Sony RX100 IV: Onödigt bra prestanda

Det har gått tre år sedan Sony RX100 presenterades. Det var en riktigt välkommen kamera som fick ihop litet format, större sensor och zoomobjektiv. Därför är det kul att Sony inte legat på latsidan utan fortsatt att utveckla kameran och släppt en ny version varje påföljande år (2013, 2014 och nu 2015). I RX100 II fick den en vinklingsbar skärm och blixtsko. Nästa modell fick ett nytt objektiv och slopade blixtskon till förmån för en sökare och där står vi idag – till det yttre. Årets RX100 IV erbjuder istället den största uppgraderingen hittills när det gäller funktioner.

Snabb sensor

Sony har utvecklat en sensor som klarar av att läsa av bilden från sensorn snabbare. För en, idag, normal sensor behöver kameran läsa bilden efter att den mekaniska slutaren har stängts. I en hel del kameror kan man välja att inte använda den mekaniska slutaren (det kallas då elektronisk slutare), men det medför att hela bilden inte exponeras samtidigt. Effekten av det syns om det är något som rör sig. Säg att du åker på en väg och foto­-
graferar ett staket som står längs vägen. Med en elektronisk slutare kommer plankorna i staketet att luta åt det håll du åker. Övre delen av bilden exponeras innan undre delen.

Med den nya sensorn i RX100 IV går det att använda elektronisk slutare utan att denna effekt uppstår. En anledning till att vilja använda elektronisk slutare är att kameran blir totalt ljudlös. För större kameror kan slutarljudet vara direkt störande, men med RX100 är det precis det går att höra slutaren. Men visst, det är såklart skillnad mellan ett mycket svagt ljud och inget ljud alls.

Det finns minst sagt många olika varianter för filminspelning med RX100 IV. Med 4K-film är alternativen lite mer överskådliga då valet då endast står mellan två olika kvalitetsnivåer. För full-hd kan man välja mellan 25, 50 eller 100 bilder/s (i läge »pal«) där det med 25 och 50 bilder/s även går att välja mellan två olika kraftiga varianter av elektronisk bildstabilisering. Elektronisk bildstabilisering innebär att utsnittet beskärs för att kunna kompensera för skakningar. Upplösningen blir något sämre, men resultatet är imponerande. Detta går även att göra efteråt i bra videoredigeringsprogram.

Slår man över till det särskilda läget för höghastighetsfilmning blir alternativen ännu fler. Bildfrekvenserna är antingen 250, 500 eller 1000 bilder/s och det går att välja om den resulterande filmen ska spelas upp med 25 eller 50 bilder/s. Två olika kvalitetsnivåer finns dessutom för varje läge. Ett sämre där kameran klarar av att spela in fyra sekunders verklig tid och ett bättre där det är två sekunder som lagras. Själva inspelningen går till så att kameran sätts i ett beredskapsläge varpå ett tryck på filminspelningsknappen antingen startar eller avslutar filmningen. Därefter följer en stunds väntan när det hela sparas på minneskortet. Filmen visas samtidigt som den sparas ner och ett val för att avbryta finns, vilket är bra ifall man ser att man inte behöver spara resten.

Alla höghastighetsformaten sparas som 1080p trots att den verkliga upplösningen är lägre. För 250 bilder/s är det en imponerande hög upplösning på skapligt skarpa 1824 x 1026 pixlar. De andra formaten har högre upplösning horisontellt än vertikalt och speciellt 1000 bilder/s blir direkt oskarpt när det skalas upp från 1136 x 384 till full-hd.

Det mest användbara läget för slow motion-film skulle jag säga är det vanliga läget för 100 bilder/s. Då får man med ljud och man har efteråt möjlighet att välja vad som ska spelas upp i normal, halv eller en fjärdedels hastighet, beroende på om slutresultatet ska spelas upp med 50 eller 25 bilder/s.

En annan användbar funktion för den som redigerar sin film är att det går att välja Sonys så kallade S-Log2-gamma. Det utnyttjar att sensorn ser betydligt mer detaljer i det mörka än vad som vi normalt vill ha synligt i en bild. Det vet alla som någon gång ljusat upp en stillbild fotograferad i råformat. Med film skulle det bli sanslösa mängder data om man sparade den som råformat (något som faktiskt går att göra med de vassare typerna av professionella filmkameror). Alternativet är att låta kontrasten vara riktig låg så att det mörka i bilden blir grått. Det ser förfärligt ut, men finessen är att detaljerna i det mörka bevaras. Och tanken är ändå att man ska vrida till kontrasten efteråt så det blir snyggt.

Slutsats

Sony RX100 IV är en kamera med så mycket prestanda att det inte riktigt ryms i dess lilla format. Det här är visserligen en smaksak, men för mig är en fickkamera inte en multimaskin. Därför är det naturligt att på ett lite utvecklingsfientligt sätt säga att föregångaren var lika bra.

Det är också högst naturligt att fundera över priset. Modell I och II kostade kring 6 500 kr när de lanserades. När trean släpptes förra året steg priset till 8 000 kr och med årets modell hoppar priset upp till 11 500 kr. Det är fem tusen kronor mer än vad RX100 III kostar i dag. Samtidigt är RX100 III långt ifrån en billig kamera så det är ändå en köpstark målgrupp Sony riktar sig till, vilket gör att det kanske inte är lika känsligt med en så stor prisskillnad. Framtiden får utvisa om Sony blir tvungna sänka priset.