Test av Fujifilm X-Pro1

Supermodern och nyutvecklad teknik innanför skalet. Superretro och gammal stil i designen. Fujifilm X-Pro1 tar det bästa från succén X100 och blandar med designen från X10 – och i sin tur med Leica M9. Fujifilm har i denna version satsat ännu mer på känsla och bildkvalitet, vilket innebär allt från ett nytt pixelmönster med ett mer uttänkt mönster mellan de olika pixlarnas färger, till avsaknaden av lågpassfilter – allt för att minimera risken för färgfel och moaré, men samtidigt ge skarpare bilder.

Innanför skalet sitter en APS-C-sensor på 16,3 megapixel, ett lyft från X100:ans 12 megapixel. Också ISO-omfånget har lyfts ett steg, och ligger nu mellan 200 och 25600 ISO. Film spelas in i FULL-HD i 1080p i 24 bilder per sekund i h.264 och mov-format.

I samband med X-Pro1 lanseras också den nya x-fattningen för de utbytbara objektiven. Här tänkte Fujifilm att ett minskat avstånd mellan XF-optik och bildsensor bidrar till en högre upplösning, och möjligheten att använda Leicas m-optik med en speciell adapter.

Mer retro

X-Pro1 är som en stor låda som innehåller elektronik, och i detta fall går inte retro och ergonomi direkt hand i hand. Men frågan är om det behövs – många av dagens kameror går mot det slimmade och rundade hållet, medan Fujifilm direkt markerar det omvända. Själva känslan blir också därefter, vilket innebär en något större och kantigare ergonomi som har en mer nostalgisk känsla snarare än att den ligger skönt i handen, även om den känns helt okej.

Designmässigt har X-Pro1 ärvt en del från sina föregångare, med avancerade kontroller, reglage och möjligheter till inställningar. Knapparna är ungefär lika många, det tänkta upplägget ungefär likadant, det är bara några omstuvningar som gjorts för att förenkla kontrollerna. Knapparnas känsla är också fint avvägda, med rätt känslighet och motstånd. Här har Fujifilm verkligen lyckats.

På ovansidan ser vi likheter hos främst X100, med ett reglage för exponeringskompensation och funktionsknapp, samt slutartidsreglaget som nu fått en spärrknapp. På baksidan har view/mode-knappen flyttats uppåt mot hur den placerats på X100, medan DRIVE-knappen nu nås med vänsterhanden. Q-knappen ligger väl till hands nära högertummen, och med denna kan du både se och snabbt justera kamerans alla inställningar via skärmbilden som kommer upp. Riktigt smart, och något som jag själv vill använda hela tiden.

Helhetsintrycket känns som om små och bra förbättringar hjälper användaren till bättre och snabbare kontroll, medan ergonomin ändå blir något klumpig för vad designen faktiskt kan erbjuda fotografen, i varje fall i form av handhavande. Det märks tydligt att design går före funktion.

Många egna inställningar

På insidan i kamerans menyer finns det många saker att ställa in. Möjligheten till AUTO-ISO finns, men tyvärr bara upp till 3200 ISO, vilket är något underligt eftersom Fujifilm själva anser att det grundläggande ISO-omfånget på kameran är upp till 6400. Det är också så högt du kan fotografera i ISO för råformat – för de två sista stegen är det JPEG som gäller. Synd.

Positivt är däremot att du snabbt kan ändra ISO-inställning mellan iso-värde och även auto-iso med menybilden du får upp på skärmen genom Q-knappen.

Under inställningen för filmsimulering kan du välja mellan att fotografera med de gamla ikoniska filmerna från förr, för att simulera rätt känsla i bildens karaktär. Standardinställningen är Provia, men även Velvia för extra tryck i färgerna, Astia för lite mjukare känsla, två utföranden av Pro Neg för något lägre kontraster, Monokrom för svartvitt samt klassisk Sepia. Det går också att gaffla mellan tre olika valda filmer. De förinställda valen ger bilder som håller den känsla de ska, och visst är det roligt att ännu en gång kunna fotografera med »Velvia-känsla«, om än digitalt.

Med upp till sju anpassade inställningar kan du spara dina menyval för exempelvis olika fotograferingssituationer, vilket är ett vinnande koncept för den som fotograferar i många olika situationer, men ändå snabbt vill kunna byta mellan de inställningar som varje situation kräver.

Smart hybridsökare

Liksom X100 har X-Pro1 en hybridsökare. Denna är både analog och digital på 1,4 megapixel, vilket innebär att du kan växla mellan det som passar för dig, eller för den aktuella situationen. Du växlar mellan de två lägena med reglaget på kamerans framsida. På baksidan finns i sin tur en ögonsensor som automatiskt släcker skärmen om du tittar i sökaren.

Lösningen är ingenjörskonst, och fungerar mycket bra. Sensorn gör sitt jobb mycket bra och växlar blixtsnabbt mellan skärmen på baksidan och sökaren när du tittar i den. Den analoga sökaren har digital information, vilket gör att du alltid ser information om bland annat slutare och bländare. En vit ram visar 90 procent av hur utsnittet i bilden blir, vilket också beror på hur långt bort du ställer fokus. Gillar man analoga sökare är konceptet riktigt bra, och med hjälp av en extra lins som skjuts in framför sökarbilden kan även förstoringen i bilden ändras när du byter från exempelvis 18 millimeter till 35 millimeter. För högre brännvidder blir bara den vita ramen mindre. Men allt är inte fullkomligt lysande. Stödlinjerna som visas i sökaren förflyttas exempelvis inte, vilket gör att man inte riktigt kan lita på dessa i sin fotografering. Ett ofog för den som vill ha kontroll.

Den digitala sökaren visar däremot direkt hur bilden blir i sitt utsnitt. Men finns det andra nackdelar med den – bland annat är uppdateringsfrekvensen inte den bästa, vilket innebär att man ser att bilden inte riktigt hänger med vid panoreringar. Detta blir extra påtagligt när man just slagit på kameran, vilket innebär att bilden hackar i flera sekunder innan den börjar hänga med. Ibland tar det över tio sekunder – något som gör att den snabba bilden du just såg och ville ta sedan länge försvunnit. Detta är inte alls bra, men går kanske att lösa vid en uppdatering av kamerans programvara.

Skärmen på baksidan är på 3 tum och har en upplösning på 1,2 megapixel. Bilden är bra och klarar av snabba växlingar i ljus fint, och har en bra bild i starkt dagsljus. En fördel är att du via q-knappen snabbt kan ställa in ljusstyrkan på skärmen i 11 nivåer.

Problematisk fokusering

Fujifilm X-Pro1 använder sig av kontrastavkännande autofokus, något som är vanligt hos kompaktkameror snarare än hos systemkameror. Och tittar vi på hur kamerans autofokus känns så är det inte direkt någon raket vi håller i. Snarare tvärtom – ska du ta snabba bilder på något som händer framför dig gäller det att ha tålamod.

Vid min första snabbprovning på presskonferensen om kameran var det första jag reagerade på att autofokusen arbetade hårt för att hitta rätt skärpa. Nu, efter mer användning och test, kan jag inte annat än att bekräfta den första känslan. Autofokusen känns nämligen något långsam, och heller inte så säker som man skulle vilja. Gång på gång missar kameran att sätta skärpa, gör det för sent, eller hinner inte med. Och då talar vi inte direkt sport, utan snarare allmänt fotograferande.

Kollar vi närmare på den manuella fokuseringen så fungerar också den på samma sätt som hos x100, alltså med en avståndsskala som visar hur långt ifrån dig skärpan befinner sig. Att justera fokusen manuellt kräver en rätt så mödosam insats, eftersom det tar något över ett och ett halvt varv på fokusringen från närgränsen till oändligheten, något som gör att du måste ha tid på dig om du växlar mellan nära objekt och objekt som är längre bort. Här hade en känsligare utväxling varit att föredra.

En annan sak som försvårar är att kamerans skärm visar bilden med standardljus, och alltså använder bländaren för att justera ljusheten på bilden. På så vis visas inte skärpedjupet som du valt korrekt, vilket gör att du inte kan lita på om det du fokuserar på faktiskt är inom det valda skärpedjupsområdet eller inte, när bilden väl tas.

Slutsats

Funktionsmässigt är Fujifilm X-Pro1 en mycket innovativ kamera. Du får möjlighet till att använda både analog och digital sökare, tillsammans med skärmen. På så vis lämpar den sig också för många olika sorters fotografering, då vissa måste ha skärm och andra måste ha just sökare för känslans skull.

Bilderna är synbart mycket skarpa, med anledning av att Fujifilm valt att konstruera pixeluppsättningen på ett nytt sätt. Tittar man närmare på bilderna så ser man att skärpan är mycket hög på små detaljer, vilket betyder att bildkvaliteten totalt sett också blir mycket bra. Jämför vi skärpan vid ISO 12800 på X-Pro1 kan denna likställas med ISO 6400 på föregångaren X100.

Det största problemet som användare av X-Pro1 ställs inför är den märkbara skillnaden i autofokushastighet mot vad man är van vid i dagens spegellösa kameror, samt de missar som Fujifilm gjort i form av handhavande av exempelvis manuell fokus och att inte kunna lita på den analoga sökarens utsnitt och skärpa i alla lägen. Det du ser är inte alltid det du får, vilket känns underligt med tanke på att namnet antyder att kameran är riktad till proffsen.

Kort och gott får du en långsam kamera som ger bilder av mycket bra kvalitet, men mest av allt får du en retro-kamera som kan ge dig den där speciella analoga känslan som få andra kameror kan ge i dag – och bara det kan vara värt allt.