Test: Olympus OM-D E-M1 – Som en riktig storebror

Det har gått två år sedan Olympus släppte sin flaggskeppskamera OM-D E-M5. Kameran blev varmt välkommen av många, inte minst fotografer som sökte en mindre kamera, men fortfarande ville ha avancerade kontroller och riktigt bra bildkvalitet. Enligt oss på Kamera Bild så var också E-M5 en av 2012 års bästa kameror.

Men frågan är hur Olympus lyckats med uppföljarenOM-D E-M1, som klassas som en högre och mer avancerad modell iOM-D-serien.

Spännande ny insida

Kamerahuset är gjort av en magnesiumlegering, vilket gör den både hållbar och hyfsat lätt, runt 500 gram. Där innanför hittar vi samma upplösning som hos E-M5 med 16 megapixel, och ett iso-omfång på mellan 100 till 25600 iso. Sensorn är däremot ny, och nu har även Olympus valt att ta bort lågpassfiltret framför sensorn, vilket ger något skarpare bilder.

Också andra saker innanför kameran påminner om lillebrors specifikationer – men är något bättre: högre upplösning på den elektroniska sökaren, snabbare bildprocessor, inbyggd wifi, fasdetekterande autofokus via sensorn och fler roliga filter och effekter. Plus att den tål en del damm och vatten. Och då nämner jag bara några av kamerans funktioner.

Film spelas in i full-hd 1080p i 30 bilder per sekund i h.264.

Utvecklad utsida

På utsidan hittar vi en kamera med många knappar, vid en första anblick kan det nästan se lite för mycket ut. Men Olympus har löst det bra. Kameradesignen är på sätt och vis lik den vi hittar hosOM-D E-M5, men ändå en vidareutveckling av konceptet. Det som jag själv tyckte var svagt hos lillebror var det något outtalade greppet på framsidan, vilket gjorde greppet något svårt i vissa lägen. Nu verkar Olympus ha lyssnat på kritiken och format ett grepp som är mer likt de vi hittar hos större systemkameramodeller. Tre fingrar får plats perfekt på den gummerade greppytan, och en viss utbuktnad vid långfingret ger extra stöd. På baksidan finns också en yta för tummen, vilket är riktigt skönt. Helhetsgreppet är riktigt bra.

Knapparna är också något mer genomtänkta hos om-de-m1. Även här såg jag en problematik med att knapparna var så små hos e-m5, något som man nu också justerat – de är något större, men känns inte stora – utan väl avvägda.

Knapp-frossan gör sig synlig över hela kameran, med två taggiga vridreglage som de viktigaste, som också dessa har en skön känsla med hack när man vrider dessa. Men sedan hittar vi även en knapp för hdr, autofokustyp, funktionsknappar för pekfingret och på framsidan. You name it, E-M1 har nästan allt i knappväg. Men ändå fungerar det bra utan att bli för mycket.

Största besvikelsen är att avtryckaren sitter något för långt åt höger för min hand, vilket gör att man måste greppa om kameran från det sköna greppet för att komma åt avtryckaren på ett bekvämt vis.

Största och bästa med hela upplägget är den justerbara inställningknappen som har två lägen. Med denna byter du vad tumhjulet ska justera – exempelvis kan du växla mellan slutartid och vitbalans, eller justera alternativen själv. Pluspoäng blir det även för den intryckbara låsknappen på kamerans programväljare, vilket gör att du aldrig behöver vara rädd att den justerats av sig själv. Funktionen hittar vi för övrigt i Olympus E-P5.

Det är svårt att inte gilla Olympus tänk när det gäller knapparnas inställningsmöjligheter. Det märks att modellen är en toppmodell, för du kan göra så otroligt mycket för att få kameran att bli just din kamera. Jag är imponerad, och det är inte ofta alla delar i knappdesignen fungerar så bra som hos E-M1.

Snabbjobbad autofokus

Autofokusen hos E-M1 är riktigt bra. Snabbheten är något som Olympus verkligen har lyckats med, och man ser att kameran oftast har ganska lätt att hitta rätt, nästan varje gång den söker fokus. I dunkel inomhusmiljö tar den längre tid på sig, men hittar till slut rätt även där, även om det några få gånger blinkar rött för att den inte hittat rätt.

Den följande autofokusen och ansiktsigenkänningen fungerar riktigt bra även den. Det är lätt att välja en följningspunkt som kameran låser sig till, vilket gör att du kan ändra vinkel men ändå ha kvar fokus i samma punkt. Du kan även använda autofokus tillsammans med manuell fokusering, vilket också fungerar riktigt bra. Du kan få 10x zoom och möjlighet till konturförstärkning, som är bra vid manuell fokus.

Det går även att få autofokus hos e-m1 tillsammans med äldre fourthirds-objektiv. Sensorn har nämligen inbyggda pixlar för fasdetekterande autofokus för detta ändamål. Vid användning av objektiv av micro-fourthirds-typ använder kameran däremot kontrastdetekterande autofokus.

När vi ändå är inne på skärpa och fokus så är det värt att nämna att Olympus 5-axlade bildstabiliseringssystem också fungerar mycket bra. Med vidvinkliga objektiv finns möjligheten att få skarpa handhållna bilder på exponeringstider upp till en hel sekund.

Även på denna punkt är det svårt att inte imponeras över hur bra och snabbt autofokussystemet faktiskt fungerar. Och har du problem med front- eller backfokus så finns möjligheten att mikrojustera olika autofokuspunkter för olika brännvidder, en funktion som får vilken nörd som helst att hoppa till av lycka.

Skärm och sökare

Skärmen på 3 tum är vridbar runt 80 grader uppåt och 45 grader nedåt. Upplösningen är på 1,04 miljoner bildpunkter. Skärmen är bra och skarp, med fin ljusstyrka. Det hade inte skadat att klämma in lite mer kontrast för att lättare se konturerna, men är inget som direkt försämrar kvalitén. En styrka hos skärmen är att den är tryckkänslig. Genom ikonen för avtryckare kan du exempelvis ställa in fokuspunkt eller ta bilder. På en redan knappfylld kamera som denna kan man tycka att knappar även på skärmen känns överdrivet, men faktum är att snabbt ibland blir snabbare. Däremot saknar jag möjligheten att exempelvis kunna justera valen mer ingående med skärmen.

Den elektroniska sökaren har det däremot hänt en del med från e-m5. Upplösningen är en stor förbättring med sina 2,36 miljoner bildpunkter, liksom förstoringsgraden som är på 1,48x, vilket gör att sökarbilden är nära på lika stor som den vi hittar hos en fullformatskamera i systemklassen.

Och visst märks förbättringen. Bilden i sökaren är inte bara stor, utan även lugn och skön att titta på utan något flimmer. Funktionen för automatisk ljushet fungerar också bra, vilket innebär att den elektroniska sökarens ljusstyrka anpassar sig till omgivningsljuset för att inte blända vid en mörkare omgivning. En annan bra detalj är att den elektroniska sökaren släcks när man viker ut skärmen, vilket också gör den inbyggda sensorn inaktiverad för att växla mellan de båda.

Ögonsensorn fungerar för övrigt riktigt bra. Avståndet tills när den byter från skärm till sökarbilden gör dessutom att man nästan direkt får bild för ögat utan att behöva vänta. Så smart.

Filmning utan justering

Kamerans alla funktioner gör attOM-D E-M1 blir en riktigt kraftfull kamera, något som man också skulle vilja hitta i videoläget. Men så är inte fallet. Det känns lite konstigt att allt ser riktigt bra ut på pappret, med möjlighet att spela in video i 1080p i 30 bilder per sekund med en bitrate på 24 megabit i bästa läget – och inte kunna justera inställningarna under inspelning. Du är nämligen fast i det läge du valt från början, när det gäller iso, bländare och slutartid. Det enda du kan göra när du har påbörjat inspelningen är att låsa eller låsa upp exponeringen, samt justera autofokuspunkt. Det är faktiskt lite tråkigt att kameran har alla knappar och reglage för att du som filmfotograf ska kunna göra alla justeringar direkt – men inte får chansen. Här blir det bakläxa, eftersom det ändå handlar om en modell som är tänkt att vara bäst på det mesta.

Men om man klarar sig utan denna justering så är autofokusen det som brukar vara nästa sak. Med E-M1 funkar det mycket bra, eftersom du lätt kan trycka på skärmen där du vill ha skärpa, vilket gör att du slipper konstiga nedtryckningar som skakar kameran, eller att behöva justera autofokuspunkt.

En drös funktioner

Funktionsmässigt har OlympusOM-D E-M1 så många funktioner att det skulle bli mer som en manual om jag tog upp alla här. Bara alla menyval man kan göra kan te sig som en dröm för den som vill gå in och pilla i allt, eller en mardröm för den som är totalt ointresserad. Men Olympus har gjort även detta bra, och fått till en grund som man knappast behöver justera för att få kameran att hänga med i svängarna. Men möjligheten att göra det till din kamera är stor.

Exempelvis så finns live-bulb-funktionen som låter dig se en långtidsexponering uppdateras direkt på skärmen, en funktion som vi också såg hos E-M5. Men än roligare är möjligheterna till de 12 artfilter som låter dig justera jpg-bildens utseende direkt vid fototillfället. Dessa finns även som effekter, vilket gör att du kan se dessa direkt på skärmen. hdr-funktionen gör exempelvis att du ser bilden direkt i hdr på skärmen, och kan avgöra om effekten blir bra eller inte, innan du trycker av. Jag tycker effekterna och artfiltrena fungerar fint, och gör det lite roligare vid allmän fotografering. Man kan alltid fotografera jpg och raw om man inte vill låsa in sig själv i filterhörnan. För övrigt finns också möjlighet att lägga på dessa filter i efterhand på en bild tagen i råformat.

En annan smart grej för jpg-fotografen är snabbknappen för kontrastkurvan som finns kopplad till fn2-knappen. Här kan du justera bildutseendet i hög- och lågdagrar direkt med tum- och pekfingersknappen. Kul.

En annan smart proffsgrej som jag själv gillar är möjligheten att spara inställningen för det aktuella läget, vilket innebär att man kan byta mellan bländarprioritetsläget till slutarprioritet, och tillbaka, men att respektive läge behåller sina inställningar. På så vis kan man alltså snabbt byta från ett läge som är optimalt för sport, och ett annat som är anpassat för porträtt. Riktigt användbart, och kanske ett koncept som går att utveckla ytterligare.

Och vad vore en flaggskeppskamera utan wifi? E-M1 har fått inbyggd wifi med möjligheten att koppla upp en smartphone för vidare väg ut på nätet. Men bäst är nog att appen har möjlighet att kontrollera kamerans inställningar för bländare och slutare samt läge för exempelvis bländarprioritet, något som inte gick i lösningen vi såg hos modellen E-P5. Att koppla upp sig är lätt, och kan göras manuellt eller via fotografering av en qr-kod som innehåller alla inställningar. Funktionen fungerar fint och är snabb, utan något direkt trassel.

Bildkvalitet

När lillebrorOM-D E-M5 kom var den en av de bästa kamerorna i klassen. Hos nya E-M1 ser vi liknande bildegenskaper, men en marginell förbättring på hög känslighet. Bilderna blir riktigt skarpa tack vare avsaknaden av lågpassfiltret, och över lag är bildkvaliteten mycket bra. Filmmässigt presterar den bättre än Pen-modellerna, men – konstigt nog – inte riktigt lika bra somOM-D E-M5.

Slutsats

Det råder inga tvivel om att Olympus har gjort det – igen. KameranOM-D E-M5 som står under E-M1 har som sagt en lycklig sammanblandning av snabbhet, funktionalitet och bildkvalitet. Och det är precis detta – och lite till – som vi hittar hos storebror E-M1. Kontrollen över kameran genom dess många knappar och reglage är en av de största styrkorna, men även hanteringen över lag, och möjligheterna till justering av alla inställningar. Snabbheten blir därmed en del av ledorden för kameran, både när det gäller handhavande och autofokus.

Bildkvaliteten är riktigt bra i förhållande till storleken den förpackas i, och möjligheterna att trivas med kameran är många. Är du en jpg-fotograf som inte orkar lägga ned tid på att justera bilderna i efterhand så har E-M1 en stor mängd roliga och intressanta möjligheter för att få fina jpg-bilder direkt ut kamerna.

För den som vill använda kameran för film så är det bra att fundera på om man klarar sig utan möjligheten att justera kamerans inställningar under inspelning. Kontrollerna för film är nämligen inte lika bra som i fotograferingsläget.