Den gröna hulken från Sigma

I dag har Sigma det överlägset största och tyngsta objektiv som går att köpa på den normala fotomarknaden. Canon och Nikon har båda haft objektiv runt 16 kilo. Canons 1200/5,6 fanns i FD-fattning i några exemplar för utlåning och 1993 började objektivet säljas med EF-fattning för runt miljonen.

Nikons motsvarande jätte Nikkor 1200-1700mm/5,6-8 P IF ED har manuell fokusering och kan möjligen tillverkas på beställning om man har en miljon att lägga upp.

Även andra märken som Pentax har haft monstergluggar i sortimentet. Det fanns en 800/4 för mellanformatskameran Pentax 67 som vägde 17,7 kilo.

Sigma 200-500/2,8 EX APO DG är förhållandevis billig i sammanhanget. Riktpriset är blott 200 000 kronor, men trots detta har inte ett enda exemplar sålts i Sverige. Men Juha Tegelholt, Sigmaansvarig på Tura Scandinavia, är inte missnöjd för det. Anledningen är att objektivets främsta syfte är att väcka uppmärksamhet på fotomässor. Och det är dagen innan Fotomässan i Stockholm vi får prova objektivet. Sigma har nämligen inte så många exemplar i Europa.

Varför Sigma kommit på att göra just en 200-500/2,8 kan jag bara spekulera i. Kanske vill Sigma bräcka Canons och Nikons 400/2,8:or med en 500/2,8. Eller så finns det någon som gjort en större beställning av just ett sådant objektiv. Det finns flera exempel där någon myndighet gjort en specialbeställning av ett antal extrema objektiv. Beställningen betalar utvecklingskostnaden och sedan kan tillverkaren göra ett antal extra objektiv att sälja och ha på mässor. Nikon 300/2 på 7,5 kilo lär ha beställts av israeliska underrättelsetjänsten Mossad och 1200-1700/5,6-8 sägs också vara ett beställningsjobb.

Jag kan se en nytta med att tillverka ett 1200 millimetersobjektiv med ljusstyrka 5,6 så att autofokusen fungerar. Men vem kan vilja ha ett 200-500/2,8? Särskilt när det finns 400/2,8 till halva priset och blott 3,5 kilos vikt.

En del säger att man ska se objektivet som ett 400-1000/5,6 eftersom det medföljer en 2X-konverter. Men jag tycker att det låter ännu konstigare. Sigma har ju ett 300-800/5,6 som borde räcka gott och väl.

Utan att finna svaret har jag tagit mig an att prova Sigmas gröna Hulk. Som jämförelse har jag använt två i sammanhanget betydligt mer sansade objektiv. Sigmas supertelezoom 300-800/5,6 och Canons erkänt knivskarpa EF 500/4L IS. Tanken var att ta med objektiven ut i den klara vinterluften för att se hur bra autofokusen och skärpan är, men snön vräker ner.

Sigma får mycket uppmärksamhet för sin 200-500/2,8, precis som syftet antagligen är. Deras 300-800/5,6 får däremot mindre uppmärksamhet, något som sportfotografen K-G Z Fougstedt beklagar sig över. Han har två stycken.

– Jag tycker att objektivet är perfekt till fotboll. Skärpan är inte riktigt lika bra som hos Nikons fasta telen, men å andra sidan slipper jag beskära bilderna och vinner på det. Nikon 200-400/4 är lite för kort med en fullformatare, säger K-G Z Fougstedt.

När man tänker på det så borde zoomar vara en självklarhet vid sportfoto eftersom idrottarna oftast rör på sig. Med ett fast objektiv kan utsnittet bara vara perfekt på ett visst avstånd.

Med reservation för den begränsning det innebär att fotografera inne på en fotomässa så verkar det stämma att 300-800-zoomen inte ger samma knallskärpa som exempelvis Canons 500/4. Men då har det inte suttit någon skärpesänkande telekonverter på Canon-objektivet.

Även för fågelfotografer kan ett 300-800/5,6 passa. Det kostar betydligt mindre än Canons 800/5,6, men saknar bildstabilisering. För sportfoto gör det inte så mycket eftersom slutartiderna ändå är så snabba, men för sittande fågel kan det vara bra att kunna ta ner iso:t genom att använda längre tider.

200-500/2,8 saknar också bildstabilisering, men har desto mer massa som dämpar vibrationer. Någon invänder kanske att man ändå inte kan använda bildstabilisering med stativ, men det gällde för de första generationerna. Moderna supertelen har stor nytta av stabiliseringen och gör att man kan fotografera på längre tider utan dubbla stativ. Effekten är mycket tydlig hos Canons 800/5,6 som jag har provat tidigare i den här serien.

Det gröna Sigma monstret tycks ha något krispigare skärpa än 300-800-zoomen. Även med 2x-telekonverter är skärpan bra även om en liten tendens till luddighet kan skönjas.

Autofokusen är naturligtvis inte blixtsnabb eftersom linselementen väger en del, men jag tyckte inte att autofokusen var alltför seg. Objektivet används troligen mer för övervakning än sport och då räcker hastigheten säkert till.

Värre är det med zoomhastigheten. En inbyggd motor sköter zoomningen, men det går ändå enormt långsamt. Men i jämförelse med att behöva byta kamera för att ändra utsnittet är det kanske snabbare ändå.

Om du funderar på att köpa ett Sigma 200-500/2,8 så ska göra plats för ett rejält stativ med ett kraftigt videohuvud i budgeten. Det är ett måste för att kunna manövrera monstret.