Test: Hasselblad 907X 50C – arvet spelar huvudrollen

Hasselblad 907X 50C är ett kit bestående av det digitala bakstycket CFV II 50C och kamerahuset 907X. Tvåan i namnet för bakstycket anger att detta är en uppföljare till det som kom 2014, och det nya bakstycket åtföljs alltså numera av en kamera.

En riktigt liten sådan. 907X:s utseende får mig att associera den mer med en mellanring än ett kamerahus. Men den har faktiskt både objektivfattning och avtryckare, så det är förstås ett kamerahus.

Detta kit lanserades för drygt ett år sedan, med modern teknik innehållandes en sensor i mellanformat på 50 megapixlar. Men det är samtidigt en resa tillbaka i tiden – på flera sätt.

Prylarna ser ut att vara hämtade från Hasselblads klassiska era med V-kamerorna i full produktion. Det digitala bakstycket CFV II 50C ser nästan identisk ut med ett filmbakstycke, bara aningen större i djupled. Det är samma läderliknande yta och metallens linjer följer samma rundade former. Men det handlar inte bara om en flirt med svunna tiders kamerautseende – CFV II 50C är även tänkt att kunna användas tillsammans med Hasselblads klassiska V-kameror från 1957 och framåt.

Du klickar bort filmbakstycket, monterar på det digitala och vips har du fått nytt liv i din gamla mellanformatare. Resan tillbaka i tiden handlar alltså både om utseende och funktion. Samtidigt kan du utelämna det historiska och enbart fokusera på nutid med det digitala bakstycket monterat på kamerahuset 907X – det som knappt ser ut vara en kamera.

Med den senare kombinationen blir de moderna möjligheterna fler, men eftersom Hasselblad nu säljer in detta kit med orden »our legacy, your future« börjar jag testet med arvet från en tidigare kamerageneration.

Framgångsrik 500-serie

När det ännu var analogt som gällde skaffade jag mig en Hasselblad 500C. Begagnad förstås eftersom jag ännu inte var född under tiden för den här modellens tillverkning: 1957 till 1970. Uppemot 80 000 exemplar av 500C ska enligt Hasselblad ha tillverkats och kameran blev starten på deras framgångsrika 500-serie som sedan fick flera uppföljare.

Exemplaret jag köpte var i gott skick och har så förblivit efter flera år av flitig användning. Det är ju trots allt en Hasselblad – ett stabilt bygge.

För mig handlade mellanformat mycket om just formatet. Till skillnad från 135-filmens mer begränsade negativyta fick jag istället stora detaljrika sådana med 120-filmen. Bilder i 6x6-formatet gav helt andra möjligheter när det kom till förstoringar och att trycka bilder i tidningar.

Men det handlade inte bara om det praktiska, det fanns även en mer emotionell anledning: Anton Corbijn. Han var något av en idol med sin svärta i bilderna och kompositionerna som tänjde på det kvadratiska formatet. Det fick en att tycka Hasselblad var det coolaste som fanns – för det var ju märket mästaren använde. En sådan bara måste man ha.

Helt manuell

När 907X 50C dyker upp för test, monterar jag därför det digitala bakstycket på min gamla Hasselblad 500C, med ett Carl Zeiss-objektiv på 80mm f/2,8. Det har gått många år sedan jag använde kameran sist, men jag är snabbt igång. Det är ju inte så mycket kunskap att behöva fräscha upp, eftersom kameran har befriande få inställningsmöjligheter. Det mesta styrs från objektivet: bländare, slutartid och fokus. Avtryckaren har jag i nedre högra hörnet, sett från min position bakom kameran.

Ungefär så enkelt är det också att ta in 500C i en mer modern kontext. För det är inte så många inställningar som bakstycket CFV II 50C kräver för att jag ska vara igång. I stort sett bara ISO, ska det visa sig. Med andra ord liknar processen den när jag laddar ett bakstycke med film och bestämmer vilken ljuskänslighet jag ska använda. I övrigt är jag i stort sett hänvisad till att göra exponerings­inställningarna på min 500C – det vill säga helt manuellt.

Ytterligare några saker går dock att ställa in digitalt, såsom vitbalans och att under menyn »kamerakropp« ange vilket kamerahus bakstycket sitter på, till exempel ett i 500- eller 200-serien. Att det digitala bakstycket sitter på en kamera av äldre snitt, det förstår den eftersom menyn »kamerakropp« bara finns tillgänglig då. I den menyn hittar jag även valet »elektronisk slutare« som kan komma till användning i en viss situation. Men det återkommer jag till längre fram.

Måste vrida fram »filmen«

Nu är det dags att fotografera. Jag har en svag förhoppning om att den moderna tekniken har gett min gamla kamera en exponeringsmätare, men den idén grusas snabbt. Det är väl antagligen inte tekniskt möjligt. Så det blir till att leta fram min Minolta Auto Meter IV F, en exponeringsmätare. Där ställer jag in samma ISO-tal som på bakstycket och får värden för lämplig slutartid och bländare. Nu ger förstås det digitala möjligheten att först ta några testbilder och utifrån resultatet se vad som kan bli en korrekt exponering – om man inte har en extern exponeringsmätare att tillgå.

Sen då? Är det bara att trycka av? Nej, jag måste först vrida fram »filmen«. Det blir nästan komiskt, men det är ju så kameran fungerar. För att ta en bild behöver ratten på högra sidan dras runt ett varv, för att filmen (om jag fotograferar analogt) ska röras framåt men också för att slutaren ska spännas och för att jag ska kunna se något i sökaren. Detsamma gäller även nu, med ett digitalt bakstycke. En tonåring hade väl undrat om man blivit knäpp i huvudet: stå där och »vrida fram« digitala bilder.

Men när jag väl gjort det, och manuellt korrigerat fokus, pressar jag fingret mot avtryckaren. En digital bild dyker nästan genast upp på bakstyckets skärm.

Det fungerar! Jag fotograferar digitalt med en kamera som är minst 50 år gammal.

På skärmen kan jag sedan enkelt klicka fram ett histogram för bilden. Om jag har misslyckats helt varnar den dessutom för om bilden är över- eller underexponerad. Eftersom det är en pekskärm kan jag även enkelt zooma in och ut i bilden, eller svajpa mellan olika.

Bilderna sparas i formaten 3FR-raw och JPG på det SD-kort som jag har monterat i en av de två SD-kortplatserna som finns i bakstycket. Med en USB-kabel går det även att under fotograferingen direkt få in bilderna i en dator, något som säkert passar studiofotografen.

Att 2021 fotografera digitalt med en kamera som tillverkades för flera decennier sedan är förstås inte det smidigaste, men det är inte heller syftet med den här lösningen. Det här handlar om känsla – i själva fotograferingen. Känslan av att skapa bilder med en kamera som är rejäl och som ger ifrån sig ett ordentligt »ka-dunk« när bilden tas. Det känns som fotografering på riktigt. Inte något duttande på en mobilskärm som knäpper bild efter bild, eller att med ett modernt kameraflagskepp bränna av si och så många bilder i sekunden. Det här handlar om eftertänksamhet, där varje exponering föregås av ett visst mått av ansträngning. Komponerandet blir något meditativt, och jag gillar det.

Kvadratiskt blir 4x3

Om 120-filmens större negativyta var en stor anledning till att jag införskaffade mellanformat, är sensorn i CFV II 50C kanske en ännu större anledning till varför detta system är ett vettigt alternativ i dag. Sensorn som består av 8272 x 6200 pixlar levererar stora bildfiler med en omfattande detaljrikedom, förstås. Det är ingen nyhet. Sensorer i mellanformat gör ju det, och en lika stor sensor hittar du även i Hasselblad X1D II 50C, vilket är en kamera som säkert gör din fotografering betydligt smidigare – med sina moderna finesser. Men om du vill ha både hög bildkvalitet och känslan från tidigare generationers kameror, då är det här vägen framåt för dig. Eller kanske bakåt, beroende på hur man ser det.

Sensorns storlek är samtidigt ett problem. Med sina mått på 43,8 x 32,9 mm är det något annat än de 56 x 56 mm som min 500C en gång i tiden byggdes för, när det fortfarande handlade om film. Det kvadratiska formatet har alltså blivit ett 4x3-format, och sökaren visar fel utsnitt. Hasselblad löser det genom att bifoga en liten stansad plastbit med svart ram som jag kan montera i min gamla sökare för att få en korrekt avgränsning. Trots sin enkelhet fungerar det bra.

Den klassiska kvadraten både saknar jag och inte – ett format som under småbildstiden skiljde sig från mängden bland alla snabbframkallade semesterminnen från 24- eller 36-bilders filmrullar. Men i och med Instagrams intåg blev just det kvadratiska formatet så mainstream att det för länge sedan slutade vara coolt.

Men ändå, för mig är Hasselblad till stor del synonymt med 6x6-formatet – åtminstone när det handlar om det gamla V-systemet. Därför blir detta en lite konstlad lösning, inte minst då det numera i teorin borde gå att ta bilder på höjden. Men det är inte en Hasselblad 500C byggd för.

Invecklat liveview-läge

På det sätt som jag hittills har fotograferat går det inte att i förväg se någon bild på bakstyckets skärm. Men det finns en lösning för det. Som jag tidigare nämnde kan jag välja inställningen »elektronisk slutare« under menyn »kamerakropp«. Med den vald och med kamerans slutartid på »B« samt avtryckaren låst i intryckt läge med hjälp av den lilla spaken som finns där – kan jag på bakstycket slå på ett liveview-läge för att se bilden. Skärpa och bländare ställer jag fortfarande in på objektivet, men slutartiden styr jag från bakstycket där jag även trycker för att ta en bild.

Skärpan blir förvisso lättare att få mer exakt, då jag på skärmen dels kan få hjälp av färgade skärpemarkeringar och dels kan klicka mig in till ett inzoomat läge. Men ändå känns den här lösningen enormt invecklad, och inte speciellt användbar. Möjligen om jag har kameran monterad på ett stativ och i lugn och ro gör alla mina inställningar, men handhållet går det inte alls att fotografera på det här sättet.

Tillbaka till framtiden – till 907X. Enligt Hasselblad är det deras minsta kamerahus någonsin, i mellanformatet. Jag sätter ihop huset med det digitala bakstycket och får nu de flesta funktioner som kan förväntas av en kamera i dag: autofokus, olika exponeringsprogram och seriebildstagning – rätt bra uppfinningar trots allt. Även om det sistnämnda kanske inte är kamerans starkaste egenskap när filer på 100 megabyte ska skrivas ned på SD-kortet. Men det beror förstås också på kortets hastighet.

907X har en fattning för Hasselblads XCD-objektiv, och jag testar kameran tillsammans med deras vidvinkel XCD 30mm f/3,5. Åter­igen handlar fotograferandet mycket om känsla, för det är som att jag håller min 500C i handen, men en betydligt mindre sådan. 90 millimeter på längden har krympt till 28, för kamerahuset. Ändå ser 907X ungefär likadan ut, med bland annat avtryckaren på sin vanliga plats. Den kompletteras med en liten ratt för att jag till exempel snabbt ska kunna justera exponering. Ytterligare en knapp finns på sidan för att kunna växla mellan olika inställningar och så förstås – en tredje knapp för att ta bort objektivet. Men det är allt. I övrigt är jag hänvisad till skärmen på bakstycket för att göra mina inställningar.

Det är också skärmen som fungerar som sökare, och då är det tacksamt att den kan vinklas upp till 90 grader. Jag upptäcker att handhavandet påminner mycket om hur det är att fotografera med en klassisk V-kamera där jag står böjd och tittar ned i en shakt­sökare samtidigt som jag håller pekfingret mot avtryckaren på kamerans framsida. Nu blir det på ungefär samma sätt.

Problemet med att ta bilder på höjden kvarstår dock, i alla fall om jag har skärmen utfälld. Men infälld och med kameran i en högre position framför ögonen går det, även om det känns lite onaturligt – åtminstone handhållet.

Slutsats

Kombinationen 907X 50C gör mitt fotograferande lättare än när jag hade bakstycket på min gamla Hasselblad. Så är det. Jag kan till exempel flytta runt fokuspunkten på skärmen och snabbt sätta skärpan genom att trycka lätt på avtryckaren. Fokuseringen är snabb jämfört med att manuellt vrida på en fokusring. Långsam jämfört med flera av dagens moderna kameror. Men 907X 50C är förstås inte tänkt för snabba sportögonblick utan mer för porträtt- och landskapsfotografering.

Fotograferingen underlättas också av att Hasselblad har behållit renheten från sina V-kameror när de har skapat menyerna för sina digitala system. Det finns inte en mängd undermenyer där du kan villa bort dig och inte heller små plottriga symboler. Utan allt är tydligt presenterat. Med hjälp av pekskärmen går det också snabbt att justera sådant som bländare och slutartid, eller välja vilken typ av ljusmätningsmetod du önskar.

907X 50C är mer lättarbetad samtidigt som den meditativa upplevelsen till viss del går förlorad, den jag upplevde med den äldre kameran. Det här är trots allt »bara« en modern Hasselblad med ett retroutseende, så som vi har sett många exempel på under det senaste decenniet från olika tillverkare. Men det är klart, det är ändå en Hasselblad och inte vilken kamera som helst. Och den är betydligt snyggare än deras kameror i X- och H-serien, enligt min uppfattning. Att den ser ut som den gör, får i alla fall mig att något mer andaktsfullt komponera mina bilder.

En kameras utseende behöver inte vara oväsentligt för att kreativiteten ska infinna sig, och leder det till ett bättre bildresultat är det förstås bra. Men om allt stannar vid enbart en fotograferingskänsla, då blir 907X 50C ett dyrt nöje – närmare 68000 kronor för att vara mer exakt, exklusive objektiv.

Har du dessutom ingen äldre V-kamera hemma, då går en stor del förlorad av det som jag ser som den stora behållningen av detta kit. Även om det inte är det mest smidiga sättet att fotografera 2021, är det kanske just därför det är framgångsrikt: för att du mer eftertänksamt skapar dina kompositioner när arvet från tidigare kameragenerationer får spela huvudrollen på nytt.

Specifikationer Hasselblad 907X 50C