SUPERTEST: Nikon D6 vs Canon EOS 1D X Mark III vs Sony A9 II

2019 var året när de tre kameratillverkarna Canon, Nikon och Sony satsade stenhårt på att finslipa det sista när det gäller produktion och programvara för sina kommande flaggskeppsmodeller. Extra prestigefyllt var det så klart också för de tre japanska kameramärkena att släppa en riktigt grym kamera inför OS 2020 – eftersom det skulle ha hållits på hemmaplan i Tokyo i juli. Så blev inte fallet på grund av coronaviruset, men kamerorna släpptes ändå enligt plan innan de tänkta olympiska spelen, som vanligt i cyklerna för tillverkarnas proffskamerasegment.

Specifikationerna på pappret blir hela tiden bättre och bättre, samtidigt som snabbhet, robusthet, tillförlitlighet och ett strömlinjeformat arbetsflöde blir allt viktigare, framförallt för proffsen som hela tiden både jagar »bästa bilden« samtidigt som de hela tiden måste leverera. Då fungerar det helt enkelt inte att ha en kamera som inte fungerar klockrent i alla situationer, som fokuserar säkert när det gäller och som håller för tuffa tag.

Sportfotografer är en sådan genre av yrkesverksamma fotografer, och alla tre kameror i detta test passar bra för just det ändamålet. Därför har vi i det här testet satt tre fullformatskameror på prov: Nikon D6,Canon EOS 1D X Mark III och Sony A9 II – tre kameror som passar för just sport – eftersom det verkligen sätter autofokusen på prov. Självklart passar även kamerorna så klart bra för andra typer av fotografering, då det i mångt och mycket är skapade för att klara allt man utsätter dom för, både när det gäller film och stillbild. Det är helt enkelt avancerade byggen, klassade som yrkesverktyg för fotografer som behöver det bästa för att få sitt jobb gjort.

Tre kungar på tronen

Kampen om att göra »bästa kameran« har hårdnat, framförallt för Canon och Nikon som länge haft monopol på proffskameror i fullformat ämnade för den snabbhet som exempelvis yrkesverksamma sportfotografer inom stillbild behöver. Uppstickaren Sony släppte däremot sin spegellösa A9 under våren 2017, en kamera som visade sig vara mycket kompetent och absolut vara med att kriga om tronen. Två år senare, under oktober 2019, kom de ut med en uppdaterad modell – Sony A9 II, som vi testar här – där de fokuserat ytterligare på funktioner för proffsen, både när det gäller ergonomi och kommunikation.

Även Panasonic börjar ge sig in i tävlingen kring de avancerade fullformatsanvändarna med sitt nya S-modellprogram, bland annat med Lumix S1, S1R och S1H, även om de inte är specifikt dedikerade för sportfotografer.

Nikon offentliggjorde sin D6-kamera under september 2019, medan Canons tredje iteration av 1D X offentliggjordes i början av 2020. Till skillnad från Sony har de där­emot utvecklat monsterkameror riktade mot proffsen under lång tid. Det är också detta som gett upphov till det DNA som byggts in i deras senaste flaggskeppsmodeller som är med i detta test –Canon EOS 1D X Mark III och Nikon D6. Hos dessa samlas all kunskap genom hela modellinjen och paketeras i två väl genomtänkta kamerahus, som vid en ny version oftast endast får små förfiningar till det yttre, medan de flesta förbättringarna finns på insidan. Trots all förfining och förbättring över år av utveckling och omarbetning av tekniken, börjar det nu bli svårt att öka seriebildstagningen med en mekanisk spegel som rör sig. Frågan många ställer sig nu är om storhetstiden för DSLR är över och om det är spegellöst som fortsättningsvis kommer att gälla, med alla för- och nackdelar den tekniken bär med sig.

Testet

I detta jämförande test har vi undersökt hur kamerorna beter sig i olika snabba situationer, hur de fungerar i olika lägen och hur de presterar i verkligheten. En del av dessa delar kan man läsa sig till i specifikationerna, men som alltid så är alltid pappret en sak och verkligheten en annan.

Vi har testat kamerorna med bland annat objektiv motsvarande 70–200mm f/2,8, med möjlighet till samma utsnitt och samma bländarinställning. För att undersöka hur autofokusen fungerar har vi fotograferat bland annat fotboll, något som sätter flera faktorer på prov. Förutom detta har vi även kollat på kamerans olika delar och hur de presterar, upplevs och levererar. De olika bitarna har vi sedan delat in i olika grupper för sedan jämföra olika funktioner under varje huvudrubrik.

1. Användning ergonomi

Ergonomi och design är något som är av yttersta vikt för den som fotograferar. Knappar och reglage ska kännas genomtänkta, vara lätt att både hitta och använda, samtidigt som användningen av kameran ska vara både intuitiv och enkel men även kunna prestera i skarpa lägen. Dessutom ska kameran ligga bra i handen och ha ett bra och skönt grepp för längre tids användning.

Här kan man säga att både Canon och Nikon har ett visst försprång då de utvecklat proffskamerahus i fullformat under en längre tid. Detta visar sig också i ergonomin, där de båda också kör om Sony. Canon 1D X Mark III är en riktigt stor pjäs, med en vikt på 1250 gram för kamerahuset utan batterier och minneskort. Detta känns också, men även om vikten inte är något större problem (vilket så klart beror på vilket objektiv man har), så har Canon ändå arbetat en hel del med att minska vikten med nära på ett hekto. Greppet känns något väl tilltaget, vilket krånglar till det något för den som är småhänt, men å andra sidan en fördel vid användning av handskar. Greppet är i övrigt riktigt skönt. Kameran är byggd som en stridsvagn, och klarar hårda tag, och är även byggd i en hållbar magnesiumlegering.

Nikon däremot gör det som vanligt riktigt bra med Nikon D6, med ett något mer rundat grepp som ligger bättre i min hand, med bra tillgång till alla knappar och reglage. Kamerahusvikten är marginellt högre – 20 gram – än hos 1D X III med sina 1270 gram, och även D6 är gjord i en hållbar magnesiumlegering.

När det gäller Sony A9 II så slipper den en del tung mekanik som spegel, vilket reducerar vikten en hel del –ända ned till 678 gram – halva vikten jämfört med 1D X Mark III. Det här är så klart en klar fördel om man ska hålla en kamera upprätt med ett objektiv under längre tid, och viktminskningen innebär också andra fördelar, exempelvis att den är lättare och smidigare att ta med på fält. Nackdelen är däremot uppenbar – viss ergonomi kräver distinkta knappar med »lagom« avstånd mellan varandra, och samma sak gäller även greppet. Ett mindre kamerahus med mindre knappar blir därför också svårare att hantera i snabba situationer – och precis så är det med Sony A9 II likväl som föregångaren A9. Sony har också fått en hel del kritik för just detta, vilket så klart drar ned möjligheten att använda kameran i vissa situationer, samtidigt som det kan vara en fördel i andra. Värt att nämna är att det också finns ett batterigrepp att montera på A9 II för bättre grepp och ergonomi.

Förstaplats: Nikon D6

Andraplats: Canon 1D X Mark III

Tredjeplats: Sony A9 II

2. Autofokus

Att sätta fokusen rätt, om och om igen och på rätt ställe gång efter gång, är så klart en av de viktigaste delarna i en kamera, som bara måste fungera. För att underlätta hanteringen med autofokus har de senaste årens utveckling tagit ett stort kliv framåt, framför­allt när det gäller de algoritmer som försöker förutspå ett objekts rörelse, för att kunna följa denna med just följande autofokus.

Här har både Canon och Nikon gjort ett bra jobb med sina AF-moduler för att analysera scenens kontraster och färger, allt för att kunna skilja en person från en annan person och ett objekt från ett annat objekt. Till detta har mjukvaran förbättrats för att känna igen objekt på ett smartare sätt, med hjälp av maskininlärning.

På så vis kan denna gren skiljas i två olika grenar: en där vi talar om autofokusen i den analoga sökaren – då bara hos DSLR-kamerorna 1D X III och D6 – som har en dedikerad AF-modul. Den andra grenen blir autofokusen där själva sensorn används, med sensorelementen som räknar ut fokus finns inbyggda på sensorn. Denna teknik finns i alla tre kamerorna, och den AF-teknik som finns i A9 II.

Vid fotografering genom den analoga sökaren med Nikon D6 och 1D X Mark III (Sony A9 II har ingen analog sökare) finns en del inställningar att tillgå för att ställa in känslighet, snabbhet och annat, allt för att finjustera hur autofokusen ska bete sig. 1D X Mark III använder sig av 191 fasdetekterande AF-punkter varav 155 är av korstyp, Nikon D6 använder sig av 105, varav alla är av korstyp. Med olika case/scenarier/inställningar/kombinationer kan punkter väljas för att prioritera rätt, beroende på vilket sport man fotograferar.

Båda kamerorna presterar ruskigt bra, träffsäkert och snabbt när vi testar kamerorna sida vid sida under en fotbollsmatch. Inställningarna fungerar bra direkt från början, men går att justera ytterligare beroende på vilken fotograferingsstil man har. Jag upplever att Nikon D6 har lite, lite lättare att hålla sig fast vid rätt objekt som man initialt sätter följande fokusering på, jämfört med 1D X III. Möjligen kan detta bero på att D6 ser ut att uppdatera AF-punkterna i snabbare cykler i och med att de följande fokusrutorna både rör sig och ser ut att hänga med snabbare mot ett objekt som rör sig snabbt i sidled. Skillnaden är däremot rätt liten, även om den är märkbar vid jämförelse sida vid sida.

Canon EOS 1D X Mark III når däremot upp till 16 bilder per sekund mot Nikon 14, vilket så klart är en fördel – man får helt enkelt två bilder per sekund extra att välja bland.

Vid fotografering med hjälp av bildskärmen används istället autofokuspunkterna som finns inbyggda i sensorn. Det är detta som gör att Canon kallar sin 1D X Mark III för »hybridkamera«, eftersom den både har fasdetekterande autofokuspunkter på sensorn samt en AF-modul. Sony A9 II har ingen AF-modul, men det har däremot Nikon D6 – som i stället saknar fasdetekterande AF-punkter på sensorn utan endast har den långsammare kontrastdetekterande metoden.

Med dessa olika ingredienser så syns det tydligt att Canon har gjort stora framsteg för sin autofokus: det går nämligen att ta upp till 20 bilder per sekund i liveview, och anledningen till det är så klart att den fasdetekterande AF-modulen (som behövs för AF hos DSLR-kameror med analog sökare) inte används. Istället används sensorns AF-punkter vilket gör proceduren snabbare. Och visst känns det som om det rasslar till – det går snabbt, fungerar bra med snabba uppdateringar av AF-punkten på det som följs, och ansikten, ögon och människor plockas upp av fokusen. Tyvärr är det svårt att använda liveview för seriös stillbildsfotografering, vilket gör att det främst är användbart vid filmning – det går helt enkelt inte ergonomiskt att hålla kameran på ett bra vis i snabba lägen, och känslan är helt annorlunda än vid användning av den analoga sökaren.

Här dominerar istället A9 II, med i princip oslagbart utvecklad autofokus, också den med upp till 20 bilder per sekund. Den är helt enkelt något snabbare än hos Canon 1D X Mark III, samtidigt som den också är snabbare på att snappa upp ögon som skymtar för att sätta fokus på dessa. Sony har också drivit på utvecklingen av autofokus och AF-algoritmer för sin snabba fasdetekterande autofokus som finns på sensorn. De kan sina sensorer, helt enkelt.

Nikon D6 däremot, har inte alls uppdaterats på den här fronten, vilket innebär att fotografering via liveview endast använder sig av den långsammare kontrastdetekterande AF-tekniken. Tyvärr medför den problem i snabba situationer, ja till och med stora problem – den hänger helt enkelt inte alls med, och är i princip obrukbar vid fotografering av fotboll. Det är också detta som Nikon D6 fått kritik för – eftersom prestandan här också avspeglar sig när det gäller videoegenskaper, något som jag kommer in på senare.

AF via analog sökare:

Delad förstaplats: Canon 1D X Mark III Nikon D6

AF via bildskärm:

Förstaplats: Sony A9 II

Andraplats: Canon 1D X Mark III

Tredjeplats: Nikon D6

3. Bildskärm

Bland de tre kameramodellerna har Nikon D6 och Canon 1D X Mark III båda pekskärmar på 3,2 tum. Nikon D6 har en något högre upplösning med sina 2,36 miljoner bildpunkter mot 1D X III:s 2,1. A9 II får nöja sig med 3 tum och 1,44 miljoner bildpunkter, men är å andra sidan vinklingsbar.

Under den här kategorin handlar det mycket om tycke och smak, vissa fördrar en fast, orörlig bildskärm då de anser att den håller bättre än en vinklingsbar, medan en rörlig bildskärm i stället ger andra fördelar.

Möjligen kan A9 II:s bildskärm kännas något liten jämfört med de hos Nikon och Canon, men å andra sidan kan man även använda den elektroniska sökaren som »bildskärm« på A9 II.

Resultat: Oavgjort

4. Snabbhet

Som vi var inne på tidigare så ligger Sony A9 II bra till när det gäller både AF-prestanda och antal bilder per sekund. Men det är också fler saker som går att koppla till just snabbhet. Canon 1D X Mark III kan ta upp till 1000 bilder i råformat genom sin snabba bufferthantering och att kameran använder de ruskigt snabba CFexpress-korten, enligt specifikationerna. Däremot beror detta helt på vilka inställningar som används, så som ISO och annat. Nikon använder sig av XQD, och har valbart tak på bildserien upp till 200 bilder i rad. Sony däremot får nöja sig med de något långsammare SD-korten av UHS-II-typ, med en buffert på runt 230 bilder beroende på inställning.

Vill man komma undan vissa problem som kan uppstå med elektronisk slutare får man också förhålla sig till de hastigheterna – 16 bps hos Canon, 14 bps hos Nikon, och endast 10 bps hos Sony.

Snabbhet när det gäller hantering och handhavande spelar så klart också en roll här, så som hur snabbt man kan använda menyer, når inställningar och kan hantera skärmen, men rent tekniskt sett så ligger ändå DSLR-kamerorna snäppet högre än Sony A9 II. Dessutom finns även en ibland noterbar bildlagg hos den elektroniska sökaren, som främst visar sig i mycket snabba förlopp. I dessa fall är den analoga sökaren överlägsen.

Förstaplats: Canon 1D X Mark III

Andraplats: Nikon D6

Tredjeplats: Sony A9 II

5. Kommunikation

Wifi, blåtand och GPS – saker som är bra att ha, men egentligen kanske inte det absolut viktigaste inom kommunikation för den riktigt inbitna målgruppen som verkligen behöver det här med snabba överföringar. För dessa, exempelvis sportfotografer som har som krav att leverera bilder från ett liveevenemang, så är det en helt annan nivå som gäller – och då är avancerade wifi-funktioner eller trådad nätverksuppkoppling det som gäller.

Detta har Canon verkligen tagit på allvar och arbetat fram möjligheten till parallella strömmar, utvecklat enklare möjligheter till sparande av servrar och protokollinställningar, allt för att en arenafotograf så snabbt som möjligt ska kunna leverera. Men behöver man 5 GHz wifi så behöver man köpa till en sådan wifimodul. Men även Nikon har utvecklat handhavandet hos D6, genom möjligheten att kunna prioritera bilder som skickas, något som ger en fördel vid uppladdning. Vikten av detta har även Sony förstått, och det är i och med hoppet från A9 till A9 II som möjligheterna till snabb överföring förbättrats, med snabbare gigabit-ethernet, möjligheten att spara FTP-inställningar och röstmemos.

Summan här är att alla tre tillverkarna satsat på just kommunikationen hos kameran, och därmed också en riktigt nischad förbättring.

Våra tester i ett separat gigabit-testnätverk uppkopplat med kabel till de tre kamerorna, visar att det finns en del prestandaskillnader. Både Nikon och Canon var lätta att konfigurera, men Sonyn något mer ointuitiv, med flera försök innan det rullade på. Absolut snabbast överföring av bildfiler mot en FTP-server var Nikon D6 med runt 80–90 MB/s i konstant överföring. Efter detta kom Canon 1D X Mark III med 60–70 MB/s samt Sony A9 II med 50–70 MB/s.

Förstaplats: Nikon D6

Andraplats: Canon 1D X Mark III

Tredjeplats: Sony A9 II

6. Video

Som en riktig multimediemaskin så är så klart video också en viktig del för dagens bild­journalistiska arbete. Här ser vi en rätt stor skillnad i prioriteringar hos de tre konkurrenterna, där Canon gått all-in, samtidigt som Sony väljer att segmentera sin kamera mot sina övriga kameror, samtidigt som Nikon i princip ger upp på walk-over. Och så här ser uppställningen ut:

Canon satsar förvånande mycket på just videobiten, och erbjuder inspelning av 4K-video i råformat på det interna minneskortet, i upp till 4K/60p med översamplad 5,5K i en bitrate på hela 2600 megabit/s. Tyvärr utan fullfjädrade AF-funktioner – för detta måste man nöja sig med 4K/30p i 1800 megabit/s. Dessutom har 1D X Mark III möjlighet att spela in i 1080/120p, vilket gör sig särskilt användbart på exempelvis sportevenemang när man måste leverera rörligt. Inställningarna är dessutom många, liksom 10-bitars HEVC-filer i den högkvalitativa H.256-komprimeringen.

Detta imponerar, speciellt i 4K/30p-läget med den väl utvecklade AF-följningen och möjligheten att använda skärmen för att byta fokuspunkt, fokusföljning, eller helt enkelt göra en omfokusering, med hjälp av sensorns fasdetekterande AF-punkter. Och det är ett riktigt fint flyt i användningen, och dessutom enkelt att hantera själva inspelningen.

Sony har också gjort det bra, konstigt vore så klart annars eftersom de har väl utvecklade videofunktioner hos sina övriga kameror, som exempelvis A7S III med film i 4K/120p och 16-bitars råformat via HDMI. Detta har däremot inte A9 II – hos den får vi nöja oss med 8-bitars 4:2:2 med hjälp av en extern inspelning som Atomos, eller 8-bitars 4:2:0 direkt på minneskortet – då i 4K/30p. Sony valde även att exkludera Log-funktionerna, som de annars är så bra på. Men – film på A9 II är helt klart bra grejer, men ändå inte så bra när det gäller möjligheterna till efterbehandling som hos 1D X Mark III. Däremot har A9 II något mer responsiv autofokus i och med sin realtids-AF, vilket gör att den snabbare snappar upp ögon –något som vi diskuterade när det gäller autofokus.

Nikon däremot, tänkte annorlunda, och valde helt enkelt att lämna specifikationerna i princip orörda jämfört med hos föregångaren D5. Den kameran är förvisso inte dålig när det gäller bildkvaliteten, men inte i närheten av Canons toppsatsning – möjligheten till autofokusen är inte ens i närheten, med långsam, fokusjagande och kontrastdetekterande autofokus. Värt att tänka på är att video inte är det primära användningsområdet för dessa nischkameror – men visst vore det kul om Nikon gjort en ansats till förbättring på videofronten hos D6.

Förstaplats: Canon 1D X Mark III

Andraplats: Sony A9 II

Tredjeplats: Nikon D6

7. Bildkvalitet

Hur kameran presterar rent bildkvalitetsmässigt är så klart en viktig del att ta fasta på när man väljer kamera. Som helhet när det gäller dessa tre kameror kan vi säga att de är ruskigt grymma när det gäller vad de kan åstadkomma, samtidigt som det finns små skillnader.

Om vi börjar med att titta på specifikationerna så har alla kameror en sensor i fullformat, med bara delar av millimetrar som skiljer sig från 36 x 24 mm, men Sony A9 II har den modernare bakbelysta BSI-sensorn vars teknik hanterar brus mycket bra. Sony-kameran har även något högre upplösning: 24,2 megapixel mot Canons 20,1 och Nikons 20,8. Jämfört med sina respektive föregångare 1D X Mark II, Nikon D5 och Sony A9 är upplösningen alltså i princip orörd.

Alla kameror klarar av bilder i 14 bitars färgdjup, men ISO-värdena skiljer sig något åt: tillverkarnas angivna primära ISO-område går upp till 102 400 ISO för både Nikon och Canon, medan Sony stannar vid 51 200. Det är det omfång som tillverkarna själva anser är ett bra område att röra sig inom. Nikon D6 går att expandera till 3 280 000 ISO, medan 1D X Mark III går att dra upp till 819 200 – alltså två steg under. A9 II däremot stannar vid 204 800, två steg under Canon och fyra steg under Nikon.

Alla tre tillverkarna har gjort förbättringar på ett eller annat vis jämfört med sina flaggskepps föregångare. Sony har jobbat med brushanteringen på höga ISO-nivåer medan Nikon och Canon satsat på de i »mellanregistret«, där de antagligen också betyder mest för den tänkta målgruppen.

I verkligheten, när vi undersöker bilderna som man faktiskt tar med denna typ av kamera, är det i princip omöjligt att kora en vinnare genom att titta direkt på bilderna, och tillräckligt svårt att lägga vikt åt vad våra teoretiska mätningar säger när vi testar kamerornas sensorer.

Höga ISO-tal: hyfsat jämnt resultat för alla tre kameror. Dynamiskt omfång: en mycket liten fördel hos 1D X Mark III. Upplösning och detaljrikedom: en liten fördel för Sony som har en något högre sensorupplösning.

Det blir helt enkelt svårt att välja en exklusiv vinnare när det gäller bildkvalitet.

Resultat: Oavgjort

Slutsats

Nu vill så klart alla ha en totalvinnare i flaggskeppskampen, för att se vilken av dessa grymma proffskameror som kammar hem storvinsten och koras som den bästa kameran. Men för att inte snuva några läsare på vad de tycker är viktigt och vad de anser att en kamera behöver, så är det i stället upp till dig att vikta de olika delarna vi tagit upp här.

Är autofokusen viktigare än seriebildstagningen? Är ergonomin det viktigaste för dig samtidigt som du inte alls bryr dig om kommunikation, wifi och ethernet?

Räknar vi ihop poängen rakt upp och ned från det här testets delar så vinner Canon över både Nikon och Sony, även om Nikon och Canon ligger närmare varandra i toppen och Sony något nedanför.