Test: Fujifilm X100s – en förfinad uppdatering

Första gången Fujifilm presenterade x100 på Photokina 2010 var det många som fick ett extra ha-begär. Den var snygg, stilren, hade en intressant brännvidd med bra ljusstyrka och hybridsökare, som vi känner igen från klassiska analoga mätsökarkameror. Många bara skulle ha den, och var svårövertalade över de brister som kameran faktiskt hade, i form av långsam respons, seg autofokus och buggiga funktioner.

Nu är generation 2 här – efterföljaren x100s – och den har alla funktioner som vi hittar i föregångaren. I denna version har Fujifilm fixat många av de problem som fanns i första generationen, och lyckats utveckla x100 som var både grym och problematisk på samma gång, till x100s som är riktigt bra.

I Fujifilm x100s hittar vi en aps-c-sensor på 16,3 megapixel, med ett iso-omfång på mellan 100 till 25600 iso, där grundomfånget ligger mellan 200 och 6400 iso. I denna modell hittar vi också det nya sensormönstret som vi hittar i x-Pro1 och x-e1 som minskar problematiken med falsk färg och moiré, samt har fasdetekterande pixlar på själva sensorn. Objektivet är fortfarande ett Fujinon 23mm/2,0, vilket motsvarar 35 millimeter i småbildsformatet. Bilder i råformat sparas i 14 bitar, men vill man hålla sig till jpeg kan man glädjas av att bufferten i x100s är tre gånger större än hos föregångaren – den kan innehålla 31 bilder i jpeg fine.

Också filmfunktionen i kameran har förbättrats en hel del, där vi nu ser en specifikation på full-hd 1080p i 60 och 30 bilder per sekund, mot tidigare 720p i 24 bilder per sekund som vi såg hos x100.

En av de större förbättringarna man också märker på kameran men som är svår att peka på, är den generella snabbhetsförbättringen. Kameran känns snabbare, vilket också gör att handhavandet blir smidigare. Bara en sådan sak som att man nu slipper vänta på att bilderna ska skrivas till minneskortet innan man kan trycka på play-knappen för bildvisning gör mycket. Det är på det här viset som x100 borde ha varit från början.

Samma yttre, nytt inre

Till det yttre ser vi i det närmaste inga förändringar jämfört med föregångaren. Fujifilm har fått hyfsad kritik för kontrollerna hos x100, så det fanns egentligen heller ingen anledning att ändra på dessa. De små förändringar vi ser är ett byte av knappen för af-punktsval och Drive, den knapp där du byter bildhastighet, gaffling och val av filmläge. Ett smart drag, eftersom man antagligen ser autofokuspunkten som viktigare än inställning för bildhastighet.

En annan mindre förändring är också väljarknappen för fokustyp på kamerans sida, där man nu satt valet för kontinuerlig autofokus i mitten, vilket gör att man utan att titta på knappen enkelt och snabbt kan växla mellan manuell fokusering och af-s – en liten men ändå positiv förändring. En annan något viktigare förändring är däremot att Menu/ok-knappen fått en bättre ergonomi då den nu står ut något mer –tidigare var knappen problematisk att trycka in genom att bara använda tummen.

Kameran känns över lag riktigt kvalitativ. Huset är robust och bra byggt, med fina reglage och genomtänkt placering, som exempelvis vredet för exponeringskompensation som nu är lagom trögt att vrida med tummen. Greppet är också riktigt bra, och den något subtila utbuktningen på kamerans framsida gör mer än man tror för fingrarna.

Fylld av finesser

Värt att nämna är också att kameran följer programautomatik när både bländar- och slutarreglaget är inställt på a, vilket gör att du får slutarprioritet om du justerar enbart slutartiden till en viss slutartid, bländarprioritet om du justerar enbart denna, samt helmanuellt läge om du justerar båda. Med detta system når man en snabbhet för inställning av det aktuella fotograferingsläget, något som är riktigt användbart och lätt att använda.

En annan smart finess är att man kan hålla in Disp/back-knappen för att snabbt få kameran i ett tyst läge. Gillar du att använda ljud på kameran, men snabbt vill kunna få tyst på den utan att gräva i menyerna så är detta en suverän funktion. När vi ändå pratar snabbhet så är också q-knappen värd att nämna. Den har ersatt den tidigare Raw-knappen, för att nu i stället leda dig till en snabbmeny där du ser kamerans inställningsval på skärmen, som bildkvalitet, iso, bildförhållande och filmfilter –och snabbt kan ändra dessa efter tycke. På så vis fungerar den ju ändå också som möjlighet att snabbt växla till råformat.

x100s har också en rätt avancerad inbyggd funktion för panoramafotografering. Du kan nämligen välja från vilket håll du vill fotografera, både uppifrån, nedifrån, vänster eller höger. Funktionen fungerar fint och levererar ett ihopsatt panorama i jpeg. När vi ändå är inne på effekter så kan det vara intressant att veta att det också finns en del sådana att välja mellan. Leksakskamera, miniatyr, popfärg, dynamisk, partiell färg och softfocus känner vi igen från alla möliga kameror, och x100s gör det lika bra. Däremot är Fujifilm själv med att simulera olika filmtyper, som ger bilder med olika färgtoner, kontrast och svärta. Normalinställningen är Provia, i enlighet med den analoga filmen Provia som ger ett normalt intryck gällande kontrast och färg.

Filmvalet är roligt att växla mellan och ger bra resultat. Ett plus här är också att man kan använda sig av filmbracketing för att ta flera olika bilder med olika filmsimuleringar efter varandra. Roligt och ibland också användbart om man inte fotograferar i råformat och gör efterbehandlingen själv.

Kameran har också ett inbyggt nd-filter, som gör att du kan få längre exponeringstider även när det är riktigt ljust, eller om du använder stor bländaröppning. En smart funktion som är användbar i vissa situationer.

Möjligheten att fotografera direkt i formatet 1:1 är också välkomnat.

Upphottad elektronisk sökare

Sökaren hos x100s är av så kallad hybridtyp, vilket innebär att den är både optisk och digital. Genom regeln på kamerans framsida styr du om sökaren ska visa en analog eller digital bild. Det finns också en inbyggd ögonsensor, med en känslighet och funktion som är mycket bra och reagerar snabbt, vilket är en fördel om du snabbt vill skifta mellan de båda.

Väljer du att titta i sökaren med den analoga inställningen så finns det ändå ett digitalt överlägg med information – du ser nämligen bländare, slutare, fotograferingsläge och iso, för att nämna några. Förutom detta illustreras också beskärningen av den bild du kommer få om du tar en bild med hjälp av en vit ram. På grund av så kallad parallaxförskjutning måste kameran däremot justera denna ram efter att du valt var du vill ha fokus, eftersom utsnittets placering beror på hur nära eller långt ifrån du valt att lägga skärpan. Nackdelen blir att du vid fotografering av nära objekt får en större förskjutning av inramningen, vilket gör att du antagligen vill komponera om denna efter att du tryckt ned avtryckaren halvt. Men totalt sett fungerar detta riktigt bra, och skapar inga större problem. Fördelarna man får med en analog sökare överväger nackdelarna stort.

Hoppar du däremot in i makro-läge försvinner det digitala överlägget om du tvingar sökaren att vara analog, annars går den över till digitalt läge. Anledningen är att parallax-förskjutningen blir för stor för att kunna illustrera bildramen på ett korrekt vis. x100s har nu också fått en närgräns på 50 centimeter med den optiska sökaren mot 80 hos x100.

Den digitala sökaren är också den riktigt bra. Fujifilm har hottat upp upplösningen till 2,35 megapixel från tidigare 1,44, något som också märks. Detaljerna syns fint och ljusstyrkan anpassar sig hyfsat snabbt för skiftningar i det inkommande ljuset. I mörka miljöer är det riktigt användbart, liksom i situationer där du hyfsat direkt vill se resultatet.

Summerar vi sökarens funktioner i x100sså är det mycket väl godkänt för funktion.

Fasdetekterande autofokus

Fujifilm har valt att bygga in pixlar direkt på sensorn för att få så kallad fasdetekterande autofokus. Enligt dem själva ska de ha snabbat upp autofokusen på kameran, och gjort den både bättre och snabbare. Måhända, men personligen kan jag inte sälla mig till den skara som tycker att autofokusen skulle vara helt fantastisk snabb –den fungerar, men är inte i alla lägen så snabb man skulle vilja, även om det är ett lyft från innan. Däremot hittar den fel ibland, även i dagsljus, och framförallt i skymningsljus. Den största problematiken jag stötte på var när autofokusen indikerade ok på objekt hyfsat nära vid användningen av den analoga sökaren. Då ser man heller inte alls resultatet, något som kan leda till problem om man inte kontrollerar bilderna.

Samma sak gäller för kontinuerlig autofokus, af-c –den är inte så snabb som man skulle vilja. Filmar man kanske man vill ha den något långsamma fokusjusteringen.

Bättre är det med den manuella fokuseringen. I x100s kan du ställa in så kallad digitalt delad bild, vilket ger en kvadrat i mitten på skärmen eller i den elektroniska sökaren som visar bilden i svartvitt, med två olika bilder förskjutna mot varandra. När bilderna sammanfaller har man skärpa i det planet. Fenomenet fungerar som på en klassisk analog mattskiva av samma typ. Och här är det bara att gratulera Fujifilm till ett utmärkt val – funktionen fungerar riktigt bra.

En eloge även till förbättringen av utväxlingen i kamerans känslighet när du vrider på själva fokusreglaget där du kan välja om utväxlingen ska vara hög eller låg. Förbättringen gör att den manuella fokuseringen nu faktiskt går att använda.

Film

Fujifilm gör rätt glasklart att x100s primärt är en stillbildskamera före en kamera man filmar med, framförallt genom att inte ha en tilldelad knapp på kameran för att påbörja filminspelning. I stället når du filmfunktionen genom att trycka på Drive-knappen.

Egenskaperna för den som nu vill filma med kameran är dock förbättrade: film sparas i full-hd 1080p i 60 eller 30 bilder per sekund i h.264 med en bitrate på 36 megabit. I x100 fick vi bara 720p och 24 bilder per sekund.

I övrigt finns inte så mycket att säga –du kan justera mikrofonen i fyra steg, välja filmsimulering samt få ett live-histogram för bilden. När du vält ställt in bländare och slutartid så låser sig även denna vid inspelning.

Bildkvalitet

Det verkar som om Fujifilms nya sensor håller vad den lovar. Bildkvaliteten x100s levererar är betydligt bättre än sin föregångare x100, och snäppet vassare när det gäller fotografering med hög iso än övriga kameror med aps-c-sensorer. Kameran levererar också synbart skarpa och fina bilder i jpeg direkt ur kameran, något som delvis beror på frånvaron av det antialias-filter som vanligtvis finns i kameror. I filmläget ser vi också skillnad på filmning i 30p och 60p, där skärpa och detaljer är synbart bättre i 30p-läget.

Slutsats

Det är utan tvekan som Fujifilm har lyckats bygga en riktigt bra kamera med x100s. Problemen från förr har försvunnit, vilket gör att funktionaliteten som kameran faktiskt är kapabel till också kommer till sin fulla rätt.

Kameran är bra på mycket. Med sin hybridsökare passar också kameran många olika typer av fotografer, även om vissa begränsas av att brännvidden.

Kameran lockar nog till sig både fotoentusiaster, och proffs, och kan man stå ut med den något mediokra batteritiden så kan kameran vara ett spännande köp.