Test: Canon EOS M50 – spegellösa fördelar

Jag har nog tidigare alltid tänkt att det är möjligheten att bygga en mindre kamera som är en av de viktigaste anledningarna till att ha en kamera utan optisk sökare. Utan den spegel som reflekterar ljuset från objektivet till sökaren kan kamerahuset göras tunnare. Idag funderar jag istället på om den mindre stor­leken snarare är en nackdel och att den största poängen med spegellöst är den elektroniska sökaren.

Mina storleksfunderingar är som det mesta annat en smaksak, men jag har svårt att se poängen med inte låta en kamera vara så stor så att den går att hålla i ordentligt. Att den har ett fullstort grepp för högerhanden. Detta så länge kameran ändå har ett objektiv som tar plats. Det blir en helt annat grej om man jämför med kameror som inte har utbytbart objektiv, där objektivet skjuts in helt och hållet.

Skulle vi göra greppet rejält på EOS M50 så behöver kameran även bli något bredare och då tar den förstås mer plats i väskan. Så jag menar inte att det är självklart vad som är rätt, mest att det är värt att reflektera över ifall man alltför lätt charmas av en liten kamera som M50.

Jämfört med spegelreflex

En naturlig kamera att jämföra med är Canon EOS 200D. Det är en riktigt kompakt spegelreflexkamera i samma prisklass och som riktar sig till en liknande målgrupp. Samma sensor och samma fullt vinklingsbara skärm. Men följaktligen inte samma sökare. Den optiska sökaren i 200D är ynkligt liten och här ser jag den största fördelen i jämförelsen med M50.

Det är nu snart tio år sedan som den första elektroniska sökaren med någorlunda vettig storlek sattes in i en stillbildskamera (Panasonic G1). Sedan dess har förstås tekniken gått framåt och den sökare som sitter i EOS M50 är så pass högupplöst att det inte går att urskilja några pixlar. Skärmtypen i sökaren är oled vilket gör att svärtan beter sig som den ska. I en sämre sökare lyser det även från det som ska vara helt svart, något som blir påtagligt när man är i en mörk miljö.

Tyvärr är sökaren i M50 inte riktigt »fullstor«. Med det menar jag den storlek som blivit standard i de kameror som inte behöver pruta på att ha bästa möjliga sökare. En rimlig gissning är att den sökaren hade gjort att M50 blivit lite större och lite dyrare. Skillnaden jämfört med EOS 200D är hur som helst tydlig. Värt att tänka på är att om du prioriterar batteritid före en stor sökare så vinner ändå 200D framför M50.

Nya funktioner

Även om stillbildskvalitet och ergonomiskt handhavande är det mest uppenbara att ta ställning till när man väljer en kamera så finns förstås andra faktorer som kan vara väl så ­viktiga.

EOS M50 är den första enklare Canon-kameran som klarar att filma med 4K-upplösning. Övriga Canon-modeller är 1D X II och 5D IV i vilka 4K-filmerna sparas med det utrymmeskrävande mjpeg-formatet. I Eos M50 så har Canon åtgärdat det, och lagrar filmen med samma kodning som övriga filmupplösningar (H.264). Kvaliteten mätt i Mbit/s är satt till ca 120 för 4K/25 och 60 Mbit/s för 1920x1080 med 50 bilder/s.

4K-filmens bildrutor kan man säga plockas som ett utsnitt ur de vanliga stillbilderna vi tar med kameran. En vanlig stillbild är 6000 pixlar bred medan bredden vid 4K-film (eller mer korrekt UHD) är 3840 pixlar. Det innebär en beskärning på 1,56 gånger (6000 / 3840). Ett 100 mm-objektiv får vid 4K-filmning därmed en bildvinkel motsvarande ett 156 mm-objektiv. Vidvinkliga 10 mm blir istället som knappa 16 mm.

Vid en jämförelse mellan detaljrikedomen i 4K-film och i en stillbild tagen med samma brännvidd (och därmed olika bildvinkel) så är den identisk. Om man däremot jämför med vissa andra tillverkares 4K-lägen som använder hela sensorbredden (ingen beskärning) och sedan skalar ner det hela till 3840-bredden så kan man få en något mer detaljrik film eftersom en nerskalning gör bilden skarpare »per pixel«.

Mer relevant, gissningsvis, än filmning är autofokus och bildstabilisering. Här kan EOS M50 stoltsera med förbättrade funktioner. Bland annat täcker autofokusen en större yta än tidigare och bildstabiliseringen använder fler parametrar för att lyckas så bra som möjligt. Min känsla är att det fungerar bra.

Även serietagningen ligger bra till med tio bilder sekund och autofokus. Bufferten är inte lika imponerande då den rymmer en sekunds fotograferande med råfiler. Å andra sidan kanske det kan vara bra att så att säga få hjälp att inte ta onödigt många bilder. ­Passande i sammanhanget är att Canon infört ett nytt råformat. Det ger mindre bildfiler och det innebär även att bufferten rymmer några bilder till.

Det nya formatet är inte valt som standard, men jag ser ingen anledning till att inte använda det. Det vanliga formatet använder en förlustfri komprimering medan det nya är smartare än så. Den enda skillnad som jag kan se är en ytterst marginell detaljförlust i extremt underexponerade partier på lägsta känslighet. Det är i partier där bilden ändå är rejält brusig och som därmed inte är intressanta annat än möjligtvis i teorin.

Apropå djupa skuggor så finns ett scenläge för hdr där kameran tar tre bilder. Det är inget jag kan rekommendera då det både beskär utsnittet kraftigt och slår av kamerans distorsionskorrigering. Alltså den korrigering som görs för kända objektiv så de blir korrekt raktecknande. Så länge man fotar med råformat och lägsta känsligheten blir resultatet bättre med efterbehandling av en enda exponering.

Prisvärd

Först och främst är det intressant att jämföra M50 med den dyrare M5. Det enda uppenbara som prutats bort i M50 är ett tumhjul. Istället har M50 bättre specifikationer än M5 på punkt efter punkt. Nu är visserligen M50 nyare, och en efterträdare till M5 får vi hoppas blir något extra, gärna med ett rejält grepp. Då blir Canons M-serie intressant på riktigt.

Visst finns det en logik i att försämra kamerans gränssnitt genom att minska antalet reglage på enklare modeller, men nog borde det även handla om att kameratillverkaren ska kunna sälja en dyrare modell med större vinstmarginal. I det här fallet känns inte M50 billig på något sätt när det gäller byggkvaliteten, den bara saknar några reglage som finns på M5.

En uppenbar konkurrent i samma prisklass som M50 är Olympus E-M10 III (några hundralappar dyrare). Den har två inställningshjul, men inte fullt vinklingsbar skärm som EOS M50. Den mest grundläggande skillnaden är att EOS M50 har en större sensor och betydligt högre upplösning vilket normalt sett innebär en dyrare kamera. Jämför vi med Fujifilm och Sony, som också har större sensorer än Olympus, måste vi gå upp i pris.

Slutsats

Jag tycker det är nära på obligatoriskt att ­skaffa objektivet EF-M 22/2 ihop med EOS M50. Min tanke är att om du inte är intresserad av den kombinationen så undrar jag om du verkligen är tillräckligt intresserad av en liten systemkamera med bra sensor. Alltså det som är största finessen med EOS M50. Om det är viktigare med ett zoomomfång kanske det är en helt annan kamera du är ute efter.

Å andra sidan tycker jag att en system­kamera får sitt fulla värde endast om man har flera objektiv som man faktiskt växlar mellan då och då. Om ett 3x normalzoomobjektiv räcker, samtidigt som kravet är bästa möjliga sensor i ett, relativt vanliga systemkameror, litet format, då är det istället Canon G1 X III som bör vara under övervägande. Om plånboken tillåter.

En grej som ingår om man skaffar en ny kamera idag är de funktioner som finns för trådlös överföring av bilder från kameran. EOS M50 ligger inte på efterkälken här, ­snarare det motsatta. Det finns funktioner för allehanda olika typer av överföring, varav den viktigaste är att kameran ska bete sig på det sätt vi är vana vid att en telefon gör, med sin automatiska molnsynkning. EOS M50 är på god väg dit. Om man får till inställningarna så räcker det med att slå på kameran när man kommer hem till sitt wifi-nätverk så sätter den igång och skickar över bilder.

Om tankarna går att skaffa en ny kamera med rejäl upplösning (24 megapixel), om du vill ha en kamera med elektronisk sökare och om du lockas av att kameran inte ska vara onödigt stor, och du dessutom äger några Canon-objektiv sedan tidigare, ja då kan EOS M50 fylla många luckor till en förhållandevis liten kostnad.