Test: Fujifilm X-H1 – större, bättre, proffsigare

Fujifilm har ju kommit både långt och stort med sina retroaktiga kameror. Framgången med den manuella kontrollen och tankarna om den svunna analoga eran har bitit sig fast hos många fotografer som helt enkelt har fastnat för retrodesignen.

Nu tar Fujifilm ännu ett steg i utvecklingen för att komma närmare avancerade fotografer – ja till och med yrkesfotografer – med ett kamerahus som både fysiskt och prestandamässigt håller för tuffa förhållanden och har rätt snabbhet.

Detta är precis det vi finner i nya Fujfilm X-H1. Snabbhet i seriebildstagning, prestanda i både bildkvalitet, filmkvalitet och kamerahusets konstruktion. X-H1 har ärvt flera delar från sina understående modeller, men även från den större mellanformatskameran GFX-50S.

Och det är nog det som gör att Fujifilm lyckats igen, att blanda samman de godbitar som är bra från deras tidigare kameror. Men det är också detta som blir Fujifilms problem – de vill mycket med X-H1, men det finns ändå delar som både kan och bör utvecklas för att bli en riktig konkurrent som vinner mark hos de som rör sig mot eller i proffssegmentet. Hårt att säga, måhända, framförallt när Fujifilm X-H1 är en såpass bra kamera som den är, men detta innebär såklart att en framtida X-H2 kommer att kunna vara farligt bra.

Större, bättre, proffsigare

Precis som rubriken antyder har Fujifilm gjort några förändringar som jag gillar, mycket även baserat på den kritik som jag och andra fotografer framfört till Fujifilm.

Designmässigt har kamerahuset blivit större med möjlighet att arbeta med kameran ungefär som den större GFX 50S. Detta är bara fördelar för den som arbetar mycket med kameran – ergonomin är en av de viktigaste faktorerna för att tycka om sin kamera.

Det större huset ger ett stabilare intryck, stadigare grepp – vilket är bra vid användning av tyngre och större objektiv – och det har blivit tåligare. Jag gillar det, eftersom kameran fortfarande känns smidig. Och enligt Fujifilm var det också behövligt att göra huset större för att leda bort värmeutvecklingen vid 4K-filmning och få plats med den nya mekanik som nu finns i kamerahuset. Också kameragodset har blivit tjockare, vilket ökar på hållbarheten för stötar - viktigt för de fotografer som rör sig i krävande miljöer.

De viktiga knapparna på baksidan har blivit något större, vilket gjort dem lättare att trycka på, något som är extra viktigt i snabba sammanhang. Här har vi även joysticken från X-Pro2 som förenklar, och ännu bättre: en dedikerad AF-ON-knapp för att kunna fokusera med tummen och endast trycka av med pekfingret. Härligt!

Avtrycket däremot får lite backning. Nytt här är att avtryckaren är extremt känslig, något som gör det möjligt att oavsiktigt trycka av även om du bara vilar med fingret på knappen. Detta gör det extra svårt vid användning av handskar, som ju försämrar känslan av hur fingret vilar på knappen. Möjligen passar detta en del fotografer, men i snabba situationer när man behöver vara redo med knappen känns det som en belastning. Ingen big-deal, men ändå inte bäst.

En sämre big-deal är däremot placeringen av pekfingerhjulet. Dess placering är enligt min mening alldeles för långt ned, och man tappar helt greppet med högerhanden när man ska försöka nå det. Alternativet är att hålla längre ned, men då direkt nå knappen.

En stor fördel är arvet från GFX-50S: toppskärmen som alltid är på och visar status för batteri och kvarvarande antal bilder. Skärmen är guld värd och går även att konfigurera som man vill ha den, samt ställa in att visa olika information för stillbilds- eller videoläget.

Sensorn i X-H1 är densamma som vi hittar i X-T2, vilket innebär fantastisk bildkvalitet, fina JPG-bilder direkt ur kameran, och bra brusprestanda.

Satsning på video

Förutom att kameran fått funktioner som gör den bättre än den mindre X-T2, har även videofunktionerna utvecklats. Helt rätt av Fujifilm, som nu tagit sig själva ett snäpp högre inom just detta. Video kan nu spelas in i dubbla bitraten än den hos X-T2, vilket innebär 200 megabit i DCI 4K/UHD i upp till 30 bilder per sekund. Totalt kan du spela in 4K-film i 15 minuter, men monterar du på batterigreppet ökar detta till klassiska 29 minuter och 59 sekunder.

Som extra funktioner finns även möjligheten att spela in full-HD i upp till 120 bilder per sekund, och det går även att växla mellan normal och slow-motion-sekvenser direkt vid inspelningsögonblicket, något som är rätt coolt.

En annan spännande grej är filmsimuleringen Eterna, som ger ett mer filmlikt utseende med en lägre grad av kontrast, lägre färgmättnad och ett större tonomfång med bra täckning i både högdagrar och lågdagrar. Namnet kommer från Fujifilms analoga film för inspelning av spelfilm. Resultatet blir riktigt, riktigt fint, och går även att använda på stillbilder. Bra och roligt gjort av Fujifilm.

Dessutom har X-H1 utrustats med möjligheten till F-log vid interninspelning för den som vill redigera sin film i efterhand, något som endast fungerade med exempelvis en hårddiskinspelare hos X-T2.

Funktionerna för hanteringen av kameran i videoläget är också rätt bra, både vid manuell fokusering och autofokus. Däremot saknar X-H1 en del hjälpmedel för video, exempelvis zebra-funktionen för exponeringskontroll.

Förbättrad följande autofokus

Enligt Fujifilm har X-H1 blivit bättre på att förstå sig på hur den ska följa objekt med låg kontrast, eller som liknar scenen i övrigt. När vi testar att fotografera sport ser vi att kameran följer det vi låst den på, och hanterar detta bra vid inomhusfotografering i lysrörsljus, vilket är riktigt bra. Vissa gånger hoppar den bort i sin följning, men efter en del experimenterande med inställningarna hittade vi en inställning som fungerade bra. Här har Fujifilm lyckats fint, framförallt i kombination med den snabba seriebildstagningen, vilket öppnar upp för möjligheten att fotografera sport.

Men att hitta och följa ansikten har X-H1 desto svårare för. Vid våra tester krävdes det nära på ett ansikte helt rakt framifrån för att bli upptäckt, något som konkurrenterna utvecklat flera steg längre.

Summerat kan man säga att X-H1 presterar mycket väl i snabba situationer, och klarar även av att följa hyfsat svåra objekt, något som nära på är värt en medalj för Fujifilm, som haft en mindre lätt väg att gå för att komma dit de är med sin AF-prestanda idag.

Snabb och stabil

Fujifilm X-H1 är en snabb kamera. Seriebildstagningen är som snabbast 11 bilder per sekund med elektronisk slutare (8 med mekanisk), men går att snabba upp med batterigreppet som då ger upp till 14 bilder per sekund (eller 11 med mekanisk slutare). Även autofokusen blir snabbare, enligt Fujifilm själva upp till 25 procent, samt att blackouten minskas mellan bilderna vid seriebildstagningen. Även den elektroniska sökarens uppdateringsfrekvens ökar för att ge bättre bild i snabba situationer.

Här känns det verkligen som om batterigreppet är grejen om man ska utnyttja kamerans kapacitet fullt ut, men även för att få den batteritid som kameran förtjänar.

En del av det som drar batteri är antagligen även den inbyggda bildstabiliseringen, med två dedikerade processorer som gör runt 10 tusen beräkningar av kamerans rörelse för att kompensera för detta. Resultatet blir en bildstabilisering i 5,5 steg, och vi har inga problem att fotografera handhållet på normalbrännvidden 55 mm i 1/4 s.

Härlig sökare – gammal skärm

Den elektroniska sökaren på 3,69 miljoner bildpunkter är en riktig fröjd att använda. Här får vi en riktigt detaljrik och kontrastsäker sökare som är ruskigt bra i många lägen, framförallt i boost-läget med den högre uppdateringsfrekvensen. Detta är helt klart en fin uppgradering jämfört med Fujifilms andra modeller.

Bildskärmen på baksidan ligger däremot efter. Upplösningen är 1,04 miljoner bildpunkter, vilket inte alls känns uppdaterat med dagens prestanda.

Pekskärmsfunktionen fungerar däremot mycket bra, och är till god användning vid exempelvis filmning. I filmläget går det nämligen att nå den tysta kontrollen för att göra inställningsjusteringar som i sin tur inte låter, av knäppljud, eller syns, av knapptrycksskaningar. Smart. Givetvis fungerar funktionaliteten för att välja fokuspunkt eller sätta följande autofokus.

Bildskärmen går också att vinkla i två led, men kanske skulle man vilja kunna justera den i större vinklar.

Bildkvalitet

Sensorn i X-H1 är samma APS-C-sensor som vi hittar i X-T2 och X-Pro2, som fick det högsta betyget en APS-C-sensor fått av oss hittills. Detta innebär att det är en av de bästa APS-C-sensorerna på marknaden, och det håller i sig även nu. Hög bildkvalitet, mycket skarpa och högkvalitativa bilder med högt dynamiskt omfång.

Fujifilm X-T2 var Fujifilms första kamera med möjlighet att filma i 4K. Mycket har hänt sedan dess, och mer händer nu i och med X-H1. Kvaliteten på filmerna blir mycket bra, håller hög skärpa, och med en högre bitrate på 200 megabit blir de ännu bättre än vad Fujifilm erbjudit innan. Dessutom erbjuds nu F-Log vid intern inspelning, vilket underlättar.

Det är ingen tvekan om att Fujifilm gjort en riktigt bra kamera i och med X-H1. Snabb och kvalitativ, högpresterande med grym bildkvalitet och fantastiskt många inställningar – gör att kameran riktar sig mot avancerade fotografer och proffs. Men det är också därför det finns några delar att åtgärda gällande ergonomi och vissa funktioner, även om Fujifilm är en bra bit på väg.

För den som behöver komplettera med ett andra kamerahus, eller uppgradera till ett nytt primärhus och låta nuvande kamera bli sekundär, finns en hel del att hämta hos X-H1.

Seriebildstagningen och autofokusen gör att den håller för sportfoto, och totalt sett bjuder kameran på en enanstående bredd med sina funktioner, såväl för studiofotografen som för resefotografen.

Däremot blir fördelarna med batterigreppet så stora att man nära på måste ha det, både gällande prestandaökning och batteritid. Det vi gärna ser framöver är en mer utvecklad knapplacering och ergonomi på greppet.Hur som helst är det helt klart en stor fördel att kunna välja att ha en större eller mindre och lättare kamera, i och med möjligheten att ta av greppet.