Test: Leica S2

Kameratillverkarna funderar ständigt över vad framtidens kassako kan vara. Nya idér prövas i projekt och prototyper tas fram. Oftas skrotas projekten eftersom man stöter på tekniska problem eller finner att det inte finns en tillräckligt stor marknad.

Hasselblad har till exempel tagit fram en prototyp på en småbildskamera. Leicas utvecklingsprojekt kallades AFRICA – AutoFocus Integrated CAmera och anledningen till att Leica gick hela vägen till färdig produkt är att de tror sig ha hittat ett hål i marknaden att fylla.

Dagens mellanformatskameror bygger på konstruktionsprinciper från filmtiden då det var viktigt att kunna byta filmmagasin eftersom det inte var så många exponeringar på en mellanformatsrulle. I digitalteknikens begynnelse fanns ett intresse av att kunna byta mellan digitalt och analogt bakstycke. Nu är mellanformatskamerorna helt digitala, men konstruktionerna är i grunden tänkta för film. När vi testade de tre dominerande mellanformatsmärkena Hasselblad, Phase one (Mamiya) och Sinar anmärkte vi på hur onödigt klumpiga och omoderna konstruktionerna kändes. På en del kameror var man till och med tvungen att sätta på bakstycket med en separat knapp.

Leica S2 känns helt annorlunda, mer som en Nikon D3x som jäst till en aning. Det är främst objektivfattningen som skvallrar om att detta är en mellanformatare.

Greppet är rejält och kameran känns mycket solid. Att det går att hantera kameran precis som en småbildskamera gör att det känns naturligt att hantera kameran på frihand, tvärtemot Sinar. Kameran känns naturligtvis stor, men inte klumpig – särskilt inte i jämförelse med andra mellanformatskameror.

Kvalitetskänslan är nästan i toppklass på alla punkter. Jämfört med Hasselblad känns kameran mer solid. Det finns dock några mindre plumpar i protokollet där det känns som om man har att göra med en prototyp.

Den främsta anmärkningen är lcd:n på ovansidan som har en spegelliknande beläggning. Utomhus är det nästan omöjligt att se vad det står på skärmen. Dessutom är en del av tecknen löjligt små. En mindre anmärkning är att motljusskydden inte verkar ha optimal plastkvalitet utan lätt spricker. Bottenplattan på batterierna lossnar också lite för lätt.

Genom att göra kamera så pass integrerad jämfört med andra mellanformatare vinner Leica en del och förlorar en del. Vinsten är att kameran blir smidigare att hantera och tåligare för damm och väta. Samtidigt förlorar man möjligheten att byta sökare eller som på Sinar att kunna rotera bakstycket när man vill ta en stående bild. Man kan säga att Leica är modefotografens val som vill jobba utan stativ på fältet medan Sinar mer är en studiokamera. Däremellan kommer Hasselblad och Phase one.

Nya objektiv och adaptrar

Hur smart och självklart det än känns med Leicas fullt integrerade kamera har den ett stort problem att slåss mot: Många kunder har redan investerat i ett dyrt system.

Leicas lösning är att erbjuda adaptrar för Hasselblads V-serie, Pentax 67 och Mamiya 645. Det vore lämpligt med en adapter även för Hasselblads H-objektiv och Mamiya/Phase ones AF-objektiv, men då de är elektroniskt kontrollerade måste man hitta ett sätt att styra dem.

Ett tillräckligt stort objektivprogram är också avgörande för den som vill satsa på ett nytt objektivprogram. I dag finns fyra objektiv 35 mm/2,5 (motsvarar 28 mm i småbildsformatet), 75 mm/2,5 (56 mm), 120 mm/2,5 makro (96 mm) och 180 mm/3,5 (144 mm).

Ytterligare tre objektiv är på gång: 24 mm (motsvarar 18 mm), 30 mm (24 mm) och 30-90 mm (24-72 mm).

Sensorn är naturligtvis väldigt central i en sådan här kamera som man köper för bildkvalitetens skull. Liksom Hasselblad köper Leica sina sensorer från Kodak. Leica har dock konstruerat sina egna mikrolinser som fångar in ljuset.

Utan att vi har fått det bekräftat verkar sensorn i S2 vara släkt med den i Hasselblad H4D-40. Leica S2 har 37,5 megapixel mot 40 i Hasselblad, men Leicas sensor är också aningen mindre. Naturligtvis kommer det bättre sensorer i framtiden. Leica S2 är då förberedd så att verkstaden enkelt ska kunna byta sensor.

På mellanformatsmarknaden börjar det bli vanligt att fotografer byter in sina kameror när leasingtiden gått ut och att de då fabriksrenoveras och säljs med garanti till andra fotografer.

Kopplad till datorn

Med Leica S2 levereras ett program kallat Shuttle som kan styra kameran. Det är vanligt vid produktfotografering att fotografen sitter vid datorn och utlöser kameran. Med en kabel från kameran kommer bilden direkt in i datorn. Leica lovar att bilden ska kunna betraktas högupplöst på cirka en sekund med den senaste uppdateringen.

I övrigt rekommenderar Leica att råfilerna (i dng-format) öppnas i Adobe Photoshop CS5 eller Lightroom 3. Det går att utlösa kameran direkt från Lightroom, men det går inte lika snabbt som med Leica Shuttle.

Extremt skarpt

Bildkvaliteten är själva poängen med att lägga en massa pengar på ett mellanformatssystem. Bilderna blir också extremt skarpa med en enastående detaljupplösning. Det gäller dock att fotografera i råformat för att få ut maximalt (se rutan intill).

Leicas största kompetens ligger på optikområdet och de nya objektiven är verkligen enastående bra. Autofokushastigheten är dock inte märkbart bättre än Hasselblad, vilket påståtts.

Att fotografera modeller som rör sig framåt är ett mycket större risktagande än med Canon och Nikon, dels för att man inte kan välja en alternativ fokuspunkt som träffar ansiktet, men framför allt för att autofokussystemet inte är helt tillförlitligt för rörliga motiv.

Slutsats

S2 är en djärv satsning av Leica, många fotografer har redan satsat på ett mellanformatssystem och antalet nya mellanformatskunder varje år är inte så stort. Konkurrenterna har kontrakt med många yrkesfotohandlare om att inte sälja mer än ett märke, så det blir inte lätt att slå sig in.

Men genom att satsa på ett smidigt handhavande och ett tåligt system blir Leica S det bästa mellanformatssystemet för mode-, lifestyle och naturfoto.

Nu återstår för Leica att utveckla fler objektiv och rätta till de barnsjukdomar som vi pekat på i testet.