska vara låst eller inte) och fått ge plats åt en uppspelningsknapp. På ovansidan av kameran har de flesta förändringarna skett, här har två nya Fn-knappar dykt upp vilket ger en mer direkt tillgång till olika funktioner. På framsidan finns även en knapp som i defaultläget används för att blända ner och få en optisk förhandstitt på skärpedjup och exponering.

En av de bättre funktionerna är också att det tillkommit en lägesväljare där man i det ena läget använder inmatningshjulen för att ställa slutare och bländare (eller exponeringskompensation) och i det andra läget väljer man ISO och vitbalans. En väldigt bra liten funktion, när man väl lärt sig att använda den. Att slippa en massa knapptryckningar för att kunna välja ISO eller vitbalans är skönt.

Tillsammans med det något proffsigare utseende som nämndes i början av det här stycket så har även knapplayouten blivit lite proffsigare, det medför visserligen att det kan vara lätt att gå bort sig. Men det gör också att den lite mer insatta får en trevligare kamera att jobba med.

Smidiga AF-funktioner

Redan föregångaren fick beröm för sin snabba autofokus. Det vore ju dumt att nedgradera den till en uppföljare så även Mark II har en snabb autofokusering. Med hjälp av OK-knappen som ger dig tillgång till de viktigaste inställningarna du vill göra så kan du även välja fokusinställning. Den följande fokuseringen fungerar väldigt bra och så länge det inte är allt för röriga bilder så följer den över förväntan.

Om man använder kameran tillsammans med till exempel 12-40mm f/2,8 så kan man väldigt snabbt och smidigt slå över till manuell fokusering via objektivet, vilket är väldigt bra om man blandar stillbild och filmande eftersom man då snabbt kan slå över till manuell fokusering för filmande, om man så önskar.

Autofokusen när man filmar fungerar dock väldigt bra och den är både mjuk och lagom snabb. Men det beror även en del på objektivet så kameran kan inte ta hela äran för det.

Förutom det nya högupplösningsläget så finns även ett annat läge som kallas för Live Composition. Det är ett perfekt läge för dig som gillar ljusmålning eller andra bilder där man använder långa slutartider och leker med ljuset. Här tar kameran nämligen flera exponeringar i följe, en hel drös för att vara korrekt, och det enda den adderar vid varje exponering är det som förändras och blir ljusare.

Du kan därför sätta igång exponeringen och sedan springa runt med en ficklampa eller tomtebloss och få fram en riktigt häftig effekt. Istället för att du behöver välja slutartid och oroa dig över brus och liknande så startar kameran sin exponeringsserie när du trycker på knappen och avslutar den när du trycker på knappen igen. En petitess i det stora hela kan tyckas, om man inte är intresserad av den typen av bilder, men det är ett riktigt roligt läge att experimentera med för den som gillar det.

Stabilt för filmning

Den förbättrade bildstabiliseringen ger så klart stora fördelar även för stillbildstagningen. Men vid filmningen visar den verkligen sitt rätta ansikte. Det går att göra handhållna kameraåkningar som, med lite träning, ser ut som om du monterat kameran på en glidecam-utrustning för tusentals kronor.

I kombination med att autofokuseringen är så pass bra gör det att det blir väldigt lätt för den hugade att göra en snygg film. Att du dessutom numera kan filma i högre bitrate och därmed få bättre kvalitet gör inte saken sämre.

Bildkvalitet

Bildkvaliteten är bra, men det har inte hänt så mycket på bildkvalitetsfronten från tidigare modeller med samma sensor. Den är dock så pass bra som MFT-sensorer blir idag. 40-megapixelsläget är dock det som gör den speciell.

Slutsats

Ska man sammanfatta Olympus OM-D E-M5 Mark II så får man använda ganska många positiva ord. För det är en väldigt bra kamera. Om man kan leva med de begränsningar som den mindre sensorn ger, eller om man inte behöver de fördelar som en större sensor ger så är det en riktigt bra kamera.

Många funktioner och lösningar skulle jag med glädje se på andra kameror och de extra funktioner som stoppats in ger användaren ett mervärde. Jämfört med sin föregångare är Mark II mer åt det proffsigare hållet, för entusiasten som vill ha ett litet kompakt kamerahus som ger bra bildkvalitet och ger stora möjligheter för schysst video så är det verkligen en kamera att överväga.