Test av Nikon Coolpix P300 med manuella locktoner

Huvudnumret med kameran är objektivet. Det syns inte minst. Objektivet sticker nämligen ut en knapp centimeter från den annars rätt så kompakta och rena formen. Att objektivet i infällt läge sticker ut lite har Nikon P300 gemensamt med de två andra kompakterna vars vidvinkellägen har ljusstyrkan 1,8 (Olympus XZ-1 och Samsung EX1).

Ljusstyrkan är kamerans största fördel. Dessutom ger den inga störande blå och röda konturer, som annars ofta är tydliga kring ljusare detaljer ut mot bildens kanter. Objektivets skärpa är också fullt godkänd över hela bildytan.

Däremot är distorsionen ganska tydlig på vidvinkelläget. Någon korrigering verkar inte göras varken för distorsion eller vinjettering, men vinjetteringen är å andra sidan liten även med största bländare. På teleläget är det ingen distorsion, det vill säga raka linjer förblir raka även när man fotograferat dem.

Även om objektivet är likt, och ambitionen att ha manuella inställningsmöjligheter finns, så spelar Nikon P300 inte riktigt i samma division som Olympus XZ-1 och Samsung EX1. Nikon-kameran saknar både råformat och manuell fokusering och känns inte riktigt lika påkostad i byggkvaliteten. Intressant är att den har två hjul så man får inställning av slutartid på det ena och bländare på det andra.

Där slutar tyvärr det roliga, för om man börjar zooma efter att man ställt bländarvärdet behålls det inte. Det är faktiskt så att man efter att ha zoomat några gånger från vidvinkel till tele alltid landar på ett bländarvärde mellan 2,5 och 4,9 beroende på brännvidden. Om man har ställt in bländare 5,6 ska kameran behålla det värdet oavsett hur mycket man zoomar. Däremot är det självklart att bländarvärdet måste ändras ifall man ställt in bländare 1,8 och börjar zooma. Grejen är bara den att man vill komma tillbaka till 1,8 när man zoomar ut igen, men det gör man inte. Det är som att Nikon inte vill att man ska använda kameran med största bländare.

Något sämre är förstås skärpan ute i kanterna med bländare 1,8, men inte så pass anmärkningsvärt att det inte kan användas.

På minuskontot finns också att man vid manuell exponering inte får se hur bilden kommer se ut innan bilden tas. Det enda som visar under- eller överexponering är en exponeringsskala.

Kameran saknar två knappar som ofta förekommer. En funktionsknapp för snabb åtkomst av till exempel iso-värde och vitbalans och en »disp«-knapp för snabb växling av hur mycket info man vill ska visas på skärmen. När man granskar en bild och har zoomat in i den fungerar tyvärr inte något av de två hjulen till att växla bild med bibehållen inzoomning.

Serietagningsfunktionen är imponerande. Med ett tryck på avtryckaren registrerar 60 bilder med upplösningen 1280 x 960 pixlar. Tyvärr har Nikon missat det uppenbara att göra en gruppering av dem i bildgranskningsläget.

Ett annat sätt att fånga snabba rörelser är att använda sig av slow motion-filmning. Det finns ett läge som ger skapligt skarp vga-film som med 30 bilder per sekund spelas upp fyra gånger långsammare än i verkligheten.

Kameran har en så modern cmos-sensor som möjligt och klarar därför även av HD-filmning (1080p) utmärkt. Egenskaperna vid högsta valbara känsligheten ISO 3200 är också imponerande. Den här tolvmegapixelsensorn presterar lika bra som de tiomegapixelsensorer (CCD) som vi tidigare sett ligga i topp bland kompaktkameror.