Test av Panasonic Lumix GF5

Storleken är den stora fördelen med Panasonic Lumix GF5. I princip är det en kompaktkamera med utbytbara objektiv. Det är i alla fall så jag uppfattar den, och jag tror att det är så den är tänkt att uppfattas. Med den här typen av kameror finns inte längre ursäkten, eller kanske anledningen, att lämna sin systemkamera hemma på grund av storleken.

Sin lilla storlek till trots är det en kamera som är lätt och skön att hålla i. Greppet på framsidan, som för övrigt är en av de kosmetiska skillnaderna mot GF3 (eftersom siffran 4 är oturlig i Japan heter GF5 inte GF4 även om det hade varit en logisk följd från GF3), ger tillräckligt med stöd och kombinerat med den lilla gummiklacken som sitter på baksidan får fingrarna ett bra grepp om kameran och det är inga problem att fotografera med en hand. Det är däremot svårt att göra några justeringar av inställningar med hjälp av endast en hand, då greppet blir lite väl krampaktigt om man ska försöka trycka på några knappar med tummen samtidigt som man håller i kameran. I och för sig behöver man inte trycka på så många knappar eftersom de flesta inställningarna går att göra direkt på pekskärmen. Och många av de alternativ som inte är direkt åtkomliga via skärmen går att programmera in på några av de tre funktionsknappar som finns, två sitter på skärmen och en är en fysisk knapp. När vi ändå pratar om knapplayout och utseende så är det värt att nämna att det inte hänt så jättemycket på den fronten från GF3. En ny knapp har dykt upp på baksidan, med den kan man rensa på displayen för att få en renare bild på skärmen så att det blir lättare att fotografera.

På ovansidan finner man, utöver on/off-knappen, avtryckaren, direktinspelningsknappen för film och en knapp märkt ia som drar igång kamerans mest automatiska läge. En knapp som vid första anblick och tanke kan kännas lite onödig, men fördelen är att du med den kan skifta mellan det jätteautomatiska läget och till exempel det manuella. Är ni två olika personer som ska dela på kameran där den ena vill ha lite mer kreativ kontroll över slutare och bländare är det perfekt att bara ställa om kameran med en snabb knapptryckning när man lämnar över den till den andre. ia-läget har även en något mer avancerad storebror i iA+läget, allt är fortfarande automatiskt men man kan justera vissa saker själv, som färgmättnad och bländare. Men de beskrivs på ett mer pedagogiskt sätt än F-nummer och RGB-skalor. I stället är det till exempel en illustration med en skala som åt ena hållet visar ett porträtt med skarp bakgrund (mindre bländare) och åt andra hållet ett porträtt med suddig bakgrund (större bländare) och så vidare.

Menysystem och funktioner skvallrar om att tanken är att användaren troligen är någon som tagit steget från en vanlig kompakt upp till något mer avancerat. Men man ska inte låta sig förvillas av att det räknas som en systemkamera, de kreativa möjligheterna är i större utsträckning, trots att manuellt läge finns, olika effektfilter. Menysystemet kräver en viss tillvänjning och är man inte van vid att arbeta med pekskärm i kombination med knappar kan det ta lite extra tid att komma in i systemet innan man vet vad som ska justeras var.

Mindre uppgraderingar

Sensorn på 12.1 megapixlar sägs vara omgjord jämfört med den som sitter i föregångaren gf3. Även processorn har fått sig en omgång under förstoringsglaset och är snabbare och ger bättre brusreducering, vilket motiverar det höjda max-ISO:t som petats upp till 12 800. Ett pinnhål extra jämfört med GF3 alltså. För den filmiskt intresserade går det nu att spela in i MP4 vilket gör det lättare att lägga upp filmerna direkt på internet. En stereomikrofon för förbättrade ljudupptagning har också hamnat i kameran. Även om det nu går att filma i MP4 är det givetvis fortfarande möjligt att spela in film i AVCHD.

En annan uppdatering är skärmen, den har nu fått upplösningen 920 000 bildpunkter jämfört med gf3 som »bara« hade 460 000 bildpunkter. Skärmen är klar och fin, pekfunktionerna fungerar bra även om man ibland får peta med fingret ett par gånger för att få till det då vissa kontroller och knappar på skärmen är ganska små och kräver precision i fingrarna. Däremot så har skärmen i grundläget alldeles för hög färgmättnad. När jag håller upp kameran bredvid min kalibrerade datorskärm och tar upp samma bild på båda skärmarna ser jag att det inte är förrän kamerans skärm har fått sin mättnad neddragen till den lägsta nivån som de överensstämmer. Det gick ju att justera ner skärmen så att den motsvarade verkligheten, men jag tycker att det borde vara utgångspunkten eftersom det är det enda sättet att granska bilderna man tar med kameran.

Minus för Motorzoom

Kameran säljs i två olika paket, antingen med Panasonics standardkitobjektiv 14-42 mm eller med 14-42 mm powerzoom. Jag ser givetvis fördelarna med den senare när man till exempel filmar och vill ha mjuka inzoomningar, men det ger långsammare och mindre exakta brännviddsförändringar än en manuell zoomring.

Motorzoomen går att manövrera i två olika hastigheter där den långsammare är något tystare och därför bättre för filmning.

Bildkvalitet

Även om man använder högst möjliga ISO blir bilderna bra. Visst, det blir en del brusreduceringsartefakter och lite detaljförlust. Men inte på långa vägar så dålig som man skulle kunna tro. Eftersom man tänker kompaktkamera när man fotograferar blir man glatt överraskad när man inser att det ändå går att få ett hyfsat kort skärpedjup trots en ganska stor största bländare. Vid lägre iso är bildkvaliteten mycket bra.

Sammanfattning

I det stora hela är GF5 en trevlig liten kamera. Perfekt för hela familjen, utom kanske de allra minsta. Den har inställningsmöjligheter som ger fotografer på alla nivåer möjlighet att fotografera på det sätt man själv vill. Autofokusen är riktigt snabb och de olika alternativen för fokusval gör att skärpan sitter där man vill. Är man ute efter en liten kamera med bra bildkvalitet är det här en god kandidat.