Leica Q – Modern och klassisk

Leica Q typ 116 är en speciell kamera. Den är en kombination av Leicas klassiska och traditionstyngda kameradesign och moderna funktioner. En kombination som faktiskt fungerar väldigt bra. När vi testade Leicas senaste nya system T, var vi lite besvikna på själva kameran även om själva byggkvaliteten var riktigt bra. I Q gifter sig det moderna och det klassiska på ett bättre sätt.

Sensorn är, som nämndes i de inledande orden, en fullformatssensor med upplösningen 24 megapixlar. På kamerans baksida sitter en touchskärm på tre tum med en upplösning på 1,04 miljoner bildpunkter. Q har även en elektronisk sökare som, när Q lanserades, var en av de högst upplösta elektroniska sökarna på marknaden med sina 3,86 megapixlar.

Prisvärt objektiv

Tittar man på Leicas objektivutbud i den här brännvidden och med den här ljusstyrkan så ser man att de kostar en skaplig slant. Objektivet som sitter monterat på Q har en brännvidd på 28 millimeter och en största bländare på f/1,7. Hela kameran kostar 39500 kronor, vilket är väldigt mycket pengar för en kompaktkamera. Men ser man till kostnaden för Leicas övriga objektiv blir Q en förhålladevis billig kamera. Inte billig ur ett kameraperspektiv, men ur ett Leicaperspektiv. Här får du dessutom ett objektiv som har bildstabilisering, bara en sån sak. Sony RX1 som är en av, om inte den enda, konkurrenten i samma klass kostar ungefär 10000 kronor mindre än Leican.

Sparsmakad design

Leica har en lång tradition av att göra kameror av hög kalitet och med en hög prislapp. Men de är gjorda i Tyskland med tysk precision. En snabb blick på Q skulle kunna låta en tro att den var tillverkad för länge sedan. I alla fall om man inte tittar så noga på baksidan. Designen är vad man skulle kunna kalla tidlös. Att den här stilen fungerar syns ju tydligt på Fujifilms X-serie och Olympus OM-D. Skillnaden är att Leica har sett ut så här sedan 30-talet. På kamerans ovansida sitter ett slutartidshjul med möjlighet till A-läge. En avtryckare omringad av on/off-ratt som även används för att välja singelbildsläge eller serietagningsläge. Där sitter även ett inmatningshjul och en knapp med en röd liten plutt på som vi lärt oss känna igen som en filminspelningsknapp. Vänder vi på kameran och tittar på baksidan syns här dels den tre tum stora skärmen, men också fem små knappar till vänster om skärmen, dessa knappar är märkta med Play, Delete, FN, ISO och Meny. På andra sidan skärmen sitter en fyrvägsknapp med en rund knapp i mitten som används för att välja stillbilds- eller filmläge. Infälld högre upp på kameran sitter en liten rund knapp som används för att beskära bilden så att den motsvarar 35mm eller 50mm vilka är de två beskärningslägen man kan välja om man tycker att 28mm inte räcker. Väljer man någon av beskärningarna så dyker en vit ram upp i sökaren för att visa vad som kommer med i bilden. Knapparna är väldigt diskreta men ändå lätta att trycka på så länge man slipper ha handskar på sig, då blir de lite för platta.

Stadig i handen

Att säga att Leica Q ligger stadigt i handen är lite kluvet. Den har egentligen inget riktigt grepp och det enda som hjälper din hand att hålla kameran är en urgröpning på baksidan. Det här är väl kanske en av nackdelarna med den klassiska designen. Kameran är visserligen ganska stor så det är inga problem att greppa den, men ett litet extra handgrepp på framsidan hade gjort den betydligt mer ergonomisk. Det är dock förvånande hur stor skillnad det lilla tumgreppet på baksidan gör för känslan. Även om kameran inte har världens bästa grepp, känns den riktigt rejäl. På sant Leicamanér är den byggd i metall, magnesium och aluminium för att vara noga. Själva kroppen är omsluten av någon form av mönstrat gummi/plast-material som ger bra friktion och en skön känsla. Går man vidare till objektivet råder det ingen brist på kvalitetskänsla här heller. Längs ut sitter, på klassiskt Leicamanér, en bländarring. Innanför den en fokuseringsring med en greppklack. Fokusringen skiftar skala när man vrider den innersta ringen på objektivet som ställer om det i makroläge.

Både fokusringen och bländarringen har ett A-läge. Skillnader är dock att bländarringen bara har ett extra trögt klickläge för att hålla ringen kvar i A-läget medan fokusringen har en ytterst anonym låsknapp på greppklacken. Så pass anonym att vare sig jag eller mina kollegor lade märke till den först. Den här låsningen hade man kunnat göra tydligare för enkelhetens skull. Båda ringarna är dock sköna att vrida och fokusringen är fint dämpad och utväxlingen gör det lätt att ställa skärpan manuellt. Om man nu inte vill använda autofokusen. Mer om det under nästa mellanrubrik.

Fokusering - bra för alla

Köper man en sån här kamera tänker jag mig att man antingen är en nitisk brukare av manuell fokus eller så är man inte det. För den första gruppen så är som nämndes ovan fokusringen riktigt bra. Men Leica har fattat det här med manuell fokusering i moderna kameror. När du börjar pilla på fokusringen förstoras bilden upp tre eller sex gånger och fokuspeaking hjälper dig att inse när skärpan ligger där den ska. Du kan till och med välja färg på fokuspeakingen, röd, grön, blå eller vit. Om du bara vill ha förstoringen eller fokuspeakingen går det också bra. Vill du inte ha någon av hjälpmedlen så kan du så klart välja det också om du vill ha en lite större utmaning. Autofokuseringen fungerar bra. Om man ska fatta sig kort. Men för att lägga ut texten lite så har man även här flera möjligheter. Du kan till exempel sätta fokuspunkt med fingret om du vill, antingen genom ett speciellt läge där du trycker på den punkt på skärmen där du vill att skärpan ska vara. I det “vanliga” läget kan du hålla fingret på fokuspunkten tills den lyser röd och sedan kan du dra den över skärmen. Fokuseringen är snabb vilket bidrar till den snabba känslan som en sån här kamera ger, att den dessutom kan sprätta iväg upp till tio bilder i sekunden gör inte saken sämre. Leica Q har, som många andra kameror idag, wifi. Tyvärr är den inte helt stabil och ganska svår att använda. Leica har själva erkänt att de har problem med den senaste uppgraderingen till Iphone, men vi hade problem även med olika androidtelefoner. Så om wifi är väldigt viktigt för dig skulle jag kanske ha svårt att i dagsläget rekommendera en Q. Leica jobbar dock kontinuerligt på att se till att mjukvaran fungerar som det är tänkt. Pekskärmen fungerar också väldigt bra. Visst, man hade kanske kunnat tänka sig att man skulle kunna använda den till mer. Till exempel styra olika snabbfunktioner på skärmen. Alla dessa funktioner gör att Leica Q känns väldigt modern samtidigt som den behåller Leicas traditioner.

Stolpe ut

Det finns dock några saker som vi gärna hade sett varit annorlunda på Q. Till exempel är det lite frustrerande att det bara finns en FN-knapp och man då får välja om man vill ha snabb tillgång till exponeringskompensation, vitbalans, scenläge, wifi, självutlösare och jpg/raw-inställning. Det hade varit trevligt om det gick att snabbt få fram både exponeringskompensation, vitbalansinställningar och wifi och inte tvingas välja mellan dem. Det här blir extra underligt i ljuset av att iso-inställningen får en egen knapp. När man beskär bilden hade det varit bra om bilden hade förstorats upp till det aktuella utsnittet istället för att man bara får upp ramen. Tittar man i sökaren vid beskärningen som motsvarar 50mm är det gränsfall till svårt att hålla koll på vad som kommer med i bilden. Sökaren är för övrigt väldigt trevlig men hade gärna fått vara lite större. Det hade ökat på den lyxiga känslan.

Objektivet i Q har som bekant en fast brännvidd på 28 milimeter. Men Leica har lagt till möjligheten att beskära bilden så att den motsvarar 35 eller 50 milimeter. Då får man en upplösning på 15 respektive 8 megapixlar. Tittar man på dessa bilder blir detaljrikedomen givetvis något lägre, men de håller fortfarande bra kvalitet. I jämförelse med en “vanlig” DSLR, i det här fallet en Nikon D750 klarar sig Leica Q bra på höga iso. Där är det ingen större skillnad mellan de två kamerorna. Däremot när det kommer till det dynamiska omfånget så visar sig Leican vara ungefär ett steg sämre. Men den bör kanske egentligen jämföras med en närmare konkurrent så vi tittade även på hur den stod sig mot Sony RX1R. Sonykameran visade sig vara väldigt lik Nikon D750 vad gäller bildkvalitet. Vilket i sin tur gjorde att den även var väldigt lik Leica Q. En annan jämförelse är objektiven på Sonyn respektive Leican, här ser vi inte heller några direkta skillnader. Inte några som är avgörande för fotograferingen i alla fall. De båda har tveklöst bra bildkvalitet och levererar riktigt bra bilder.

Sammanfattning

Det är svårt att inte ha en åsikt om Leica Q. Ja, den kostar mycket pengar för att vara en kompaktkamera med fast brännvidd. Men du får en småbildssensor och Leicakvalitet för en hög med pengar som är mindre än vad många andra av deras produkter kostar. Jämför man med till exempel en M9 med ett liknande objektiv så kostar det mycket mer. Står man och väljer mellan Sony RX1R och en Leica Q har man inte ett helt lätt val. Det handlar snarare om vad man föredrar. Sonyns mer moderna utseende och stuk eller Leicans klassiska design och gedigna byggkvalitet. Men det är ingen tvekan om att Lecia Q är en bra och trevlig kamera, om än med några nackdelar.