Fujifilm GFX 100: Våra första intryck av monsterkameran

Ett riktigt monster till kamera – ja, det är nog min summering av nya GFX 100. Den har mycket som imponerar, och imponerar rejält, men också delar som kan utvecklas och bli ännu bättre. Men en av de häftiga delarna är så klart även upplösningen, som ger möjligheten att beskära bilderna och ändå ha kvar den höga upplösningen – något som jag visar exempel på längre ned i artikeln, och helt klart är värt att kolla in. Det är nämligen rätt häftigt.

Rent tekniskt är GFX 100 en riktigt avancerad pjäs: sensorn på 102 megapixlar är bakbelyst – den första bakbelysta sensorn i mellanformat – och har dessutom fått inbyggd bildstablisering. Bara där slår kameran på konkurrenternas fingrar, och då är det bara början på vad kameran kan prestera.

Fujifilm visar att de vill så mycket, de bevisar att de har stora ambitioner och att de samtidigt är villiga att utforska både sina egna gänser liksom sina användares krav. Hur de lyckas får vi se, men helt klart är att chanserna för GFX-systemet att gå en ljus framtid till mötes är ganska stor.

Kamera Bild har provat GFX 100 under en dag, och fått möjlighet att leta svar på både våra och er läsares frågor under den tid vi haft tillgång till kameran. Samtliga stora bilder nedan är tagna med GFX 100 och GF 63mm f/2,8 R WR.

Tre huvudområden

Kamera Bild var på plats på Fujifilms presskonferens Fujikina 2019 i Tokyo när de officiellt släppte GFX 100. Toshi Iida, chef över Fujifilms division för fotoprodukter, poängterade nyckelorden för hur Fujifilm tänkt: bildkvalitet, mobilitet och uthållighet är de tre områden de främst koncentrerat sig på.

För bildkvaliteten använder de sig av en bakbelyst mellanformatssensor på 102 megapixlar. Uppbyggnaden skiljer sig mot en icke-bakbelyst sensor genom bättre förmåga att ta upp ljus, samt förbättrad överföring genom kopparledningar som ger mindre brus och högre överföringshastigheter.

Toshi fortsätter förklara att mobiliteten sitter i möjligheten att ha snabb autofokus, bra sökare och inbyggd bildstabilisering. Dessa komponenter koordineras genom en quad-core processor som kan hantera data i 1 gigabit per sekund – det behövs då datamängderna som ska processas är så stora.

Också sökaren på 5,76 miljoner bildpunkter ger möjligheten till mobilitet, men kanske viktigast är den inbyggda bildstabiliseringen. Toshi berättar att detta också var den svåraste nöten att knäcka – en sensor med dubbla vikten av en i fullformat, eller småbildsformat, måste röra sig – samtidigt som toleransen för justering mot planet är endast 20 mikrometer – eller feljustering på högst 0,04 procent. Lutar sensorn utanför denna tolerans förlorar man upplösning.

Skämtsamt poängterar Toshi att GFX 100 faktiskt har två minneskortplatser, och påvisar kraven hos Fujifilm för det han menar tillhör uthålligheten, eller hållbarheten, och användningen. Här tar han även upp fördelarna med dubbla batterier, att kameran har tre skärmar och hur de redesignat de digitala kontrollerna som visas på skärmen, något som jag återkommer till.

Toshi Iida gör även ett försök att få fotovärlden att framöver benämna sensorerna i mellanformat för "storformat", något som han säger att Fujifilm själva från och med nu kommer att kommunicera utåt. Här ser jag ett problem då uttrycket "mellanformat" trots allt är etablerat, och har starkt fäste i framförallt Norden. Dessutom skulle så klart förvirringen bli än större nu när vi ändå lärt oss att en småbildssensor eller fullformatskamera har en mindre sensor än en sensor i mellanformat.

Problematiken blir ungefär samma som när tillverkare och medier klamrar sig fast vid att fortsätta använda det förvisso korrekta, men ej vedertagna uttrycket "spegelfri", i stället för spegellös. Det folk säger är det folk förstår, helt enkelt.

Stor, större, störst?

Bara en första anblick på kameran får mig att fundera till. Kameran är stor, riktigt riktigt stor, men jag inser också att dessa tankar kommer från att jag oundvikligt placerar kameran i samma fack som klassiska DSLR-kameror. Är det bra eller dåligt? Gällande mobiliteten så är det mycket bra, en kamera med småbildssensor är mycket mer flexibel än en, låt oss säga, "klassisk" mellanformatskamera.

Kanske är det också därför som det blir så lätt att kalla den ett monster, trots att den på ett vis är mycket mer användarvänlig än om den klätts i ett skal som växer på både bredden och längden. På sätt och vis är det också därför imponerande att hålla i ett block av teknik som kan prestera helt enorma bilder, samtidigt som det går att bära den på magen. Jag monterar på objektivet GF 63mm f/2,8 R WR, motsvarande ett normalobjektiv på runt 50mm, och konstaterar att kombinationen ändå är rätt trevlig.

Men den känns ändå stor, framförallt till utseendet. Och tyngden på 1,2 kilo för endast kamerahuset är heller inte någon lättviktare. Men även här kan man jämföra med ett fullstort kamerahus som exempelvis Canon 1D X Mk II, vars kamerahus faktiskt väger mer med sina 1,3 kilo.

Kantig design

GFX 100 är skapad i en magnesiumlegering, och det är också detta som gör att vikten kan hållas nere en del. Designen drar åt det futuristiska hållet, och även om Fujifilm håller sig åt det kantiga hållet i sin kameradesign så känns linjerna än mer markerade i GFX 100 med sin matta titantonade färg.

Enligt kameradesignern Masazumi Imai, som designat kamerorna genom X-serien och även GFX 100, har han försökt tänka vad som är den största styrkan hos denna kamera. Hans svar var "100 megapixel handhållet", och det är detta som han försöker avspegla i designen med en helt ny, solid formfaktor. Och där är så klart det integrerade vertigalgreppen med som en del av både funktionen och formen.

Men greppets känsla är inte så kantigt som det ser ut att vara. Att hålla i kameran i det primära greppet känns i det närmaste som att hålla i en fullstor proffskamera som Nikon D5, om möjligt med något kantigare design. Greppet är riktigt bra, och till stor och viktig hjälp går man den hårt markerade utbuktnaden på baksidan som ger stöd åt tummen.

Också knapparna på baksidan ligger nåbara för höger hands tumme som en cikelbåge, och ger snabb åtkomst för att göra justeringar. Reglage och knappars placering är genomtänkta på många vis, med perfekt avstånd till den välanvända AF-ON-knappen för tummen, eller att skifta mellan fokuslägena.På baksidan finns också en joystick som man använder till många saker, och som ersätter multiknappsatsen.

Vertikal fotografering ger ungefär samma upplevelse, med samma upplägg, bra greppkänsla och dessutom samma knappmöjlighet för pekfingerknappen på kamerans framsida.

Knappar och reglage har totalt sett en riktigt bra känsla, bra placering och gör sitt jobb. Bra gjort, Fujifilm!

Tre skärmar

Totalt har kameran tre skärmar, en på ovansidan på 1,8 tum (4:3-format med 303x230 pixlar) som har fått ett helt nytt grafiskt gränssnitt. Det finns även ytterligare en på baksidan, på 2,05 tum med bildförhållande 4:1 och upplösningen 256x64 bildpunkter.

Denna mindre skärm är ett intressant tillskott. Här kan man se inställningarna på kameran samtidigt som man har en annan vy på den stora huvudskärmen, vilket snabbt ger information som kan vara viktig att hålla koll på. Skärmen går att ställa in på flera vis, och här ovan syns exemplet med att visa bländare, slutartid, ISO, exponering, vitbalansinställning med flera. Ordningen och placeringen går att ställa in, och här visar Fujifilm att man också tänkt vidare något – oftast brukar nya funktioner ofta ge grunden i funktionaliteten, men i detta fall har de gjort statusskärmen riktigt anpassningsbar.

Ett annat exempel som bevis på detta är att det också går att justera visningen till att presentera ett histogram under fotografering. Detta är otroligt smart, riktigt användbart och helt klart ett bra tillägg i funktionaliteten för en proffskamera.

Också genast kom jag på ett förbättringsområde för funktionen, något som jag också förmedlat till Fujifilm. Funktionen med statusskärmen är så pass bra att jag tycker att denna också borde fungera tillsammans med bildinformationen när man visar bilder man redan tagit – på så vis skulle man kunna hålla huvudskärmen ren från grafik och data för att låta denna endast visa bilden, samtidigt som man kan välja att då se information om bilden eller dess histogram, på den nedre, mindre statusskärmen.

Funktionen borde vara lätt att utveckla till en kommande firmware, med valmöjligheten att ställa in för både visning och fotografering. Kanske hittar vi den funktionen framöver, kanske inte. Men nog skulle det vara användbart.

På den övre skärmen – som alltså inte är en pekskärm – har Fujifilm även skapat ett visuellt intryck av analoga reglage, allt för att få till känslan i hur man tar till sig informationen. Kameran har ju inga sådana reglage, och här har nog Fujifilm försökt hitta ett läge där man får med dessa delar utan att egentligen skapa dom.

Genom att trycka på knappen till höger kan man byta presentationsläge på bilden, exempelvis denna grafiska bild på reglage, eller en bild med bara siffror och information, eller ett histogram, precis som på den mindre statusskärmen. Skärmen är av always-on-typ, och visar senaste inställningarna även när du stänger av kameran, samt går att invertera för att ha ljus bakgrund med svart text.

Bra eller inte, nog är det användbart för någon, och något nyskapande dessutom. Klart är att det i alla fall inte kan ersätta ett äkta fysiskt reglage, eftersom den taktila känslan inte finns där.

Snabb mellanformats-autofokus

Det är ju ingen hemlighet att Fujifilm förut haft det tufft med autofokusen i sina kameror. Men det har de också lyckas vända i och med sina senare X-T-modeller, liksom snabbheten i GFX-systemet med starten på GFX 50S. Den kameran var hyfsat snabb på många vis, vilket gjorde den tillgänglig för bilder på ett annat vis än många andra mellanformatskameror.

Med Fujifilm GFX 100 har Fujifilm faktiskt lyckas än bättre. De har arbetat hårt med AF-hastigheten och dess prestanda, och det har de lyckats mycket väl över förväntan med. Själv trodde jag inte att autofokusen skulle vara så snabb – vi har hört förut att den "är snabbare" och allt sådant, men nu är det ju till och med imponerande!

Att jämföra med dagens proffskameror med småbildssensor är svårt, men avståndet är ändå mycket mindre mellan de båda nu. Jämfört med andra kameror i mellanformatssegmentet så snackar vi i princip utklassning – jag är imponerad över både AF-hastighet och säkerhet, och det här är riktigt bra åstadkommet från Fujifilm som förut blivit hårt kritiserade för motsatsen.

Att använda skärmen för att sätta fokus går också finfint. Ytan som går att välja ska vara 100 procent, även om jag inte når de yttre sidorna i bilden när jag trycker nära kanten. Dessutom finns en hel drös med spännande inställningar för kamerans AF-funktioner att ställa in, om man vill justera den på ett visst vis. Annars går det också att ändra AF-punkt via joysticken, om man vill använda den digitala sökaren.

Även i svagt ljus presterar kameran bra. Jag råkar endast ut för ett fåtal fokusjagningar, och då i extrema situationer som dunkelt ljus på sen kväll.

Också detta är imponerande.

Bildstabiliseringen gör helt klart sitt jobb. Även om jag inte mätt upp hur effektiv den är, så klarar den av både rörelser i buss och dunkelt ljus – ställen som oftast inte är miljöer optimala för skarpa bilder. Men trots detta blir reslutatet bra, med skarpa bilder som resultat. Detta är mycket användbart för den vill vara mer allround och flexibel. Handhållet funkar alltså riktigt bra.

Den elektroniska sökaren är även den riktigt bra. Formatet i 4:3 med 5,76 megapixlar gör att man stort och klart ser hela bilden, med en förstoring på 0,86x, nära på som hos GFX 50S som har 0,85x. Dessa delar gör att jag stundvis glömmer bort att det är en elektronisk sökare, liksom att den är ljusstark och skarp. Bara att bilden är vilsam gör att den är mycket lik en analog sökare.

Stora bildfiler

Även om vi inte drar några slutsatser eller har möjlighet att lämna ut några bilder i råformat, så ser vi att storleken på bildfilerna imponerar. Imponerande i flera avseenden faktiskt – en bild tar nära 600 megabyte när den är öppnad i Photoshop, eller runt 150 megabyte i filstorlek som 14-bitars RAF-fil, alltså råformat.

Med detta sagt innebär det att det finns en hel del information att hämta i bilderna, både när det gäller upplösning, men även i det dynamiska omfånget – bilderna sparas i 16-bitarsformat, vilket ger större möjligheter till efterbehandling och ökad tonalitet.

Upplösningen på 102 megapixlar ger stora möjligheter till beskärning, eller möjligheter till detaljupplösning på förstoringar. Faktum är att man kan ta en bild och skapa mindre, nya bilder ur en bild – så hög är upplösningen.

Exakt hur sensorn presterar kommer vi att testa mer ingående när vå får in kameran för test, men vi kan redan nu säga att vi imponeras stort.

"Som en vanlig kamera"

Efter en dags användning av GFX 100 är det bara att konstatera att Fujifilm gjort en riktigt spännande kamera, med många användningsområden. Bara möjligheten att ta 5 bilder per sekund är imponerande, liksom den snabba autofokusen.

På så vis köper jag det resonemang som Fujifilm kommer med – efter lite mer användning känns kameran ovanligt mobil och flexibel, och det är flera faktorer som bidrar till det. Tyngden glöms bort och blir som ett proffskamerahus i småbildssegmentet, även om det så klart beror på vad det är för objektiv man har på den. Storleken blir inget problem, eftersom den i sin design har de komponenter som stödjer dess form, alltså många knappar, tre skärmar och inbyggt vertikalgrepp.

Man blir van. När också autofokusen gör sitt jobb, och man kan ha kameran hängandes på axeln för att sedan snabbt ta fram den när man hittar ett motiv – och den hänger med på noterna – då känns det bra. Även detta gör att det är lätt att glömma bort att det faktiskt är ett kameramonster på 102 megapixel man har att göra med. Och att den ändå är snabb på det den gör.

Totalt tog jag runt 700 bilder på två fulladdade batterier under denna dag, blandat med en hel del tittande på skärmen. Den uppgivna siffran på 800 bilder på två batterier känns helt klart som en korrekt uppgift.

Läsarna frågar Kamera Bild om GFX 100

I samband med lanseringen av GFX 100 har vi fått en hel del frågor om kameran. Här har vi svarat på några av era frågor. Har ni fler specifika frågor så är det bara att mejla – så ska vi se om vi kan hitta svar.

Går det att ta bort batterigreppet/vertikalgreppet?

Nej, detta är integrerat.

Hur många bilder kan man ta med ett batteri?

Fujifilm uppger 800 bilder på två batterier. Själv kunde jag ta runt 700 bilder på två batterier. Alltså runt 300-400 bilder per batteri.

Vad innebär att sensorn "är bakbelyst"?

Termen är konstruktionsteknisk, och innebär att man placerat om sensorns delar för att kunna arbeta effektivare. Resultatet blir att sensorn fångar upp ljus effektivare, och i slutändan ska ge mindre brus – alltså bättre bildkvalitet än en icke-bakbelyst sensor.

Hur stor blir bildfilerna?

Öppnad i Photoshop blir bilden runt 600 megabyte. Filstorleken varierar, med JPG-bilder på runt 50 megabyte, och runt 150 megabyte (16-bitars RAF) i råformat. Storleken är något olika.

Är alla tre bildskärmar pekskärmar?

Nej, endast den stora skärmen på kamerans baksida är en pekskärm.

Vertikalgreppet ser lite hårt ut, hur är det att hålla i?

Designen i vertikalgreppet är något kantigare, men ingenting som stör. Att hålla i det är inte lika skönt som i det riktiga greppet, men det beror även på att man tänkt på att få till det vanliga greppet först.

Hur snabb är autofokusen?

I utläggningen i artikeln resonerar jag en del kring hur snabb den är. Den är snabb – för att vara en mellanformatskamera är den riktigt snabb.

Till vem riktar sig egentligen kameran?

Enligt Fujifilm riktar den sig till "de flesta", vilket så klart är ett intetsägande svar. Vid presentationen i Tokyo fick man intrycket av att det var en kamera som alla kunde använda för att "bevara sina minnen". Detta kan nog stämma till en viss del, den har mycket teknik som passar många, men kanske främst avancerade användare (om vi bortser från priset). Tar vi med priset i svaret så ser vi nog att kameran riktar sig till yrkesverksamma, eller de avancerade amatörer som har råd att köpa dyra kameror.

Hur upplever du skärmens konstruktion?

Skärmen är riktigt trevlig, och påminner om den hos GFX 50S. Konstruktionen känns i alla fall stabil, och är även det designinslag som Fujifilms designer Masazumi Imai nämner för Kamera Bild att han är mest stolt över.

När får ni in kameran för test?

Det är fortfarande oklart, men vi har fått indikationer på att slutet av sommaren skulle vara en reell gissning.

Är bildstabiliseringen något att ha?

Det är den helt klart, den öppnar upp för nya möjligheter när det gäller fotografering. Men vi har ännu inte testat exakt vad den går för – våra initiala intryck är att den är riktigt effektiv.