Panasonic TZ80 & TZ100 – mesta möjliga fickformat

När det var dags för den årliga uppdateringen av TZ-serien tänkte Panasonic till och lanserade inte bara en uppföljare till TZ70 utan släppte även den helt nya kameran TZ100. Ny så tillvida att den har en större sensor och därmed ett annat objektiv. I övrigt är det mesta likt TZ70 och TZ80. Det är dock enbart positivt eftersom det innebär att kameran är väl genomarbetad.

Den större sensorn i TZ100 är helt rätt i tiden. Den krävs för att bildkvaliteten ska bli bättre än vad man får idag med en bra mobiltelefon. Det gäller för kameratillverkarna att inte bara konkurrera med zoomomfång och hanterbarhet. Det är en naturlig gissning att den som är så pass intresserad av fotografering att den känner att det inte räcker med telefonen inte heller nöjer sig med sensorstorleken i TZ80. Annars är TZ80 en fin uppdatering av förra årets modell. Två av de saker jag nämner som brister i mitt test av TZ70 har åtgärdats. Det är dels att det nu vid bildgranskning går att växla bild i inzoomat läge, dels att man kan välja manuell exponering vid filmning. Att filmfunktionerna är förbättrade känns naturligt då TZ80 begåvats med filmning i 4K-upplösning.

4K-funktioner

Utöver vanlig filmning så har Panasonic några funktioner som utnyttjar att 4K-film är så högupplöst att den fungerar bra att ta stillbilder från. En av finesserna med dessa särskilda funktioner är att det går att välja vilken proportion bilden ska ha. Film blir alltid i 16:9-proportion medan man för stillbild kan välja mellan proportionerna 16:9, 3:2, 4:3 och 1:1. Med 4K-funktionerna filmar kameran helt enkelt i någon av dessa proportioner.

Även från film inspelad på vanligt sätt är det enkelt att spara stillbilder, men med den särskilda 4K-funktionen så får man ett gränssnitt som är mer anpassat just för att spara stillbilder. Därutöver finns det ett läge där man får med det som hände en sekund innan man väljer att spela in. Slutligen finns en funktion som spelar in ett ytterst annorlunda filmklipp, »4K-foto«. Det är en film på en dryg sekund där kameran fokuserat om mellan varje ruta. Detta för att man efteråt ska kunna välja vilken del i bilden som skärpan ska vara inställd på.

4K-filmningen och de speciella funktionerna är gemensamma för TZ80 och TZ100. Tyvärr beskärs bildvinkeln en del med båda kamerorna när man filmar med 4K. Det beror på att filmen plockas direkt från sensorns dimension utan omskalning. En bild från TZ100 har bredden 5472 pixlar medan film har bredden 3840. Det innebär att de motsvarande 25 mm vidvinkel kameran har bytts till dryga 35 mm vid 4K-filmning. På TZ80 är inte beskärningen lika kraftig – där blir 24 till knappa 31.

Om TZ80 haft kvar tolvmegapixelsensorn från TZ70 hade beskärningen blivit försumbart liten. Känns faktiskt som ett underligt val att gå upp till 18 megapixel, när nu objektivets skärpa på de längre telelägena inte är tillräckligt för att man ska dra nytta av den högre upplösningen. Panasonic FZ300 har sensorn med tolv megapixel och jag tycker kameran vinner på att den inte har någon beskärning vid 4K-filmning.

Något som inte är ändrat från TZ70 är programratten. Den är just lite för lätt att råka vrida på av misstag. På TZ100 har de tänkt till och gjort motståndet i ratten tydligt större. TZ100 har en exklusivare känsla i materialet med mer kall metallyta. Inte helt uppenbart att det är bättre, för TZ100 saknar de två gummerade grepp som finns på TZ80. Knapputformningen är även den något sämre på TZ100. De fyra knapparna kring menyknappen är onödigt släta och den extra knappen, namngiven »AF/EE-lock«, fungerar inte så bra som det den är tänkt att vara, det vill säga en smidigt åtkomlig knapp för tummen.

De två övriga fysiska skillnaderna mellan TZ80 och TZ100 är mer en fråga om smak och vad man föredrar. Tumhjul uppe eller nere och på/av-knapp med reglage eller knapp.

Det mesta i funktionsväg är som sagt gemensamt mellan kamerorna, men några inte helt betydelselösa saker har Panasonic valt att endast stoppa in i TZ100. Det är till exempel blixtsynk på andra ridån, egen utformning av snabbmenyn, råfilsframkallning och möjlighet att välja om den vid manuell exponering valda ljusheten ska visas hela tiden eller vid halvnertryck.

En sak som är lika oexklusiv på båda modellerna är sökarens storlek. Mindre än den är här kan den inte vara utan att bli helt oanvändbar. Som den är nu tycker jag dock att den fungerar. Visst skulle jag vilja ha en större sökare, men troligtvis skulle det göra kameran större och då är jag inte helt säker på vad jag föredrar. Hela poängen med de här två kamerorna är att de är så små som möjligt, annars kan man lika gärna välja en större och bättre kamera.

Bildkvalitet

Objektiven i båda kamerorna är utmärkta om man ser till zoomomfånget och och hur kompakta de är i infällt läge. På vidvinkelläget är skärpan imponerande även på TZ80, i alla fall i mitten. På teleläget ser det inte lika kul ut. TZ100 är som sig bör klart vassare. Den ger en renare bild med mindre överstrålning kring detaljer och mindre brusreducering.

Den lilla sensorn i TZ80 är ganska så brusig redan på lägsta ISO-känsligheten. För att inte förstärka det bruset mer än nödvändigt är utrymmet för högdagrar mindre i TZ80 än TZ100. Det blir alltså lättare utfrätt med TZ80.

Anpassningsbar

En förutsättning för att en kamera ska fungera precis som man själv vill är att den är anpassningsbar. Ett exempel på möjligheterna med Panasonics två TZ-modeller är hur jag väljer att använda exponeringskompensationen. Mitt önskemål är att ha den på tumhjulet och att den återställs när jag stänger av kameran. När jag väljer att tumhjulet ska styra den så hajar inte kameran att det inte finns något som heter exponeringskompensation vid manuell exponering. Därmed försvinner möjligheten att ställa in slutartiden med tumhjulet.

Lösningen finns i C-läget på programratten. Då kan tumhjulet ha sin standardfunktion på övriga lägen. Dessutom återställer sig C-läget (när kameran slås av) till mitt förvalda värde för exponeringskompensation (ingen kompensation). På det vanliga P-läget på programratten så kommer kameran ihåg exponeringskompensationen och det finns ingen inställning för om det ska kommas ihåg eller inte. Vilket inte heller behövs eftersom man istället använder C-läget.

Sammanfattning

När jag har testat kompaktkameror med stort zoomomfång har jag nästan alltid tyckt det varit roligt att kunna fånga bilder som jag inte brukar ta. I slutändan har jag ändå inte tyckt att kameran varit rätt för mig. Tills nu. Panasonic TZ100 har ovanligt många rätt.

Kravet för att även du ska tycka kameran är bra är att du prioriterar zoomomfång före ljusstyrka, och fickvänlighet framför en bra storlek på sökaren.

Kameran konkurrerar inte med priset utan det ligger ungefär på samma höga nivå som övriga tillverkares modeller med samma sensorstorlek. Det finns nu ett antal olika att välja på från Canon, Nikon och Sony, alla med med sina egna fördelar.

TZ80 hamnar i skuggan av TZ100. Priset, fem tusen kronor, blir i jämförelse med (idag) tre tusen för föregångaren TZ70 väl dyrt.

Det ska till att man tycker 4K-funktionerna i TZ80 är avgörande och att man dessutom inte tycker det är aktuellt att gå upp i pris för att få bildkvaliteten som finns i Panasonic TZ100.