Test: Nikon Df i modern klassisk anda

Ja, Nikon Df är nog en av de kameror som det diskuterats mest kring på diverse nätforum. Spekulationerna har varit många, och önskningarna om funktioner och vissa specifikationer ännu fler. När den väl kom så delades lägret i två, något som jag återkommer till senare.

Det första vi konstaterar hos nya Nikon Df går hand i hand med dess namn, Df, som är en förkortning av ”digital” och ”fusion”. Namnet härrör alltså direkt från en sammansmältning av ett klassiskt Nikon-utseende från Nikon Fa, Fm2 och F3 från runt 70-talet – tillsammans med ny modern teknik från nutid. För nutidstekniken står främst sensorn, som är samma 16-megapixelssensor som vi hittar i flaggskeppet Nikon D4 och har en känslighet på ända upp till 204800 iso. Autofokusmodulen är samma som vi hittar i D610 och D600.

Men teknik i all ära – det finns saker som Nikon Df inte kan. En av dessa saker är att filma, något som jag kommer in på senare. Men totalt sett har Nikon valt in, valt bort, blandat samman, ändrat om, men ändå behållit några av godbitarna från då och nu, men frågan är hur bra mixen egentligen blir.

Klassisk Nikon-känsla

Kamerahuset är tillverkat i en magnesiumlegering som gör den både lätt och tålig. Faktiskt så var detta en av de saker som gjorde att det kändes annorlunda att plocka upp den, eftersomdfär mycket lättare än de äldre kamerorna med stålkonstruktion. Så hur mycket Nikon än satsat på känsla så infinner sig riktigt aldrig den där robusta tyngdkänslan.

Greppet är också något annorlunda, mot både då och nu. Det är mindre än exempelvis D800, men större än de äldre klassikerna jag tidigare nämnde. Det känns lite annorlunda, men ändå bra. Största nackdelen är om man gillar att vila med fingrarna i greppet och ha kameran hängande nedåt när man går – man får inte riktigt bra grepp för att känna sig säker på att inte tappa kameran.

Knappar och reglage är nog däremot det som vittnar om arvet från det riktigt analoga. Här hittar vi det utseende som Nikon haft sedan länge, främst med det framträdande slutartidshjulet på kamerans högra översida. Vill man inte använda detta reglage går det att ställa in reglaget på »1/3-step«, vilket öppnar upp för en mer vanlig justering av bländaren via tumhjulet. På vänstersidan hittar vi ett hjulreglage även för iso och exponeringskompensation. Reglagen går också i stil med med Fujifilms retrodesign, med mekaniska hjul som ändrar viktiga inställningar.

Jag själv är van vid äldre analoga Nikon-kameror, och kan absolut förstå tjusningen i att ha detta upplägg. Stundvis både fungerar det, och känns bra, men ibland blir det också lite instängt. Exempelvis blir det rätt så pilligt att justera exponeringskompensationen genom att trycka ned knappen ovanpå reglaget, och sedan rotera detta. Och en inställning för iso vet jag inte om det är det primära som jag vill ändra, och ha på ratt ovanpå kameran. Antagligen hade det blivit lättare att ha en programvalsratt där, men då hade ju stilen också blivit mer modern.

Knappen på dessa hjulreglage tycker jag också är lite ogenomtänkta. Tanken med denna spärrknapp är så klart att man inte av misstag ska kunna byta läge på denna, men varför inte ha en knapp som man trycker ned – och som håller sig nere – för att justera? Sedan får man trycka igen för att låsa. På så vis kan man få välja mellan snabbhet eller säkerhet.

Klassisk avtryckare

Också avtryckaren känns lite för klassiskt placerad. Anledningen är främst att den sitter högre upp, precis som på äldre Nikon-modeller, men det är egentligen ingenting som blir direkt bättre av detta, förutom kamerans look. Samma sak gäller egentligen också av- och på-reglaget, samt programvalsratten. Reglaget för pekfingret på kamerans framsida har en något annorlunda design, och känns också något annorlunda och inte helt precist för att justera inställningar med. Samma sak gäller Nikons strävan efter att följa de äldre formerna med de två funktionsknapparna som sitter långt ned på kamerans framsida. Nu är det ring- och lillfingret som får den naturliga platsen på dessa, men om knappen varit högre upp så hade man fått bättre placering och även stöd för själva greppet.

Övriga knappar på baksidan känns lite som ett arv från Nikon Coolpix A.

Retro i all ära, men än en gång känns det som om kameradesign tar över funktionen, vilket vi i och för sig också visste i och med denna kamera. Det handlar om nostalgi, former från förr, och en design som får oss att minnas våra tidigare dagar som unga fotografer.

Faktum är att denna känsla kan vara rätt viktig. Vissa anser att skillnaden är obefintlig mellan exempelvis analog och digital fotografering, medan andra anser att skillnaden är som natt och dag. Samma sak när det gäller hur kameran känns att hålla – ett långsamt och eftertänksamt arbetsflöde eller ett snabbt och mer effektivt sätt. Ingen kan säga att något är rätt eller fel, men det vi vet är att känslan inte är något att negligera.

Inte hela vägen

Men när det gäller den praktiska användningen så har Nikon valt att ta det lite lugnare. På insidan hittar vi sensorn från flaggskeppet Nikon D4, som alltså är det som drar mest hos kameran. De entusiaster som vill ha det bästa kan nu alltså få det bästa, förpackat i retrodesign. Men egentligen är det också där det stannar.

Däremot har Nikon Df möjlighet att köra med alla möjliga tidigare objektiv med f-bajonett. På kameran finns nämligen en ut- och invikbar klack, vilket gör att vi kan montera så kallade pre-ai-objektiv (pre-aperture indexing) som inte går att montera på kameror utan invikbar klack, då man kan förstöra bländaröverföringen. Viker man ned klacken får man bländaröverföring med ai-objektiv. Det här är fantastiskt bra för de som vill använda äldre objektiv för att få den där manuella känslan.

Men det som jag själv funderat över är varför Nikon inte gick hela vägen, och öppnade upp för möjligheten att utveckla konceptet ytterligare. Ett exempel på detta hade varit att ge möjligheten till så kallad konturförstärkning vid manuell fokusering, men detta hade så klart krävt en digital sökare, och då i viss mån dödat charmen (sökaren hos Nikon df är på 0,7x, alltså samma som i D4, D800 och D600). Kvar fanns då valet att släppa några nya passande mattskivor, och att flagga för att det enkelt går att byta denna för att lätt hitta ett sätta att fokusera manuellt som passar just dig. Tyvärr fick vi inte detta, vilket är riktigt tråkigt för de som vill vara riktigt retro – och manuella.

Skippar video

Intressant nog valde Nikon däremot att skippa filmfunktionen i nya Df. Varför, kan man fråga sig, men enligt Nikon själva var det för att det inte behövs i denna modell, och att helt enkelt få bort ett moment från kameran. Det här har mötts av två lite delade läger. Ett läger anser att det är en fördel då det blir färre grejer att tänka på, mindre reglage och inställningar, medan andra tycker att det är problematiskt med en så modern kamera som inte kan filma – när alla andra kameror kan det idag.

Personligen är jag mer inne på att det borde gå att filma, även om jag inte gör det mycket så är det något man vill ha tillgång till. Men visst, jag förstår faktiskt tanken med att exkludera funktionen, och det är upp till dig att bestämma om det är rätt eller fel väg att gå.

Flera teknikarv

Skärmen hos Nikon Df är på 3,2 tum och av bra kvalitet med en upplösning av 921 tusen bildpunkter. Vi känner igen den från Nikons övriga kameror i det högre segmentet. Här känner vi också igen autofokusmodulen från Nikon D610. Autofokusen fungerar mycket bra, och är säker och bra. I något dunkla miljöer klarar den sig också långt, och det ska mycket till innan den börjar leta fram och tillbaka. Skillnaden är däremot märkbar gentemot högre modeller som Nikon D4 och D800.

Men över lag så måste jag nog säga att jag upplever kameran som rapp, följsam och intressant i sin design. Där innanför finner vi också en del funktioner som är bra, exempelvis råkonverterare, perspektiv- och distorsionskontroll och snabbretusch, och känner igen hela menysystemet från Nikons övriga högre modeller.

Värt att nämna är också det nyproducerade Nikkor 50mm/1,8Gsom är byggt för att passa designen hos Nikon Df med bland annat en räfflad stålring i silverfärg runt objektivet. Optiskt är det precis likadant som det ordinarie 50mm/1,8G. Just därför tycker jag att det är synd att man inte justerat lite i fokusringen för att lättare kunna fokusera manuellt – den är rätt så trög, och går inte att likna vid manuell fokusering hos bättre, eller äldre, objektiv.

För den som vill se lite cool ut så har avtryckaren även gängor för att ansluta den klassiska trådutlösaren.

Bildkvalitet

Bildkvalitetsmässigt spelar Nikon Df högt upp i ligan. Anledningen är så klart den riktigt fina sensorn på 16 megapixel som vi även hittar i Nikon D4. Fotografering på höga iso-värden håller riktigt hög klass, och bildkvaliteten är riktigt, riktigt bra – en av de bästa i fullformatsklassen just nu.

Totalt presterar den snäppet bättre än Nikon D4, och i klass med Nikon D3s, och hamnar därmed i topp i våra mätningar.

Slutsats

Nikon Df delar helt klart massan av fotografer. Å ena sidan är den bra, å andra sidan är den sämre. Det hela handlar mycket om vad man är ute efter. Sensorn och designen är helt klart det man köper kameran för, och den känsla som det bidrar till. Det är också därför som den inte kommer passa alla. Letar du efter en arbetshäst så är Nikon df inget för dig, heller inte när det gäller film, eftersom kameran helt saknar detta.

Men letar du istället efter en nostalgikick, en coolt designad kamera, och att ta bilder med riktigt bra bildkvalitet så kolla in Df.