TEST: Panasonic LX5, Nikon P7000 och Canon G12

På 90-talet fanns det en mängd analoga kvalitetskompakter. De hade skarpa objektiv, manuella funktioner och gav samma bildkvalitet som en stor systemkamera.

Digitala kvalitetskompakter har mindre sensorer än systemkameror, undantagen har kommit först på senare tid och heter Leica X1 och Sigma DP2.

Canon etablerade sitt koncept för kvalitetskompakter redan år 2000 med Canon Powershot G1. Tanken var att göra en kompaktkamera med kontroller från EOS-kamerorna, vinkelbar sökare och blixtsko. Den senaste versionen heter Powershot G12 och är väldigt trogen urkonceptet. G12 och flera av dess föregångare har faktiskt fler rattar än en vanlig EOS-kamera. Detta har visat sig attrahera många äldre fotografer som är vana vid att fotografera med analog systemkamera, men som vill ha något mindre utan att förlora den fysiska kontrollen över hur kameran ställs in.

Ricoh var också tidiga med en kvalitetskompakt kallad GR Digital 2005. Den attraherade många proffs med ett smalt hus byggt i metall och genomtänkt hantering. På senare tid har Canon kompletterat G-serien med Powershot S90 och S95 som är mer kompakt än G12, men med ljusstarkare objektiv.

En annan kameraserie som flörtat med yrkesfotografer och avancerade hobbyfotografer är Panasonics LX-serie som såg dagens ljus med LX1 år 2005. Dagens LX5 är mycket lik LX1 med möjligheten att byta proportion på bilden med ett reglage på objektivet. Med tiden har en blixtsko och greppet blivit bättre för varje generation. I LX5 finns även möjligheten att ansluta en elektronisk sökare, samma som till systemkameran Panasonic GF1

Bäst skärm i P7000

Nikon har haft en del avancerade kompakter längre tillbaka i tiden, men nu kommer deras första riktiga kvalitetskompakt – P7000. De föregående modellerna P5000 och P6000 var inte så avancerade och fick ett ljumt mottagande på marknaden. Nu har Nikon i stort sett kopierat Canons P-koncept men kameran är aningen större och saknar vridbar skäm. I stället har den en stor 3-tumsskärm med hög upplösning på 920 000 bildpunkter. Canonskärmen är 2,8 tum stor med 460 000 bildpunkter. Panasonic LX5 är klart minst i trion men bjuder ändå på en 3-tumsskärm med 460 000 bildpunkter.

Nikon har den bästa skärmen och tecknar en skarp bild som stämmer väl överens med bildfilen. Panasonicskärmen upplevs lite kontrastfattig men är fullt godkänd. Den har proportionen 3:2 till skillnad från Nikon som har 4:3.

Panasonic inbjuder med sitt reglage på objektivet till att man använder olika proportioner. Dessutom är sensorn större än den slutliga bildfilen vilket gör att man får med mer horisontalt med 16:9 än övriga lägen och omvänt med 4:3. Därmed skiljer inte mängden pixlar så mycket när man byter proportion.

Canon har också infört en mängd proportioner, men de finns gömda under funktionsknappen. Till skillnad mot Panasonic LX5 är alla alternativa proportioner beskurna varianter av 4:3-läget. Canons skärm är sämst i gänget. Mörka och ljusa toner visas utan teckning trots att det finns teckning i bildfilen. Troligen är det inget fel på själva skärmen utan Canon har vridit upp kontrasten på ett osmart sätt.

Autofokusen allt snabbare

Fokuseringen var länge ett stort aber hos digitala kompaktkameror. Snabbare processorer och smartare programmering har fått upp hastigheten avsevärt och i dagsljus är kamerorna lika snabba som många systemkameror, åtminstone i vidvinkelläge. I teleläge tar det lite längre tid. Det gör det också om vi går inomhus med Nikon P7000 som tappar mer i autofokushastighet i sämre ljus än konkurrenterna. Bäst i alla lägen är Panasonic.

Själva fördröjningen i kamerorna mellan avtryck och när bilden tas är mycket kort om autofokusen redan är ställd. Vi mäter upp cirka 0,1 sekund för Nikon P7000 och Panasonic LX5 medan Canon G12 tar 0,2 sekund på sig. Att Canon är försumbart långsammare beror knappast på en långsammare processor.

Nikon P7000 har också en snabb processor som möjliggör blixtsnabb distorsionskontroll som rätar upp linjerna. Vi saknar motsvarande funktion hos Canon och Panasonic.

Känslan skiljer

Nikon P7000 är störst i gänget. Det ger ett bra grepp om kameran om man vill ansluta en större blixt och knapparna blir bra separerade. Panasonic LX5 är elegantare och slinker lättare ner i fickan. Det kan bli lite pilligt med de små knapparna på baksidan trots att Panasonic rensat bort en del reglage jämfört med Nikon och Canon.

Nikon har gjort en innovativ funktionsknapp som kräver lite tillvänjning. Först trycker man på knappen mitt i ratten. En diod tänds då intill som markerar att ratten är aktiv. Sedan vrider man ratten till den funktion man vill ändra med inmatningsrattarna. Ratten fungerar bra när man väl lärt sig den, men troligen kommer en del aldrig att lära sig hur ratten fungerar.

Panasonics kompakta metallhus ger den högsta kvalitetskänslan följt av Canon G12 med sina robusta rattar. Nikon P7000 känns egentligen inte plastig förutom när det gäller objektiv, men kommer ändå sist när det gäller kvalitetskänsla.

Canon och Nikon bjuder på optiska genomsiktssökare med zoomfunktion. De tilltalar en del äldre fotografer eftersom man då slipper att fokusera ögat på nära håll för att se skärmsökaren. Tyvärr är genomsiktssökarna små (Nikons är minst) och stämmer sådär överens med vad som fastnar på bilden. Till Panasonic finns både elektronisk och optisk sökare som är enklare att använda, men de kostar en del.

Alla kamerorna ger möjlighet att ansluta blixt, men i sanningens namn känns det konstigt att ansluta en stor blixt som är större än kameran, även om de ger bra bilder. Vid blixtfotografering ger Canon G12 inte blixtautomatik i M-läge till skillnad mot Canons EOS-kameror. Kanske vill Canon ge fotografen en möjlighet att styra alla parametrar helt manuellt, men det går ju ändå om man använder en lös blixt som 430EX II eller 580EX II.

Jämn bildkvalitet

Alla tre kamerorna har en CCD-sensor på 10 megapixel effektivt. Bildkvaliteten är mycket lik hos alla tre kamerorna, men Pansonic LX5 har ett ess i rockärmen. LX5 har betydligt högre ljusstyrka än konkurrenterna.

I vidvinkelläget är ljusstyrkan 2,0 mot 2,8 hos Canon och Nikon. I teleläge har LX5 ljusstyrka 3,3 vilket är mycket imponerande. Canon G12 har liksom LX5 fem gånger optiskt zoomomfång, men ljusstyrkan i teleläge är blott 4,5 – ett drygt steg sämre än LX5. Nikon P7000 har sju gångers zoomomfång och ljusstyrka 2,8 till 5,6.

Panasonic LX5 kan alltså i alla lägen nyttja minst ett stegs högre ljusstyrka och därmed använda ett stegs lägre ISO-tal.

Om vi jämför kamerorna vid samma exponeringsinställning är skillnaderna små, men vi måste ändå ranka Nikon P7000 som bäst följd av Canon G12 som tvåa och Panasonic LX5 på tredje plats. Men glöm då inte att LX5 kan använda lägre ISO i samma situaton.

Skillnaderna består i att Nikon P7000 har minst färgbrus trots att den klarar av att återge detaljer lika bra som övriga. Nikon skärper dessutom upp sina JPG-bilder utan att fula konturer uppstår.

Canon ger nästan lika bra bilder som Nikon, men med aningen tydligare färgbrus och lite mer detaljförlust. Panasonic LX5 bevarar detaljer bra, men smetar ut bruset på jämna ytor och har kvar en del färgskiftningar.

Nikon P7000 ger i stort sett ingen kromatisk aberration (blålila konturer). Vi vet inte om Nikon jobbat bort detta i mjukvaran. Hos Canon G12 och Panasonic LX5 kan man urskilja kromatisk aberration i extrema motiv, men de får ändå sägas vara bra.

Slutsats

Canon G12, Nikon P7000 och Panasonic LX5 är alla tre mycket bra kompaktkameror och vi kan inte säga vilken som är bäst. Nikon P7000 ger snyggast bildfiler, men skillnaderna är små och Panasonic LX5 kan hela tiden använda ett stegs lägre ISO.

Canon G12 och Nikon P7000 passar båda utmärkt till dem som vill ha en kompetent kompakt med rejäla reglage. Det blir snarare ett val efter märkestillhörighet.

Panasonic LX5 särskiljer sig mer och är den kamera som imponerar mest på oss genom sitt kompakta och ljusstarka objektiv.

När de objektiva skillnaderna är små får den subjektiva smaken fälla avgörandet.