Test av Panasonic Lumix GX1

Den som följt utvecklingen med Panasonics G-modeller kommer att känna igen nya Lumix GX1. Likheterna är nämligen många med föregångaren GF1 som släpptes 2009, med en snarlik design, ungefär samma finesser och ett likadant upplägg på knappar och kontroller.

Men mycket har ändå hänt på insidan. Micro four thirds-sensorn på 16 megapixel har inte bara fått en högre upplösning, utan även bättre känslighet. ISO-spannet ligger nu från 160 till 12800. Film spelas in i AVCHD i FULL-HD i 1080p/25/30. En annan egenskap som Panasonic kompletterar med är den tryckkänsliga skärmen, med en storlek på tre tum – om än lågupplöst. GX1 erbjuder också seriebildstagning i 20 bilder per sekund med en upplösning av fyra megapixlar, eller 4,2 bilder per sekund i ordinarie 16.

Hårdare design

Vid ett första intryck ser vi att designen på GX1 håller ett något kantigare intryck än dagens slimmade spegellösa kameror. Inga formmässigt rundade hörn, men heller inte någon direkt retrokänsla. Men trots detta något kantigare utseende känns den mjuk och rund att hålla i. För högerhanden finns ett gummerat grepp som är ergonomiskt format för fingrarna, samt en plastdetalj att vila tummen på, alldeles vid tumreglaget. Och det hela fungerar riktigt bra. Kameran känns stadig att hålla i.

Men det är inte bara ergonomin som känns bra utan även upplägget på knappar och reglage. På baksidan finns elva knappar som styr kamerans funktioner, och det märks att Panasonic faktiskt har tänkt till med både upplägg, placering och känsla. Exempelvis är känslan i knapparna mycket bra, plus att några av knapparna är nedsänkta för att man inte ska komma åt dem i onödan. Vad gäller de fem knappar som inte är nedsänkta finns tyvärr ändå en viss risk att man kommer åt dem med tummen när man bär kameran i ena handen, exempelvis när man är ute och går. Beroende på vad man valt att kameran ska göra kan det få vissa oönskade konsekvenser.

Väljarhjulet för tummen har en helt annan känsla. Plastigt, pilligt, och något svårsnurrat. Även här är hjulet något nedsänkt, kanske för mycket. Ibland när man trycker in hjulet – som också är en knapp – missar den att man faktiskt tryckt, vilket inte känns okej.

Gör kameran till din egen

Med alla de knappar som finns på kameran har du som fotograf en stor möjlighet att få den att fungera nästan precis som du vill. Om du vill kan du nämligen konfigurera de smart placerade funktionsknapparna att göra det du vill, exempelvis ändra ljusmätning, vitbalans, ISO, autofokus och mycket mer, bland de 25 olika valen.

Men du kan också göra mer. Med Quick-menu-knappen kan du nå en snabbmeny som låter dig ändra andra inställningar direkt på den tryckkänsliga skärmen. Du har också möjlighet att ställa in funktioner på skärmens menybild, något som ytterligare snabbar upp möjligheten att göra direkta justeringar i kamerans funktioner.

På programvalsratten på kamerans ovansida finns förutom de klassiska lägena också möjlighet att justera till två egna grundinställningar. Detta är bra om man är två som använder kameran, eller har justeringar gjorda för exempelvis två helt olika fotograferingssituationer.

Det märks med alla dessa justeringsmöjligheter att kameran är gjord för den riktiga entusiasten, som söker mer kontroll och fler avancerade inställningsmöjligheter. Detta syns också i menysystemet då du som användare har möjlighet att göra många inställningar som inte alla kommer att använda. Tyvärr är menysystemet inte helt logiskt, med flera förkortningar och utan någon hjälp. Deprimerande nog är också själva gränssnittet i menyn något av det tråkigaste jag sett, vilket inte direkt ökar funktionaliteten.

Finfin autofokus

Panasonic GX1 använder sig av samma hastighet som GF3 för att hitta rätt fokus, vilket innebär 120 analyseringar per sekund. Faktum är att autofokusen sköter sig utmärkt både när det gäller snabbhet och att hitta rätt fokus i svåra ljusförhållanden, även om det finns situationer som den inte helt klarar av.

Bland inställningarna för autofokus kan du välja mellan fem olika lägen; ansiktsdetekterande, följande, 23-punktsarea, enpunktsarea eller bara en autofokuspunkt. Ytterligare tillval är de vanliga singel- eller kontinuerlig autofokus, men också den nya »flexibla autofokusen«. Denna låter dig låsa fokus på ett objekt genom att trycka ned avtryckaren halvvägs, och försöker sedan hålla fokus på detta objekt även om det rör sig mot eller bort ifrån dig. Du kan också välja fokusområde eller fokuspunkt genom att trycka direkt på skärmen. På så vis får du fokusen precis där du vill ha den, och du kan till och med använda skärmen för att trycka av.

Totalt sett är det svårt att bli besviken på hur kamerans autofokus fungerar – alla funktioner fungerar nämligen bra.

För den som gillar att fokusera manuellt är det heller inga problem. Med den inbyggda assistenten för manuell fokus får du möjlighet att se in inzoomad ruta för att kunna justera skärpan, antingen som en bild i bilden eller en förstoring på 5x eller 10x över hela bilden. Detta är inte bara användbart, utan även ett måste för att få det rätt.

Med motorzoomen 14-42 mm/3,5-5,6 har du exempelvis möjlighet att ställa in skärpan med ett reglage, justerbart i två lägen med olika hastigheter. För foto känns detta något långsamt, men den långsamheten är också ofta ett måste vid bra manuell fokusering vid filmning. Både bra och dåligt alltså.

Tryckkänslig skärm

LCD-skärmen på tre tum har en upplösning på 460 000 punkter, något som i dag kanske kan kännas lite snålt. Men å andra sidan är bilden rätt bra, med helt okej kontrast från mörkt till ljust. Bilden är också tydlig, och det är inga problem att fotografera nedåt i ögonhöjd – man ser bilden i alla vinklar.

Däremot känns inte de ikoner, symboler och den grafik som läggs på bilden helt genomarbetade. Detta gäller framför allt de utfällbara menyikoner som finns på bildens högersida. Genom att trycka på en pil på skärmen rullar menyikonerna fram, vilket innebär att du kan välja mellan olika inställningar, zooma in eller ut precis som med zoomreglaget på objektivet även om det är lite pilligt (du kan välja två zoom-hastigheter i kamerans meny). Du kan också ta bilder genom att trycka på skärmen. Två av ikonerna kan du dessutom välja själv. Funktionen fungerar, men känns på något vis inte helt färdigutvecklad. Här vill vi se mer färg, form och möjligheter från Panasonics sida.

Att trycka på skärmen för fokusering eller för att ta en bild fungerar däremot mycket bra, och är enkelt att hantera. Det känns också som en mycket bra och användbar funktion, inte bara som en extra finess som går att använda ibland.

Slutsats

Panasonic GX1 är i många avseenden en avancerad kamera. Du har möjlighet att justera dina inställningar, knappar och få det till att bli just »din« kamera. För film finns en inbyggd stereomikrofon, och funktionerna för justering av zoomhastighet samt det mjuka fokusreglaget i två steg–tillsammans det som gör en kamera för film bra att kontrollera.

Trots avancerade funktioner kan kameran även göras enkel. Med ett tryck på »intelligent Auto+« tar kameran över och bestämmer alla inställningar för att ge dig den bästa bilden för den aktuella situationen.

Gillar du effekter och filter så finns också det, i form av de numera vanliga retro, sepia, hdr och leksakskamera, för att nämna några. Och är du en entusiast som är ute efter en kamera som ska följa just din pipa så är gx1 helt klart en het kandidat som passar både gatufotografen, turisten, eller den som vill fota på sin vandring i skogen.