Test: Nikon Coolpix P950 – en bra uppdatering

Tiden går snabbt heter det. Det är snart sex år sedan P900 presenterades. För teknikprylar som kameror kan man tycka att det skulle hänt mycket på den tiden, men jag sitter och skriver det här nu på en dator från 2013 som jag inte upplever som det minsta gammal. Med det vill jag säga att det inte nödvändigtvis är uselt ifall det är relativt små skillnader mellan P950 och P900.

Det jag tänker på främst är bildkvaliteten som objektiv och sensor levererar, ihop med möjligheten att ta bilder som ges av bildstabilisering och snabb autofokus. Jag skulle behöva ha P900 bredvid för en korrekt jämförelse, men min gissning är att skillnaden inte är dramatisk gällande dessa saker. Mitt minne av P900 är att det är en välfungerande kamera, precis som P950 då förstås.

Ny sökare råformat

Nu är sökaren uppe i det jag kallar fullstor storlek. Det finns visserligen ytterligare något större sökare, men dessa är inte nödvändigtvis bättre då ögat behöver flacka runt lite mer för att se saker och ting i sökarbilden. De flesta föredrar nog en extra stor sökare, men jag tror inte någon tycker storleken i P950 är för liten.

Tyvärr utnyttjas inte sökarens höga upplösning. Det syns tydlig pixlighet på text och bilden får förstås inte heller den detaljskärpa som hade varit möjlig. Det är inte katastrofalt dåligt, det är det inte heller i P900 med troligtvis samma upplösning. I P900 är dock sökaren mycket mindre.

Av oklar anledning har föregångaren P900 inte möjlighet att spara råformat. Det är åtgärdat nu. Kanske är förklaringen så enkel att Nikon inte trodde användare av en sådan här kamera är intresserade av råformat. Det är i alla fall inte så att P950 fått en modern buffert för att klara av råformat. Mystiskt nog beter sig kameran ungefär likadant vare sig jag väljer att spara råformat eller små jpeg-bilder.

Vid serietagning med sju bilder per sekund får jag några bilder och därefter blir kameran sporadiskt låst. Själv fotar jag väldigt sällan mer än en bild åt gången, så för mig är inte buffertstrul ett problem. Däremot stör jag mig på det blir svart för lång tid när en bild tas. Det ska bara blinka till av att slutaren behöver agera vid bildregistreringen.

Det finns några till saker som inte är helt pigga. Det blir släckt en liten stund innan filmning startar och vid manuell exponering hänger inte visningen av bildens ljushet med när jag ändrar slutartidsinställningen snabbt över ett större spann.

På vänstra sidan av objektivet sitter det tre reglage. En knapp som när den är nertryckt håller objektivet utzoomat ett inställbart snäpp (tre lägen) från det zoomläge man har valt. En utmärkt funktion för att få bättre översikt. När bilden ska tas släpper man knappen och kameran zoomar in till rätt utsnitt.

Ett reglage för långsammare zoomning vid filmning. Det har tre inställbara hastigheter. Med den långsammaste tar en zoomning från max vidvinkel till mesta tele just under en halv minut.

Det tredje reglaget finns inte på P900. Det är ett hjul som främst har sin funktion vid manuell fokusering. Detta fungerar riktigt bra då fokuseringen upplevs som steglös och är snabb och följsam. När man inte använder manuell fokusering är reglaget inställbart mellan att inte göra någonting eller att styra iso-känslighet, vitbalans, slutartid, bländare eller exponeringskompensation.

De olika inställningarna, utom iso, ändras så fort hjulet snurras. Det är säkert bra ibland, om än riskabelt att vara för lätt att komma åt av misstag. Åtminstone gällande vitbalans. Att iso-inställningen kräver ett till klick för att justeras kan jag inte se någon logik i. Särskilt eftersom funktionen är den förväntade (direkt justering vid rotering av hjulet) när man växlat till filmning på programvalsratten.

Gällande programmerbara knappar i övrigt så finns det inte alltför mycket inställningar. Fast jag ska inte förringa att det går att välja funktion för knappen AE-L/AF-L och det finns en funktionsknapp varifrån man kan få snabbåtkomst till nästan hela fotograferingsmenyn. Det är bra. Trist bara att den inte används alls med programvalsratten på filmning.

Apropå knappar så beter sig radera-knappen udda. Vid fotografering är det normala att den kan ha någon form av återställande funktion. Som för att centrera flyttbar fokuspunkt. Men icke. När jag trycker på radera-knappen så frågas det om jag vill radera (senast tagen) bild. En bild som det dessutom knappt går att se vilken det är då rutan för ja/nej-frågan täcker nästan hela bilden. Och nej, någon knapp som centrerar autofokuspunkten hittade jag inte. Det kanske inte är alltför illa. Värre är att min favoritfunktion saknas. Den är att vid bildvisning kunna växla mellan bilder i inzoomat läge.

Mer nytt jämfört med P900

Mikrofoningång, 4K-film, blixtdsko och bluetooth har tillkommit. Det sistnämnda gör det möjligt att smidigt få kontakt mellan kamera och telefon (appen SnapBridge). Bilder kan föras över automatiskt till telefonen och position kan föras över till kameran så att bilderna taggas med gps-koordinater.

Stort dyrt eller litet och billigt

Att man kan få hög bildkvalitet för dyra pengar och tung ryggsäck är välbekant för de flesta. Om det går att hitta ett alternativ som är väldigt mycket billigare och dessutom mycket mindre så kan jag förstå att det lockar många. Speciellt när zoomomfånget är så pass extremt som med Nikon P950. Fast att det är extremt är både kamerans styrka och svaghet.

Svagheten ligger i att priset blir högt, det extrema objektivet kostar. Vid lanseringen var priset på hela tio tusen. Nu går kameran att få för lite under åtta tusen, vilket fortfarande är mycket för den här typen av kamera. För mig blir en Panasonic FZ82 för tre tusen kronor ett mer naturligt val. Den har en mindre sökare, lite mindre tele, men ett snäpp mer vidvinkel.

Betyg

Handhavande: 64

Snabbhet: 57

Byggkvalitet: 57

Mångsidighet: 50

Funktioner: 42

TOTALT: 56