Test: Leica M9 - Back to basic

Att Leica M8 bara var en mellanmodell i väntan på att Leica skulle lyckas att göra en M-kamera med småbildssensor, det har de flesta hela tiden haft klart för sig. M8 hittade ändå sina köpare eftersom den var relativt billig när den kom och trots allt var den första digitala M-kameran.

Epson har tidigare gjort en digital mätsökarkamera, men då med ännu mindre sensor än i M8. Sensorn i Epson R-D1 var i APS-C-format (23,5 x 15,6 mm och 1,5 gångers beskärningsfaktor). I M8 och M8.2 är sensorn i APS-H-format (27 x 18mm och 1,33 gångers beskärningsfaktor).

Att använda en mindre sensor kan ha sina fördelar – teleeffekten blir kraftigare. Men med mätsökarkameror är detta snarare ett problem. Mätsökarkameror används främst med vidvinklar och normalobjektiv. Med teleobjektiv blir det svårt att se motivet i sökaren.

Den som skruvar på sin kraftigaste vidvinkel på 21mm på Leica M8 finner att bildvinkeln i stället motsvarar 28 mm.

Att Leica skulle bli tvungna att ta fram en M-kamera med småbildssensor var helt enkelt självklart, men det är en process som inte är så enkel som det låter. Leicas problem är att M-kamerorna har ett kortare avstånd mellan objektivfäste och sensor än spegelreflexkameror. För fotografering med film är detta en fördel. Ju närmare filmen det bakre linselementet kan komma desto lättare är det att konstruera en bra vidvinkel. Därför sticker många av Leicas kraftiga vidvinklar av äldre modell långt in i kamerahusen.

Pixlarna på en sensor är inte lika mottagliga för ljus från alla vinklar som en film. Ljuset måste komma mer framifrån. I kanten på bildytan är det ofrånkomligt att ljuset inte kan komma rakt framifrån och därför är ljusbortfall (vinjettering) svårt att undvika.

Leica har jobbat med att lösa problemet på tre sätt. För det första har de kommit med nya vidvinklar som 18mm/3,4 eller 24/2,8 som inte sticker in lika långt i kamerakroppen. För det andra har Leica vinklat de yttre pixlarna så att ljuset ska komma mer framifrån. Slutligen har de kodat alla nya objektiv så att kameran kan känna av vilket objektiv som är monterat. Då kan kameran korrigera vinjettering och andra bildfel i mjukvaran.

Om man har ett äldre objektiv utan kodning behöver man inte längre skicka objektivet på kodning hos Leicafabriken utan det finns en meny där man kan välja vilket objektiv som är monterat. För den som byter objektiv frekvent blir det lite besvärligt att ideligen behöva gå in i den menyn. Leica har också gjort en programmeringsmiss som gör det krångligt i onödan. Om man använt ett äldre objektiv och ställt inte menyn efter det och sedan byter till ett kodat objektiv väljer kameran inte automatiskt profil trots kodningen.

Ny prisstrategi

Utvecklingen av M9 tog sin tid och Leica insåg att det vore självmord att släppa kameran innan den blev tillräckligt bra. Vi tror dock att Leica kommer att förbättra kameran ytterligare mjukvarumässigt framöver, men det kommer jag till senare.

Eftersom utvecklingen drog ut på tiden släpptes M8.2 med slutaren som utvecklats för M9. M8.2 fick även svart logga och repfritt safirglas framför skärmen vilket M9 saknar. Det sägs att safirglaset och räkneverket på M8/M8.2 fick stryka på foten för att spara pengar.

Det kan tyckas märkligt att Leica behöver spara in på detaljer i en kamera som kostar 60 000 kronor. Då ska man betänka att Canons och Nikons motsvarande toppmodeller kostar ännu mer och tillverkas i mycket större volymer.

Leica provade i samband med introduktionen av M8 en strategi med lägre priser. Till M8, som prissattes till cirka 8 000 kronor mer än analoga M7, kom en billig 28/2,8 och flera andra prispressade objektiv i en serie kallad Summarit.

Leica misslyckades att locka till sig nya kundgrupper och i stället kom de befintliga kunderna billigare undan. Nu är strategin att ta mer betalt, särskilt för nya objektiv som 21/1,4 och 24/1,4 som kostar 55 000 kronor styck eller 50/0,95 som kostar 87 000 kronor. Leica behöver bara sälja en handfull sådana objektiv per år i små länder som Sverige för att tjäna pengar.

Med andra ord ska nog de som hoppas att Leicas prisnivåer ska sjunka inte räkna med att det kommer att hända. Det debatteras ofta om Leicakamerorna blivit dyrare i dag än förr, och man kan säkert göra olika jämförelser. Men jämför man med Canons och Nikons presskameror brukar Leicas kameror ligga något högre. Så var det på 80-talet och så är det än i dag.

Lik M7

Till det yttre är M9, liksom M8-modellerna, mest lik den analoga M7-modellen som är relativt ny. Jämfört med tidigare modeller har M7 en större tidratt som vrids i omvänd ordning. Leicafantaster debatterar än om MP (som bygger på M6) eller M7 har den bästa tidsratten.

Liksom M7 är digitalmodellerna också aningen högre än de tidigare M-modellerna. De digitala kamerorna har även blivit en aning tjockare. Skillnaderna i höjd och tjocklek mot exempelvis M6 märks mest vid en direkt jämförelse. Väl i handen är det inget man tänker på.

För att få plats med all elektronik i kamerahus-et har Leica fått skohorna in prylarna. Det innebär bland annat att skärmen bara är 2,5 tum stor och att pc-kontakten tagits bort. Det tjockare kamerahuset tvingade fram en annan konstruktion av sökaren än i M7 vilket tyvärr medför att det är lite svårare att se ramarna för 28mm.

Tyvärr stämmer inte ramarna så bra för flera brännvidder. Åtminstone inte för mig som använder glasögon. Allt som oftast fick jag med mer på bilden än som syntes i sökaren.

När M8.2 blev M9 lyckades Leica få ner storleken på en del komponenter och därför är M9 något rymligare inuti och kan användas med fler gamla vidvinklar än M8/M8.2. Detta trots en större sensor.

Ett alternativ eller komplement

Att fotografera med en mätsökarkamera är helt annorlunda än med en spegelreflexkamera. Det blir fel att ställa de olika kameratyperna mot varandra, i stället kompletterar de varandra. En av mina kompisar tar sina privata bilder med Leica M8 och små fasta objektiv. De flesta av sina uppdragsbilder tar han med Nikon och 2,8-zoomar.

En mätsökarkamera har några fördelar jämfört med en spegelreflexkamera. De slipper en ljudlig spegelmekanism vilket också gör att konstruktionen blir mindre i formatet. Sökaren blir ljusare och fokuseringen fungerar lika lätt i mörker som i solljus.

Många upplever också att folk känner det mindre hotfullt att bli fotograferad med en Leica M-kamera som ser lite gammaldags ut och som är relativt liten och inte täcker hela ansiktet. Man får aldrig frågan »kommer detta i tidningen« utan snarare »vilken gammal kamera«. Utifrån detta funderar jag på om den gråfärgade versionen av M9 är att föredra för den som inte vill väcka förargelse eftersom den ser äldre ut. Å andra sidan syns den mer än den svarta versionen. Antagligen finns det långa diskussioner om detta på diverse Leicaforum på nätet.

Nackdelarna med M-systemet är många om man jämför med kameror som Canon Eos 5D Mark II eller Nikon D700. Jag tycker dock att det blir fel att göra direkta jämförelser i annat än bildkvalitet.

Som ett exempel kan jag nämna att jag tagit en del bilder på Stockholms gator och i tunnelbanan med M9 utan att någon brytt sig. Det skulle de säkert göra mer med Nikon D3s och en 24-70/2,8. Därmot hade jag inte kommit hem med lika bra och varierade bilder från en tävling i Enduro med M9 som med Nikon D3s.

Som en mellanformatare

När man studerar bildkvaliteten hos Leica M9 är det svårt att inte jämföra med en mellanformatare. Precis som hos en mellanformatare är det fotografering i råformat som gäller. Det finns ingen brusreducering i kameran vilket gör jpg-bilder på högre ISO väldigt brusiga. Antagligen är M9-ägare så kvalitetsmedvetna att de ändå fotograferar i råformat.

En annan likhet med mellanformatet är den krispiga skärpan. Det saknas lågpassfilter och därför blir bilderna skarpare rakt ut ur kameran än med Nikons, Canons och Sonys småbildskameror. Utan lågpassfilter finns risk för att moaré kan uppstå, men jag har inte lagt märke till någon moaré i mina testbilder.

Inte ens efter uppskärpning kan man få samma rena skärpa som i M9-bilderna. Till detta kommer att alla leicaobjektiv är mycket bra och endast de bästa objektiv-en från de andra tillverkarna kan mäta sig med Leicas.

Det går också utmärkt att interpolera upp bilderna eftersom de är så krispigt skarpa, precis som med en mellanformatskamera.

Till skillnad mot M8 har M9 fått ett IR-filter. Den som ville ha helt korrekt färgåtergivning i M8 var tvungen att utrusta alla sina objektiv med dyra IR-filter. Leica valde dock att bjuda på tre filter per kamerahus efter all kritik som framkom.

Vid högre ISO får Leica M9 svårt mot Canon Eos 5D Mark II och Nikon D700 som jobbar hårt med att hålla nere brusnivån i sensor alla elektroniska komponenter förutom att de har en sofistikerad brusreducering i mjukvaran.

Hur bra bilderna på höga ISO blir med M9 beror mycket på vilken råkonverterare som används. Med Adobe Lightroom 2 som levereras med kameran blir bruset klart bättre än med jpg-filerna från kameran. Adobe har samtidigt fått kritik för sin råkonvertering och lovar att konstruera om hela konverteringsmotorn till version 3. Så bildkvaliteten kan bli bättre med M9. Dessutom har Leicas vd kryptiskt uttalat att »M9 har 2500 som maximalt ISO för närvarande«. Framtida mjukvaruuppdateringar kan alltså höja max-ISO och förbättra brusegenskaperna en aning.

Slutsats

Den som väljer Leica M9 måste veta om vilket begränsat användningsområde kameran har. Nära porträtt, makro eller telefotografering med mera görs bäst med andra typer av kameror. Men för den som inte strävar efter att kunna fotografera allt utan har en mer begränsad motivrepertoar kan M9 snarare vara verktyget som ytterligare underlättar fotograferingen.

Leica M9 kan inte bedömas efter vanliga ramar, men jag kan konstatera att Leica M9 är som en digital Leica M bör vara och saknar bara dammborttagning och ISO-prestanda som Canon och Nikon.

SÅSATTEVIBETYGET

Bildkvalitet 9

Ett steg bättre kvalitet än M8.2. Saknar lågpassfilter och ger därför en krispig skärpa. Extremt bra objektiv bidrar.

Byggkvalitet 10

Densiteten och detaljfinishen är på topp. Inte samma mekaniska känsla som i en analog M-kamera, men ändå på topp. Saknar dock vädertätning.

Ergonomi och logik 8

Enkelt uppbyggd. Smarta menyer. Saknas bara förmåga att byta bild i förstorat läge på skärmen vid granskning.

Mångsidighet 4

Leica M9 är mycket begränsad jämfört med Nikon D3s som kostar ungeför lika mycket. Men M9 har en del unika egenskaper som kan vara ovärderliga för somliga.

Valuta för pengarna 6

Kamera kostar en hel del, men inte mer än föregångaren M8.2. M9 är en efterlängtad kamera i klassiskt snitt. En kamera som redan är omodern och därför inte åldras som en vanlig systemkamera. Räkna med ovanligt högt andrahandsvärde.