Panasonic Lumix S1R – här är våra första intryck

Panasonic har tagit i rejält när det gäller sin satsning på sitt nya S-system, både när det gäller vad de menar att kameran är kapabel till – att vara riktade till proffsen – men även den väg de vill gå med hela sitt S-system. På plats på pressträffen i Barcelona fanns därför Panasonics "divisions director" Tetsuro Homma och Yosuke Yamane, "chef över bilddivisionen".

I samband med lanseringen kom även Sigmas produktplaneringschef Yasuhiro Ohsone och Leicas produktchef Stephan Schultz upp på scenen. Båda pratade om framtiden kring sin gemensamma satsning "L-Mount Alliance", där de tillsammans skapat en plattform för att utbyta erfarenheter inom sina organisationer, men även utveckla produkter för sina användare.Yasuhiro Ohsone nämnde även åter igen att Sigma själva tänker släppa en egen kamera med L-fattningunder 2019, något de avslöjade på Photokina i september 2018. Detta skulle ge möjlighet att återuppliva deras egna Foveon-sensor, som använder en ny teknik för att fånga alla färger.

Samtidigt visade de även upp en ny roadmap för kommande objektiv. På den ser vi att det senare i år kommer att släppas två telekonvertrar, 1,4x och 2x, samt en normalzoom 24–70mm/2,8, en klassisk allroundzoom 70–200mm/2,8 och en vidvinkelzoom 16–35mm/4.Totalt kommer S-systemet ha över 42 objektiv tillgängliga vid slutet av 2020 i och med L-Mount Alliance-samarbetet.

Första intrycken av S1R tre nya objektiv

Kamerorna som vi har provat är så kallade "förproduktionsexemplar", vilket innebär att bildkvaliteten kan skilja sig från den slutgiltiga. Trots detta går det att säga en del om bilderna som kommer ur S1R, något som jag återkommer till senare.

Lumix S1R och S1 är identiska till utförande, varvid skillnaden sitter innanför kamerahuset. Därför har vi också valt att främst fokusera på S1R eftersom den är dedikerad främst för stillbildsfotografen, medan S1 är mer ämnad för filmaren med fler avancerade filmfunktioner.

Det första som slår mig när jag håller kameran är att Panasonic inte verkar ha tänkt att S1/R måste vara små och kompakta kamerahus. För de är de inte heller – något som också bidrar till ett mycket bra grepp, samtidigt som Panasonic också har förklarat att kameran är utformad för att både hålla och kunna fungera som ett verktyg för proffsen.

Greppet är riktigt skönt och genomtänkt, och knapparnas placering är riktigt genomtänkta. Här märks det att Panasonic har tagit det bästa från sina tidigare kameror, som GH5, och utvecklat ergonomin vidare i det nya systemet. Exempelvis är det få knappar som sitter undantryckta på en avig plats, något som annars är rätt vanligt på en kamera med många knappar – nämligen att någon knapp ofta blir lidande i sin placering.

Här är det lika lätt att nå alla knappar med exempelvis tummen och dessutom finns en smart placering av inspelningsknappen för film, som sitter direkt vid den elektroniska sökaren. Riktigt bra. Det som möjligen är krångligt är att stänga av eller slå på kameran med pekfingret. Också joysticken har bra känsla i sig och har åtta riktningar, för att man snabbt ska kunna navigera exempelvis AF-rutan med tummen.

Knapparna har över lag bra storlek, och här märks det att man tänkt på vem som ska använda kameran, och i vilka lägen. Dessutom går det att få knapparna upplysta, något som är riktigt bra vid fotografering i mörker.

Liksom många andra professionella kameror har denna fått ett låsreglage för att kunna motverka ändringar av inställningar av misstag, vilket är bra, framförallt när hjulet för tummen är utåtstående, något som jag själv tycker är mindre bra då det blir en oskön kant vid vridning av själva hjulet med tummen.

Tillsammans med batterigreppet som jag testade S1R med, blev intrycket att det är en riktigt robust kamera. Objektiven är inga små saker, och med batterigreppet blev sammansättningen stabil och bra avvägd för att kunna hålla den på ett bra vis.

Sökare och skärm

Den elektroniska sökaren har den högsta upplösningen hitills – med 5,76 miljoner bildpunkter, och en uppdateringsfrekvens på 120 bilder per sekund. Det märks också. Sökaren är, utan tvivel, den bästa jag hittills testat, vilket innebär att upplösning är ett av nyckelorden som tillsammans med en hög uppdateringsfrekvens gör att bilden blir lugn och stabil. Skärpan är riktigt hög, och det är första gången som jag på riktigt glömmer att sökaren inte är analog.

Det är också detta steg som är en av de två benen som minst behövs för att det spegellösa skiftet ska ta fart på allvar, tillsammans med autofokusen. Dessutom kan man justera förstoringen i tre lägen, 0,7x, 0,74x eller 0,78x. Den största förstoringen ger en stor och fin sökarbild, medan de som har glasögon nu har möjlighet att välja en passande "mindre" förstoringsgrad för att kunna se hela bilden. Smart!

Också skärmen är bra. Även om den känns sekundär som användningsområde gällande knappar och funktioner på en kamera som denna – knapparna äger nämligen kamerans funktionalitet och ergonomiska användande – så har den en riktigt bra bild med bra kontrast och ljusstyrka, samt är vridbar åt flera håll.

Extra smart är att man direkt på skärmen och i sökaren kan se den aktuella brännvidden vid användning av ett zoomobjektiv, något som förenklar om man exempelvis ska ha en viss brännvidd på flera bilder.

Dessutom har Panasonic uppdaterat sitt menysystem och delat in komponenterna i tre olika nivåer, något som förenklar grävandet efter rätt inställning. Den uppdateringen var också behövlig, och något vi påtalat tidigare.

Autofokus

Första intrycken av autofokusen är blandade. Dels för att kameran använder sig av en vidareutvecklad version av kontastdetekterande autofokus, något som gör att fokuseringen i sökaren ibland till synes gungar något framför och något bakom det man faktiskt fotograferar. Detta finns inte hos fasdetekterande autofokus, men å andra sidan så har Panasonic fått till hela AF-hastigheten bra – i varje fall vid bra ljus.

Vid pressträffen var ljuset dunkelt, och dessutom inomhus, något som gjorde att i varje fall 70–200mm/4 hade svårt att hitta rätt fokus, med fokusjagningar som följd. Detta förbättrades med 50mm/1,4, men helt klart kunde vi påvisa en skillnad i snabbhet och exakthet i svagt ljus jämfört med de bilder vi senare tog utomhus. När ljuset var bra presterade kamerornas AF-system riktigt bra, och problematiken gav sig inte till känna.

Viktigt att notera är att firmwaren i kamerorna inte är färdiga, något som gör att AF-prestandan kan skilja sig mot version 1.00 som kamerorna kommer att ha när de skeppas ut till kund.

På pressträffen pratades det också om ögon-AF, och här har Panasonic gjort ett bra jobb. Kameran hittar snabbt personer i bild och skapar vita rektanglar runt dessa, för att visa att de identifierats. Nästa del är en upplyst kvadrat som påvisar att AF hittat ett ansikte, och finns fler personer i bilden kan man växla mellan dessa kvadrater genom att förflytta AF-punkten med joysticken till den andra rutan.

Denna metod upplever jag som något tidsödande och inte helt optimal – varför förflytta en AF-ruta från A till B över skärmen, när man helt enkelt borde kunna växla aktuell ruta med vänster eller höger knapp, och bara helt hoppa över till andra personens ruta? Dessutom blir det extra svårt om personerna i rektanglarna förflyttar sig när man vill byta person att fokusera på.

Själv ögonfokseringen i sig skapar ett hårkors i den valda kvadraten, där den söker sig till ögonen, en funktion som fungerar mycket bra och är lätt att använda.

Nya objektiv

De tre objektiven,Lumix S PRO 50mm F1.4, S PRO 70-200mm F4 O.I.S samt S 24-105mm F4 MACRO O.I.S, kändes alla bra att använda. Gemensamt är funktionen med att dra upp eller trycka ned fokusringen för att växla mellan AF eller MF, något som fungerade mycket bra. Byggkvaliteten var genomgående riktigt fin, och användningsmässigt också genomtänkta.

Telezoomen 70–200mm/4 var det objektiv som var på en hel del, och känslan med denna och S1R plus batterigrepp kändes helt klart som att man hade en rejäl arbetshäst att tillgå. Samma känsla återkom med 50mm/1,4 som vi använde vid fotograferingen av porträtten, och även då, med eller utan batterigrepp, så gav kombon en bra känsla. 24–105mm/4 fotograferade vi en kort stund med, men även den kändes i klass med övriga två objektiv, även om denna inte är Pro-specificerad i sitt produktnamn.

Också bildstabiliseringen kändes riktigt bra. Upp till sex stegs kompensation utlovas, och det är fullt möjligt att så är fallet. Med 70–200mm var det inga problem att fotografera på 200mm brännvidd handhållet under 1/20s med knivskarpt resultat. Andra bilder med längre slutartider visar också på bra resultat.

Hur de tre objektiven presterar återkommer vi till när vi får in dessa för test.

Min initiala känsla för bildkvaliteten är riktigt positiv, de bilder jag fått direkt ur kameran har en krispig skärpa, liksom fin färgåtergivning och bra kontrast. Det finns mycket som tyder på att S1/R faktiskt presterar så som Panasonic menar – med en satsning på bildkvalitet över annat, tillsammans med en smidig upplevelse och möjlighet till professionellanvändning av kamerahuset.

Som tidigare nämnts så har Panasonic löst ett av de två ben som krävs för att ett systemskifte ska vara möjligt för exempelvis professionella pressfotografer – sökaren – men kvar är då det andra, den snabba och precisa autofokusen. Nu är det bara att hoppas på att de upplevelser jag stötte på i svagt ljus försvinner i och med den nya firmwaren som kameran kommer att få vid försäljningsstart.För sköter sig Panasonic framöver så kommer deras S-system att tävla med de stora aktörerna – och helt klart är att Panasonic har koll på sina spegellösa komponenter och kan skapa en så genomtänkt kamera, i fullformat, för proffsen, som S1/R faktiskt är, redan vid första generationen.

I och med det första mötet med S-systemet och L-fattningen kan jag konstatera att det finns alla möjligheter att L-Mount Alliance mycket väl kan komma att erbjuda det som många väntat på, med stort utbud av både kameror och objektiv sinsemellan.