TEST: Nikon Z fc – retrodesign med både för- & nackdelar

Nikon Z fc är den retroinspirerade APS-C-kameran medNikons senaste Z-fattning, som gör att den går att använda med de senaste objektivens teknik. Den större fattningen öppnar upp för bättre bildkvalitet och mer avancerad kommunikation mellan kamerahus och objektiv, vilket är roligt när man tänker dåtid i design men nutid i teknik.

Inuti kameran ligger däremot tekniken i framkant, vi hittar mycket av de tekniska bitarna från toppklassade Nikon Z50, med en APS-C-sensor på 20,9 megapixel, snabb seriebildstagning, finfin autofokusteknik, bra bild- och videokvalitet och låg vikt. Det som skiljer sig är utsidan med sin design och ergonomi, även om man som Nikon-användare helt klart känner igen sig, på flera plan.

Dåtid blir nutid

Retrotrenden har hållit i sig och dessutom lyckats klamra sig fast rejält – den är helt enkelt här för att stanna, det har vi sett hos andra kameramärken som exempelvis Fujifilm. Däremot är det inget unikt med retrodesignen, men jag är glad att nu även Nikon tar upp tråden igen och bygger vidare på det försök som gjordes sent 2013 med Nikon Df – en retroinspirerad fullformatskamera med den då senaste tekniken – sensorn från flaggskeppet Nikon D4. Med blandat mottagande om att Df inte kunde filma – för det kunde man ju inte med den analoga stillbildskameran – delades lägret kring Nikons retrosatsning mellan icke-digitala puritaner och nutidens teknikentusiaster.

Kanske är det också därför som Nikon nu inte helt vågat löpa hela linan ut, för tittar vi närmare på Nikon Z fc så har det mycket av den klassiska retrodesignen som vi hittar hos designföregångarna Nikon FM2 och EM2 – med reglage, upplägg och formspråk. Men, vi hittar även en vinklingsbar skärm, ett nytt kitobjektiv som ser snyggt och känns igen från dåtidens gluggar, men inte har möjlighet att bländarstyras. Det är så klart svårt att peka på var gränsen går, Nikon Z fc kan för övrigt även filma, och mycket, mycket mer än så. Det gör det inte till en mindre äkta retrokamera, och kan mycket väl vara rätt väg för att nå en ungdomligare skara fotografer än dåtidens unga analoga fotografer.

Retrodesign och retroreglage

Chassit i aluminium ger ett fint intryck, och formerna känns också genomtänka för att både hålla måttet med dåtidens analoga förlagor och nutidens design. Blandningen blir en Z50 som stuvats om, med andra reglage. Bland annat hittar vi hos Nikon Z fc det klassiska slutartidsreglaget till höger om prismahuset – som nu inte ha något prisma utan en digital sökare, i detta fall med en OLED-skärm på 2,36 miljoner bildpunkter. Vidare hittar vi exponeringskompensation och reglage för ISO-värde, det senare på ett ställe som tidigare höll veven för den analoga filmen.

Nya Nikon Z fc har retrodesign med moderna funktioner

Som lösning för att hålla koll på inställd bländare finns ovanpå Z fc en liten, liten LCD-skärm som visar f-värdet, vilket blir ett måste eftersom det annars inte går att se någon annanstans än på baksidans skärm. Tanken här är så klart att man direkt ska kunna se inställningen – aha, f/5,6 – och veta att det är det som gäller. Bra tänkt. Och samma sak ser man ju för slutartiden på detta reglage, den är framsnurrad till 1/125s – full koll alltså.

Men ett litet problem här blir ändå att man måste hålla koll på vilket program man befinner sig i, om det är P, A, S eller M. Låt säga att man befinner sig i A, bländarförval, så är det helt enkelt detta värde som är det man väljer i kameran, medan kameran själv ställer in slutartiden S för att exponeringen ska bli korrekt. Här går det alltså att missa detaljen om inställningen – det gjorde jag själv först – vilket gör att jag tittade på slutartiden för att se vad den var inställd på, även om den så att säga var inaktiv.

Lösningen här, som hade varit bättre, hade så klart varit att ha ett på slutartidsreglaget som justerar in slutartiden mot ett autoläge, då hade man direkt sett att slutartiden är satt ur spel. Nu blir det till att lära om. Ungefär liknande hade jag velat sett på ISO-reglaget med ett auto-ISO-val, eftersom man nu måste gräva sig in i ISO-inställningen för att se om ISO är auto eller det som faktiskt står på reglaget. Lösningen är att aldrig ha auto-ISO – precis som förr helt enkelt.

Passande kitobjektiv

Snyggt kamerahus i finfin retrodesign behöver så klart även ett passande objektiv, även detta i retroinspirerad känsla. Så tänkte Nikon och det gjorde de så klart helt rätt i, och därför släpptes även Nikkor Z 28mm f/2,8 SE, alltså en andra version av det klassiska MF-objektivet, även om detta motsvarar 42mm i det beskurna DX-formatet (som det blir här med Nikon Z fc som har en DX-sensor i APS-C-format. Storlek och design är nära på likadan, med en gummiräfflad fokusring som i detta fall även är programmerbar. Dessutom har den finräfflade stålringen som ger en snygg avskiljare mot den inre räfflade delen som på de äldre MF-objektiven var den manuella bländarringen.

Här får vi däremot inte ta del av hela kakan, snyggt vore ju så klart att den inre delen också på denna moderna version var justerbar för just bländarinställningen, om än elektronisk mot dåtidens mekaniska, men vi får nöja oss med möjligheten att sälla in fokusringen som justering av bländarvärdet. Kanske inte helt fel, men heller inte helt lätt, eftersom det inte finns några steg i den steglösa rotationen är det rätt svårnavigerat.

Nikon Z fc och 28mm f/2,8 SE blir försenade

Men i det stora hela tycker jag ändå att det fungerar, även om det är viss bakläxa – jag hade helt enkelt velat se mer av de analoga kopplingarna när man väl gått den vägen. Men samtidigt förstår jag också att man måste ta sig an den nya tekniken för att föra den framåt och samtidigt skapa något som passar den tänkte målgruppen med de funktioner som de efterfrågar.

Samtidigt som Nikon släppte Nikon Z fc släpptes även objektivet Nikkor Z DX 16-50 f/3,5-6,3 i silver.

Skärm, sökare och autofokus

Bildskärmen på baksidan, en i två led vinklingsbar pekskärm på 1,04 miljoner bildpunkter, fungerar precis som övriga Nikon-kameror, med möjligheten att ställa in menyer, välja autofokuspunkt och annat. Detta är även en skillnad mot Z50 vars skärm inte gick att vinkla i två led utan ett, och även här moderniseras funktionaliteten kring då och nu – Nikon skulle så klart även kunnat valt en fast skärm för att mer likna FM2/EM2-designen med den platta baksidan – men det gjorde de inte.

Däremot har sökarens ögonmussla, eller i varje fall öppning, fått den klassiskt rundade versionen mot nutidens annars vanligtvis fyrkantiga. Upplösningen på 2,36 miljoner bildpunkter gör ett bra jobb och ger en finfin bild. Riktigt bra alltså. Däremot saknas möjligheten att justera fokuspunkten via bildskärmen med tummen, när man samtidigt tittar i sökaren.

Men autofokusen fungerar riktigt snabbt och bra för stillbild, här hittar kameran både ansikte och ögon och suger sig fast, och de går enkelt att växla från vänster till höger öga genom en knapptryckning. Följande autofokus känns också snabb och säker, helt klart i vanliga fotosituationer. Det Nikon säger kring sina uppdateringar med autofokus hos övriga Z-modeller, som verkar smugit sig in här, verkar alltså stämma – det finns inte så mycket att klaga över – autofokusen gör sitt jobb och gör det bra.

Dessutom fungerar även den följande ögon-autofokusen under videoinspelning, något som inte fungerande på Z50 när den släpptes.

Bildkvalitet

Då mycket egenskaper som sensor, ISO-omfång och annat ärvts från Z50, så finner vi här också att mycket är likt när det gäller video. Video kan spelas in med full sensorbredd i 4K/30p ger skarpa och fina filmer med hög kvalitet som passar för alla. Nikon Z fc kan även spela in full-HD i 1080/120p för slowmotion-effekt. Dessutom finns alla tekniska hjälpmedel för den som vill komma en bit på vägen med sin filmning, dels som inställningar men även möjligheten till extern mikrofon. Även om just Nikon Z fc kanske är ämnad mer åt stillbildsfotografering än just filmning så passar den bra för båda, även om den inte har några Log-profiler som flörtar med den mer avancerade videofotografen.

Test: Nikon Z50 – DX-format utan spegel

Bildkvaliteten är riktigt bra och sensorn presterar även den riktigt fint med sitt stora dynamiska omfång, låga brus och möjlighet till att lyfta skuggorna i efterbehandlingen. Dessutom är den rätt snabb, med en seriebildstagning på 9 bilder per sekund i 14-bitars råformat, medan valet 12-bitar puffar på hastigheten till 11 bilder per sekund.

Slutsats

Jämförelsevis är alltså Nikon Z fc i princip en Z50 men med nytt utseende, andra kontroller och ett därmed ett annat handhavande. Men bildfilerna ur de båda kamerorna blir precis likvärdiga, och det är en positiv sak. Är du lite mer modeinriktad så kanske Z fc faller dig mer i smaken än den moderna Z50 som håller Z-modellernas design, medan fysiska klassiska reglage ger dig en del retrokänsla som kanske är värd en hel del för känslans skull. Dessutom slipper du den moderna joysticken, på gott och ont, och får istället förlita dig på skärmen för att ändra fokuspunkt.

Är du en fotograf som älskar automatik ligger nog Nikon Z50 närmare till hands, eftersom hela retrokonceptet hos Z fc går ut på utökad manuell kontroll, vridreglage och manuellt handhavande. Summan av retrofieringen är att de lyckats bra som helhet men kunde gjort saker bättre, framförallt med inställningar kopplade till funktion och handhavande. Trots detta och den nischade inriktningen vinner Nikon Z fc ändå utmärkelsen "toppklass" precis på mållinjen, då den delar många fina egenskaper med Nikon Z50 och där bildkvaliteten spelar en stor roll i betyget. Kameran som helhet är däremot en snyggt paketerad kamera med finfin prestanda och fantastiskt bildkvalitet, som innehåller det mesta du letar efter i en modern kamera – med en hyfsad dos retrotouch som bonus.

Betyg

Handhavande: 66

Snabbhet: 78

Byggkvalitet: 68

Mångsidighet: 65

Funktioner: 54

TOTALT: 72

Specifikationer