Fujifilm X-Pro3: Här är våra första intryck av nya kameran

Fujifilm har sedan länge varit snabba med att testa nya infallsvinklar när det gäller sina kameror. Tittar vi exempelvis på X-Pro1 så hade den ett riktigt stort mått innovation, en rätt stor del nytänk gällande kameradesign och en speciell känsla att använda.

Förbättringarna var massiva till den andra iterationen, X-Pro2, främst när det gäller snabbheten, men även funktionaliteten och handhavandet. Det som de två kamerorna har gemensamt är däremot att tekniken på något vis blir sekundär, även om tekniken i X-Pro2 höll hög nivå när den kom och fortfarande gör det.

X-Pro3 – lika men ändå inte

Den tredje rundan i utvecklingen går åt samma håll, med samma intention, men tar samtidigt ett stickspår åt sidan för att dra konceptet ytterligare ett steg närmare fotografen – att reducera distraherande element, knappar, funktioner och annat på kameran som inte har direkt koppling med fotograferingen att göra.

Den tänkta målgruppen är egentligen de som redan har hittat sin kamera i X-Pro1/2, eller vill nischa in sig mer åt mätsökar-hållet á la gatufoto. Hur många som byter upp sig från X-Pro2 (eller ned sig, beroende på vad man är ute efter) låter jag vara osagt – det är så pass personligt när det gäller kameror av denna typ.

Fujifilm själva menar exempelvis att kameran "handlar mindre om specifikationer och teknik" för att mer rikta in sig på ögonblicket när bilden tas, och känslan däromkring. Så därför testar även jag detta – att ducka för att ta upp alla specifikationer och tekniska delar i denna artikel – för att se "hur det känns".

Bra "feeling"

Materialmässigt känns X-Pro3 som en gedigen kamera, och konstigt vore det annars eftersom den håller samma nivå som X-Pro2 både till design, materialval och utseende. Nytt för X-Pro3 är möjligheten att få kameran i utförande med den mer reptåliga ytbeläggningen, eller specialcoatingen, Duratect. Svart eller silver, båda med matt känsla – topp och botten i titan. Båda snygga, så klart, men här ligger också mycket i känslan som materialet avger.

Antal knappar är färre än hos X-Pro2, och multiväljar-knapparna har försvunnit. Kvar är däremot joysticken vilken nu fyller en allt viktigare funktion för navigering i både menyer och ändring av fokuspunkter. Egentligen kan jag ändå tycka att man behållit "för många" knappar för att löpa linan ut med konceptet att reducera ned distraherande delar, men alla jobbar ju också olika med knapparna.

Men det är ändå inte knapparna som bestämmer känslan man får hos X-Pro3 – det är snarare det som har med skärmen att göra. För det är nämligen den som bjuder på den största nyheten, innovationen eller förändringen mot föregångaren.

Retrokänsla med filmficka

Det är ändå lustigt hur pass påverkad man kan bli när det gäller saker som egentligen inte spelar någon roll. Mina tankar går då främst till möjligheten att se val av filmsimulering på always-on-skärmen på kamerans baksida. Skärmen fungerar då ungefär på samma sätt som en klassisk filmficka som fanns på dåtidens analoga kameror, där man pillade in den pappersbit man rivit av från filmrullens lilla kartong för att på så vis hålla koll på vad man hade laddat för film i kameran. Smart, smidigt och på sätt och vis även viktigt för de som ofta körde med olika sorters film och bytte lite hit och dit.

Så, nu har konceptet blivit digitalt, och även om jag själv använt filmfickan på mina tidigare analoga kameror så känner jag inte samma retrokänsla med den simulerade filmfickan hos X-Pro3. Faktum är att den i detta syfte blir helt onödigt för den som inte bryr sig om filmsimuleringar. Men vad gör det egentligen – eftersom konceptet med X-Pro3 är ute efter känsla så ligger också bidraget i kamerans känsla delvis hos denna lilla skärm.

Eftersom Fujifilms filmsimuleringar enligt mig är så pass bra, så vill jag också utveckla min användning av dom när jag fotograferar med X-Pro3. På så vis känner jag ändå av att det blir roligare, det blir mer intressant, och det ger faktiskt en extra dimension till fotograferingen – att klura runt kring vilka simuleringar jag ska använda i min fotografering för att få det resultat jag vill.

Bara att bläddra runt i dessa för att hitta rätt kan ge tillräckligt mycket stimulering för att jag ska känna att jag "förbättrar" en bild, ungefär som i efterbehandlingen. Exempelvis att testa den nya "Classic Negative", som egentligen är en simulering av Superia, öppnar upp för att upptäcka filmens för- och nackdelar, ser hur man kan tweaka till den för att bli ännu bättre, och bli nöjd med resultatet direkt på plats.

Mycket av detta sitter så klart i hjärnan, där den, exempelvis gatufotograf, som attraheras av ett färdigt resultat direkt i kameran genom filmsimuleringar, mycket väl kan hoppa av glädje av denna funktion. Och jag förstår det. För det är roligt, det finns ett värde, och det påverkar delvis också fotograferingen.

För den som inte bryr sig finns turligt nog möjligheten att delvis justera vad skärmen ska visa, och då finns det andra läget för att istället kunna se ISO, vitbalans med mera, i stället för filmsimuleringsgrafiken. Det är smart. Men å andra sidan har man tillgång till vissa av dessa grundläggande och viktiga inställningar på reglagen på kamerans ovansida (beroende på hur man ställt in dom manuellt eller inte).

Trots det är det en fördel att se mer på skärmen, men jag kan ändå tycka att Fujifilm borde tagit det en nivå till framåt, med möjlighet att exempelvis kunna se ett snabbt histogram över bilden man just tog för att överblicka exponeringen (eller ännu bättre – varför inte kunna se en liten förhandsvisning på bilden man just tog som en liten analog kontaktkartsbild?).

Med det sagt: jag gillar konceptet med att visa filmsimuleringarna så centralt. Jag köper möjligheten att få en viss känsla i min fotografering genom den lilla skärmen, men ser samtidigt att det finns potential för vidare, spännande utveckling, på flera plan.

Pekskärmen – två läger

Från användarna av Fujifilms kameror har det också visat sig att flera av dessa ville ha en kamera i X-serien med vinklingsbar skärm. Efter att ha använt kameran så tycker jag också att det finns en stor fördel med att den bara vinklas nedåt som på X-Pro3 – främst av snabbhetsskäl. Att vinkla ned den och få ett stadigt grepp fungerar fint, och går just snabbt, vilket gör det användbart i situationer när man inte tycker att den digitala eller analoga sökaren är klockren att använda.

Men skärmen är också det som har delat diskussionen kring X-Pro3, från att en pro-kamera inte ska ha en vinklingsbar skärm till att det är det bästa som hänt. Åsikterna går isär, men likväl är användningen av skärmen enligt mig riktigt fin, och jag ser inga problem att den finns där – tvärtom. Dessutom kompletterar den sökaren på ett bra vis. Exempelvis är det enklare att se hur den färdiga bilden blir på skärmen än i den elektroniska sökaren, dels för att bilden blir större, men även för att kontrasten och ljusstyrkan är bättre. Däremot går det att göra många inställningar i kameran för att justera detta, med exempelvis högre ljusstyrka, färg och så vidare.

Att fotografera med skärmen nedfälld fungerar riktigt bra. Jag gillar också möjligheten att använda den dels som vanligt med skärmen helt nedfälld i 180 grader och titta framåt i kamerariktningen, dels som en gammal mellanformatskamera genom 90 graders tilt – och titta nedåt men fotografera framåt.

Snabbast hittills

Bland de tre X-Pro-kamerorna så är denna snabbast hittills – och konstigt vore det annars. Autofokusen är finfin och fungerar snabbt, säkert och bra. Själva hanteringen fungerar också snabbt, kanske dels för att man – faktiskt – koncentrerar sig mer på fotograferingen är det tekniska – när man väl ställt in kameran.

Responsen från kameran är bra på alla plan, det som störde mig i början var att jag missade bilder som jag var på väg att ta, men inte hann med, då den digitala sökaren inte lyckades visa bilden i tid. Det finns två lösningar till detta: använda den analoga eller låta den elektroniska sökaren vara på hela tiden, vilket äter batteri. Men när jag väl löste detta så kändes det som om kameran hängde med på vad jag ville att den skulle göra, och hann med sitt åtagande.

Dessutom finns smarta möjligheter att konfigurera kameran med genvägar, exempelvis genom att hålla inne en knapp och rotera inställningar eller filmsimuleringar genom joysticken – allt beroende på vad man behöver göra.

Dessutom finns möjligheten att kolla på en snabb förhandsvisning av bilden man tagit som en liten bild på den lilla digitala skärmen i sökaren.

Levererar en känsla

I ett kommande test kommer jag ta upp flera delar och komponenter som bidrar till kamerans helhet. Ser man kameran från ett rent "vad jag känner"-perspektiv så hittar jag flera fördelar med vad Fujifilm försökt åstadkomma, och menar också att de delvis lyckats med det. Jag känner fördelarna med att se filmsimuleringarna. Jag känner att kameran ger färdiga(re) bilder direkt i kameran, och jag känner att det är glädjefyllt att fotografera med X-Pro3.

Det jag ställer mig frågan till är om det egentligen är kameran i sig som gör detta, eller min hjärna som ställt in sig på att det ska upplevas så.

Hur det än ligger till så finns i varje fall känslan där.