Test: Fujifilm X-Pro 3 – för känslans skull

Kan man säga att tillbakagång till något förgånget är utveckling? Kan man se ett värde i att fånga upp de värden som en gång definierade fotografin under den analoga eran? Svaret är ett rungande »ja« om du frågar Fujifilm – de har nämligen skalat av och förenklat i sin nya kamera X-Pro3 jämfört med sina föregångare. Anledningen är att sätta upplevelsen för fotografen före tekniken.

Fujifilm själva menar exempelvis att X-Pro3 »handlar mindre om specifikationer och teknik« för att mer rikta in sig på ögonblicket när bilden tas, och känslan däromkring. Så därför testar även jag att resonera mer kring känslan än kamerans tekniska delar, i denna artikel – för att se »hur det känns«.

Känslan är grejen

Men värt att nämna i teknikväg är ändå att X-Pro3 fått ärva flera delar från hyllade X-T3. Bland annat hittar vi samma APS-C-sensor på 26 megapixel och samma processor som i X-T3 – något som vittnar om finfina bilder av hög bildkvalitet direkt ur kameran.

Autofokusen har förbättrats genom nya algoritmer och har dessutom utrustats för att klara av att fokusera i ned till hela -6 EV-steg. Jämfört med X-Pro2 har det hänt en del, bland annat högre upplösning på den elektroniska sökaren med 3,69 miljoner bildpunkter.

Men mycket handlar som sagt inte om tekniken, utan snarare kring transformationen av X-Pro2 till X-Pro3. Och detta handlar om att dra konceptet ytterligare ett steg närmare fotografen.

Det intressanta här är att man nära på vill skriva testet i två delar för två olika målgrupper, ett åt de vars anledning att de fotograferar är den känsla de får i fotoögonblicket, och ett annat åt de som vill använda X-Pro3 som »en helt vanlig kamera« och jämföra denna med andra »vanliga« kameror. För X-Pro3 är allt annat än en vanlig kamera. Materialet är noga utvalt med titan i botten- och topplattan, och möjligheten till versioner med Duratect-beläggning som gör den extra tålig.

Utseende och design är tilltalande för de som älskar retrodesign och redan tidigare tilltalas av Fujifilms kameror.

Skillnader mot X-Pro2

Men det finns några saker som Fujifilm identifierat som ett värdefullt konceptinnehåll, nämligen att ta bort distraherande komponenter. Antal knappar är färre än hos X-Pro2 och multiväljar-knapparna har försvunnit. Kvar är däremot joysticken, vilken nu fyller en allt viktigare funktion för navigering i både menyer och ändring av fokuspunkter.

Detta blir också den första delade uppfattningen – är man av »känslans skola« blir detta positivt eftersom man automatiskt tänker mindre teknik, är mindre orolig för inställningar, brusnivåer och annat. Men är man istället av den »tekniska skolan« så blir fotograferingen nästan motsatt – färre möjligheter till snabb justering i och med färre knappar, svårare att se resultatet direkt på skärmen eftersom den skiljer sig mot X-Pro3.

Det är också den skillnaden – skärmen på X-Pro3 – som bjuder på den största nyheten, innovationen eller förändringen mot föregångaren. På den direkta baksidan finns nämligen en liten always-on-skärm som fungerar ungefär på samma sätt som en klassisk filmficka. Denna ficka fanns på dåtidens analoga kameror, där pillade man in den pappersbit man rivit av från filmrullens lilla kartong för att på så vis hålla koll på vad man hade laddat för film i kameran. Smart – i varje fall då – och smidigt, men även viktigt för de som ofta körde med olika sorters film och bytte lite hit och dit. Men hos X-Pro3 visas där istället en digital bild över den valda filmsimuleringen, eller om man vill även ett justerbart innehåll av olika inställningar.

Detta är i vissa ögon helt onödigt, eftersom det är helt ointressant att se en liten skärm när man skulle kunna ha den stora vanliga skärmen där – som på X-Pro2. Men eftersom syftet med skärmen är att bidra till en speciell känsla för fotografen och hanteringen av kameran så har Fujifilm valt denna lösning.

Nytt, fräscht, onödigt, vinnande

Initialt tyckte jag nog att det var rätt roligt att se den valda filmsimuleringen. Nytt och fräscht. Efter ett längre tag tyckte jag det bara var onödigt, och ändrade till att se kamerans inställningar. Men så testade jag än en gång att köra på bilden med filmsimuleringarna.

Jag förstår de som föredrar det ena framför det andra. Allt beror också på vilken sorts fotograf man är. För min del påverkades fotograferingen stundvis positivt av att släppa både teknik och inställningar och bara ägna mig mer åt fotograferingen – så konceptet fungerade för mig.

Skärmen ger också lite delad känsla. Ibland vill man vika ut den och använda den, delvis för att den ibland är lättare att använda än sökaren, men även för att använda den i en viss fotograferingsposition där den passar bättre än sökaren.

Den kanske största nackdelen med skärmen är att man faktiskt använder den – vilket låter lite omvänt. Initialt kändes den som en tillgång, men efter ett tag så blev det nästan en börda att »behöva« kolla bilderna och dess exponering och färger på skärmen för att kontrollera att det blev rätt.

Men det resonemanget passar inte för alla, och antagligen är det därför som Fujifilm över huvud taget har en skärm på X-Pro3. Egentligen kan jag tycka att Fujifilm inte har varit helt konsekvent, för hade de riktat sig helt mot den målgrupp av fotografer som bara bryr sig om fotograferingsögonblicket hade de gått längre med sitt koncept. Den vägen hade varit rätt intressant, exempelvis att inte ha någon stor pekskärm alls förutom den lilla filmsimuleringsskärmen. Detta hade dessutom förhindrat den batteridränerande chimpingen, alltså att kolla på skärmen efter varje tagen bild för att se resulatet.

Då hade man helt enkelt blivit tvungen att sätta bilden direkt och se resultatet först när man kommer hem, helt enkelt. Eller så hade man så klart kunnat använda sig av den digitala sökaren för bildkoll och menyjusteringar.

Så, för att summera intrycken så finns alltså för- och nackdelar med X-Pro3 beroende på vilken typ av fotograf man anser sig vara. Vill man ha totalt kontroll och möjlighet till snabba ryck och inställningsjusteringar finns bättre passande val än X-Pro3.

Är man istället ute efter en användning som främjar lekfullhet och kreativitet är X-Pro3 däremot grym.

Snabbast hittills

Förutom den psykologiska effekten av att släppa tekniken så ger X-Pro3 även riktigt fina JPG-bilder direkt ur kameran – något som sparar tid för den som inte vill, hinner eller kan redigera sina bilder i efterhand. De blir helt enkelt riktigt snygga från början, och karaktären kan du som fotograf välja genom de olika filmsimuleringarna som man snabbt kan växla mellan med det reglage man valt.

Bland de tre X-Pro-kamerorna så är X-Pro3 den snabbaste på många plan. Autofokusen fungerar snabbt och bra, och även i mycket svagt ljus. Även responsen från kameran är finfin på många plan.

Det som störde mig i början var att jag missade bilder som jag var på väg att ta, men inte hann med, då den digitala sökaren inte lyckades visa bilden i tid. Det finns två lösningar till detta: använda den analoga eller låta den elektroniska sökaren vara på hela tiden, vilket äter batteri. Men när jag väl löste detta så kändes det som om kameran hängde med på noterna.

Bildkvalitet

Fujifilm X-Pro3 använder sig av samma processor som X-T3 och X-T30. Detta innebär, precis som vi räknat med, att bilderna är riktigt bra. Stillbilderna man får ur X-Pro3 håller absolut toppkvalitet, något som också avspeglar sig på betyget för bildkvalitet.

Filmerna från kameran blir också bra i 4K/30p som är den högsta kvalitetsinställningen för film, men värt att nämna är att kameran inte har de mest avancerade funktionerna för högkvalitativ video, exempelvis möjlighet till 10-bitars video. Men, X-Pro3 är, som du kanske förstått, heller inte en kamera du som fotograf köper främst för att filma med.

Slutsats

Om du nu har plöjt igenom testet och känner att du inte blev klokare, kanske för att specifikationerna du så gärna ville läsa mer om inte togs upp, för att alla tekniska funktioner du hört talas om inte nämnts – då tillhör du antagligen inte den direkta målgruppen för denna kamera. Känner du som läser att det ändå var rätt intressant, så finns en möjlighet att X-Pro3 kan vara rätt för dig.

Men är det så att det viktiga är känslan en kamera kan ge dig när du håller i den, hur du arbetar med den, hur du söker efter bilder och tar in omgivningen, att du sätter tekniken sekundärt – ja, då är kameran kanske helt rätt.

Fujifilm X-Pro3 kan summeras med att vara en vidareutveckling av X-Pro2, men åt ett litet sidospår, och det enda jag funderar på är om de skillnader som finns mellan X-Pro2 och X-Pro3 är tillräckligt motiverade för en uppgradering. Eftersom kameran är skapad för en så speciell målgrupp så hade det varit extra roligt att satsa ännu mer – bort med skärmen, bort med mer teknik.

Jag gillar Fujifilm X-Pro3. I varje fall när jag placerar mig i den tänka målgruppen. När jag inte befinner mig i den blir det krångligare – då saknar jag kontrollen, den snabba feedbacken med skärm på baksidan och möjligheten till konfigurering. Men X-Pro3 har trots detta så mycket mer att ge för den typen av fotograf, nämligen ett helt annat tänk. Och detta kan vara riktigt utvecklande om man låst in sig i kamerornas teknik för hårt.