Test av Nikon Coolpix S9100

Den senaste tidens kompaktkameror med snabba CMOS-sensorer erbjuder diverse olika varianter av snabb serietagning och höghastighetsfilmning (slow motion-film). Hur användbart det egentligen är kanske är tveksamt, men i den här modellen har i alla fall Nikon paketerat funktionerna rätt smart. Vid serietagning får man alltid bilderna grupperade när man granskar dem i kameran och vid filmning kan man slå på och av »slow motion-läget« under tiden man filmar. Man kan även välja vilket läge som ska vara på när man börjar filma. När filmen går på slow motion får man inget ljud.

Är man mer intresserad av skarpast möjliga film får man välja det vanliga filmläget. Kameran presterar utmärkt på 1080p med 30 bilder per sekund. Zoomar man så tar objektivet det lite lugnare när man filmar. Zoom-motorn är någorlunda tyst, men åtminstone det exemplar vi testat började knarra vid zoomning mot längsta teleläget. Inte den bästa byggkvaliteten alltså.

Vid HD-filmningen beskärs utsnittet och kameran blir inte lika vidvinklig. För att vara förberedd på vad man får med kan man välja att låta en ram visa vilket utsnitt som gäller när filmningen drar igång. Konstigt nog har Nikon inte matchat ramen helt exakt mot hur filmutsnittet blir. Man ska vara rätt petig för att upptäcka det, men ändå. Jag skulle föredra ett särskilt filmläge där visningen är anpassad efter filmningen redan innan man börjar filma. Det vanliga hos alla kameratillverkare idag är istället att ha en extra knapp för att starta filmningen. Då är fotografen alltid redo för både fotografering och filmning.

Zoomomfånget är bland de absolut största på marknaden i en så liten kamera. Motsvarande småbildsformat spänner det från 25 till 450 mm (18 x). Distorsionen som alltid finns på vidvinkelläget i såna här zoomobjektiv korrigerar kameran bra för stillbilder (även innan man tar bilden), men inte för filmning. Skärpan är bra över hela bilden på vidvinkelläget. Tyvärr finns tendenser till blå konturer och de är än mer tydliga på teleläget. Titta på utsnittet ovan.

Som alltid för långzoomar med extremt tele är bildstabiliseringsfunktionen extra viktig. I Nikon S9100 är den av typen där sensorn flyttas. Det innebär att funktionen bara går igång när man trycker ner avtryckaren halvvägs. Dessutom är inte bildstabiliseringen lika kraftfull som för den andra varianten som sitter i objektivet. Speciellt vid filmning blir skillnaden påtaglig.

De manuella kontroller som finns är de mest grundläggande, det vill säga val av känslighet, vitbalans och exponeringskompensation. Det finns inget exponeringslås för filmning. Vid stillbildstagning fungerar halvnertryck som sig bör genom att låsa fokus och exponering. Autofokusen är snabb och handhavandet generellt fungerar bra. Flervägsknappen är även ett snurrhjul som jag tycker är lite väl lättsnurrande när jag försöker trycka på OK-knappen i mitten. Som tur är finns en lösning i den för Nikon typiska högertryckningen. Det är nämligen detsamma som att trycka på OK-knappen.