Tre mellanformatare i stort fälttest

Till nyligen var digitalt mellanformat inget som en hobbyfotograf ens övervägde. I dag ligger de billigaste modellerna kring 120 000 kronor inklusive moms och med normalobjektiv.

Vill man komma ännu billigare undan finns det fabriksrenoverade kameror och uppgraderade bakstycken. För den som är ute efter bildkvalitet i toppklass kan mellanformat vara värt att överväga.

Det är inte bara priset som hindrat hobby- och yrkesfotografer från att välja en digital mellanformatskamera. Dagens digitala småbildskameror som Canon eos 5d Mark ii och Nikon d700 producerar bilder med en kvalitet som mycket väl konkurrerar med 6x4,5-dior.

Men motsvarande utveckling har skett inom mellanformatet. Nu ger mellanformatarna storformatskvalitet.

Sensorerna i de billigaste mellanformatskamerorna är nästa dubbelt så stora som småbildsformatet. Det börjar också komma fullstora sensorer i den klassiska mellanformatsstorleken 6x4,5 cm.

Här kan vi snacka om fullformat, 2,5 gånger större än en så kallad fullformatssensor. Att snacka om fullformat blir lätt rörigt så därför håller vi oss till de klassiska begreppen småbild och mellanformat.

Två av kamerorna i testet, Hasselblad h3d och Phase One 645 af (Mamiya afd iii) bygger på det analoga 645-formatet. Sinar Hy6 har sina rötter i 6x6-kameran Rolleiflex 6008. Det gör kameran större, men den får också möjlighet att rotera bakstycket. Detta är ett stort plus vid stativfotografering. Och då spelar inte storleken så stor roll.

Hedra den som hedras bör heter det. Sinar är inte först med roterbara bakstycken. Mamiya rz67 hade denna finess liksom en del storformatskameror. Sinar gör helt rätt som kopierar.

Långsammare och klumpigare

Precis som förr är priset för större format och högre kvalitet större kameror och högre vikt. De har visserligen autofokus, men något under av snabbhet finns inte hos någon av kamerorna i tester. Autofokusen går bet på en del motiv som en småbildskamera skulle klara galant.

Att autofokusen inte är bättre beror förutom på den klumpigare optiken även på att tillverkarna inte prioriterat autofokusen så högt. Hos mellanformatare är autofokus ett hjälpmedel och inte en livsnödvändighet som på mindre kameror. Många fotografer ställer säkert in manuellt för att känna att de har full kontroll.

Hos Hasselblad och Sinar går det utmärkt att direkt ta manuell kontroll över fokuseringen utan att behöva ändra några inställningar. Hos Phase One måste man slå om till manuellfokusering för att inte fokusmotorn ska göra motstånd.

Till testet lånade vi in liknande bakstycken på 30-31 megapixel och normaloptik (80mm/2,8) för att få så lika uppsättningar som möjligt. Denna kombination är det billigaste insteget om man vill ha en ny mellanformatarer.

Av de tre objektiven låter Phase One/Mamiya-optiken klart mest. De saknar också centralslutare i sina objektiv. Sinar har centralslutare med 1/1000 sekund som snabbast och Hasselblad 1/800 sekund.

Fördelen med centralslutare är att man då kan få synkronisering med blixt på alla slutartider. Med Phase One blir den snabbaste synktiden 1/125 sekund. Detta används bland annat vid modefotografering utomhus för att kunna använda större bländaröppningar som ger ett kortare skärpedjup.

Det framgångsrika digitalfotoföretaget Phase One har nyligen köpt majoriteten i Mamiya och kommer att satsa för att kamerorna och optiken ska klara konkurrensen. Nyligen presenterade Mamiya prototypen 645 df som ska efterträda 645 af senare i år. Kameran får 30 procent snabbare autofokus, ingen slutarfördröjning, vertikalgrepp och bättre integration med bakstycket.

Samtidigt kommer flera nya objektiv. I år introduceras tre nya objektiv som alla kommer att få centralslutare. Brännvidderna är 55, 80 och 150 millimeter.

Mamiyas egna bakstycken kommer att försvinna. Alla kameror kommer att säljas med bakstycken från Phase One.

Dåliga skärmar

Av de tre testade kamerorna har Phase One minst skärm på blott 2,2 tum. Även om de övriga skärmarna är större håller inga skärmar samma klass som skärmarna på Canons och Nikons nya systemkameror.

Någon större skärm är inte att räkna med i nästa generation bakstycken från Phase One. De prioriterar skärmar som inte avger någon värme för att inte påverka bildkvaliteten. En varm sensor genererar mer brus. Phase Ones underleverantör har ännu inte lyckats göra en större skärm som inte avger värme.

Bäst skärm av de tre har Sinar. Bilden och menyn på skärmen roteras dessutom när bakstycket vänds.

De dåliga skärmarna gör att man kan tro att en bild är sämre tekniskt än den egentligen är. Tomomfånget på skärmarna är begränsat så det kan lätt se ut som att det saknas teckning i delar av bilden.

Många mellanformatsfotografer jobbar med sina kameror uppkopplade med firewirekabel till en dator för att direkt kunna kontrollera bilderna på en datorskärm. Detta arbetssätt fungerar bra under kontrollerade fotoförhållanden men för landskapsfotografen blir det till att lita på sin exponeringsmätare precis som på filmtiden.

Hantering

När det gäller hanteringen av bakstyckena är Phase Ones mest intuitiv och lättast att lära sig. Hasselblad har en egen logik som är enkel när man lärt sig deras tänk. Sinar har en roter- och tryckbar kula som styr bakstycket. Jag hann aldrig bli vän med kulan. Menyerna är enkla att förstå hos Sinar.

Inte heller kamerorna är lika enkla att hantera som en ordinär systemkamera av småbildsmodell. Detta har Leica tagit fasta på och till sommaren ska de börja leverera sitt nya mellanformatssystem S som mer liknar en småbildskamera i hanteringen. S-systemet ska vara snabbare i autofokus och bildfrekvens än de tre systemen i detta test.

Phase One ligger bäst i min hand och ger ett robust intryck till skillnad mot Hasselblad som gnisslar och gnekar när jag hanterar kameran. Däremot har Phase One ett plastigt avtryck som känns billigt. Rejälast är Sinar, men också tyngst och störst.

Hasselblad och Phase One är båda lite pilliga att hantera med löjligt små knappar. Hasselblad vinner dock på ett bättre integrerat system som gör fotograferingen smidigare. Den lilla skärmen på handgreppet ger den viktigaste informationen och det går mycket snabbare att göra ändringar av exempelvis iso hos Hasselblad.

Hasselblad är mitt val utanför studion. Det är den smidigaste handhållna kameran.

För den som jobbar mycket med stativ är Sinar ett smart val med sitt roterbara bakstycke. Oavsett om man fotograferar på frihand eller på stativ är Sinar enklast och snabbast att ändra kamerans inställningar av autofokus, ljusmätning och exponeringsmetod. Det finns lägen som går att förprogrammera så man vrider snabbt om kameran från exempelvis manuell exponering till programautomatik utan att behöva ta kameran från ögat. Det finns också knappar så att man kan autofokusera även om kameran är inställd på manuell fokus. Det märks att Sinar tänkt till.

Till skillnad mot de andra två saknar Sinar iso 1600 och kameran har också mörkast sökarskiva.

Störst sökarbild ger Hasselblad med råge. Att fotografera porträtt med h3d är en häftig upplevelse. Kontakten med modellen blir intensiv.

Den stora sökarbilden har tillkommit på bekostnad av att linjerna inte återges helt raka i sökaren. Jag upplevde inte detta som störande. Samma fenomen uppvisar Canon eos 1Ds Mark iii, antagligen för att ge en stor sökarbild som ska flirta med mellanformatskunderna.

För den som bryr sig om ljudet låter Phase One minst. Hasselblad låter något mer och Sinar klart mest. Sinarljudet är inte oangenämt och för oss som fotograferat med gamla Hasselbladare låter ljudet nostalgiskt bekant, bloff-bloff.

Programvaran viktig

Det är råformat som gäller med kamerorna utom för Sinar som har en inbyggd processor för råkonvertering i sitt bakstycke. Det är ändå att rekommendera att fotografera i råformat för att få ut maximal kvalitet.

Programvaran är därför en viktig del av kamerasystemet och arbetsflödet. När Hasselblad introducerade h3d-serien valde de att bara tillåta sina egna bakstycken till kameran. Några sådana begränsningar har inte Sinar och Phase One. Med Hasselblads programvara korrigeras optiska fel som distorsion och kromatisk aberration. Information om hur Hasselblads objektiv presterar vid avstånd och bländare ligger i en databas i programmet.

Även de andra tillverkarna har satsat på att lägga in liknanade information i sina program och använder du ditt Phase One-bakstycke på en Hasselblad h2 kan du ändå få optikkorrigering. Databasen i programmet CaptureOne innehåller inte bara information om Mamiyas optik.

Det märks att Phase One utvecklat sitt program CaptureOne under många år och säljer det som en fristående programvara. Programmet är mer avancerat än de övriga tillverkarnas programvara och ändå är det enklast och snyggast.

Hasselblads programvara är mycket tungdrivet och kräver helst Apples senaste värstingdatorer. Min halvårsgamla Apple MacBook Pro är minimikrav även om det står att det även går att använda något svagare datorer i nödfall.

Bildkvalitet

Mellanformatskamerorna är ett rejält steg uppåt i bildkvalitet jämfört med småbildskameror. Detta beror på flera faktorer. Lågpassfiltren är inte så kraftiga vilket tillsammans med många pixlar ger en mycket hög upplösning. En förutsättning är naturligtvis bra objektiv. Alla märken håller genomgende mycket hög optisk klass.

Den som väljer mellanformat jobbat ofta under kontrollerade former vid låga iso, men det kan vara tryggt att bra bildkvaliet vid högre iso i beredskap. Hasselblad är bäst på att hålla nere bruset och vi ser knappt skillnad på iso 100 och iso 1600. Imponerande!

Phase One gör nästan lika bra jobb med bruset. Det är bara hos Sinar vi upplever lite brus, men det är inte störande och den höga upplösningen ger en låg förstoringsgrad. Det krävs stora utskrifter för att bruset ska synas.

Det dynamiska omfånget är stort och bra, men klassar inte ut småbildskameror eftersom pixlarna är fler.

Slutsats

Det går inte att kora en vinnare i detta test. Hur och vad man fotograferar spelar in i valet liksom tycke och smak. Bildkvaliteten var enastående hos alla märken på lägre iso. I grova drag har Phase One bäst programvara men har lite att jobba på för att kameran ska bli smidigare att jobba med. Hasselblad är valet för den rörlige fotografen. Men program­varan är för tungdriven och kamesrans kvalitetskänsla är inte på topp. Sinar är stativfotografens favorit, men lite för tung och stor för mode- och landskapsfotografen.